Hon hade bestämt sig
— Varför är du inte klädd än? stod Elsa i dörren och kämpade för att dölja sin irritation. — Har du glömt vilken dag det är idag?
— Vad är det för dag då? muttrade Olof utan att ens lyfta blicken från tv:n, där han halvhjärtat zappade mellan kanalerna. — Ska vi någonstans igen?
— Vi måsta åka till sjukhuset! Linnea har fött, du hörde ju själv. Hon är den första i vår umgängeskrets som blivit mamma. Vi måste gratulera henne!
— Gratulera till vad? log mannen hånfullt och fortsatte trycka på fjärrkontrollen. — Till sömnlösa nätter? Till ett skrikande spädbarn? Till att livet inte längre är ens eget? Knappast något att fira.
— Vad är det du säger? Du har alltid pratat om att du ville ha barn! Du sa att du drömde om små fötter som sprang genom huset. Om små händer som kramade om din hals. Du sa att du ville ha minst tre! Eller inbillade jag mig det?
— Jo, det sa jag. Men erkänn nu, det låter ju bra. Kvinnor älskar sånt. Det var därför du smält, svarade Olof utan att höja rösten.
Elsa sjönk ner i soffan utan ett ord. Hennes ansikte stelnade av chock.
— Jag vill helt enkelt inte ha barn. Vad är det för fel med det? De flesta killar vill inte heller. Har du aldrig tänkt på att leva för dig själv? Resor, hobbys, frihet… Och ni kvinnor tänker bara på barn, familj, blöjbyten.
— Kör du mig? frågade hon med iskall röst. Hon kunde inte dölja sin sorg — det var ju idag hon tänkt berätta sin största nyhet för honom.
— Kan de inte klara sig utan oss? Jag har ingen lust att se allt det där tramsiga fjollandet och gråtet. Gå du. Kanske ändrar du dig om att skaffa ungar.
Utan ett ord gick Elsa in i sovrummet. En kvart senare kom hon ut, klädd i en stilfull och elegant outfit. Taxin var redan beställd — tack och lov slapp hon höra Olofs dystra kommentarer.
Och hon hade varit så nära lyckan… Redan på morgonen hade hon sett de två strecken på testet. Hon tänkte ge honom nyheten till kvällen. Men nu… nu visste hon inte ens om han förtjänade att veta.
Elsa hade alltid strävat efter stabilitet. Hon började arbeta under studietiden, tog examen med högsta betyg och hade nu ett bra jobb, stadig inkomst och en egen lägenhet — en gåva från föräldrarna. Hon hade gjort allt rätt. Och hon var redo för ett barn. Men mannen som hon trodde skulle bli far till hennes barn visade sig bara vara en duktig skådespelare.
Olof hade verkat mogen, pålitlig, seriös. Hans ålder, ord, värderingar — allt ingav förtroende. Men idag tog han av sig masken för första gången.
— Jag har bestämt mig, viskade hon i bilens tomma utrymme. Taxichauffören, en tystlåten äldre man, vred på huvudet, mätte henne med blicken och sa oväntat: — Grattis.
Elsa blev förvirrad. Hon tackade och skyndade mot ingången. Där stod Linnea, strålande av lycka, med ett litet knyte i famnen. Pappans armar höll redan om barnet. Luften var fylld av kärlek.
— Grattis, kära du! Elsa omfamnade sin väninna. — Vad heter han?
— Erik, efter min far. Jag vill att du ska vara gudmor.
— Gärna, log Elsa, men hjärtat sammanpressades. Allt hon önskat sig fanns här, framför henne, men inte med henne.
— Har något hänt? frågade Linnea lågt när de avlägsnat sig lite.
— Olof har ljugit hela tiden. Han vill inte ha barn. Och ändå sa han att han ville. Och värst av allt — jag är gravid. Fick reda på det idag. Nu måste jag… nu måste jag välja.
— Elsa, män finns det gott om. Men chansen att bli mamma… den är sällsynt. Min syster kan inte få barn, till exempel. Hon grät av lycka och sorg när hon fick veta att jag väntade. Du får inte ge upp din dröm.
— Det är det jag tänker också. Om han inte ändrar sig — så lämnar jag. Mina föräldrar kommer att bli överlyckliga över att bli morföräldrar.
Olof ändrade sig inte. Han sa att barn var en börda, meningslös slöseri med krafter, tid och pengar. Elsa argumenterade inte. Inombords hade hon redan tagit sitt beslut.
Tre år senare.
— Åh, Olof! Hans gamla granne stötte nästan— fick han höra på flygplatsen medan han stirrade på fotografiet av en liten pojke med Elsas ögon.
