Jag gick i pension och insåg att jag blev hopplöst ensam. Först som gammal förstod jag att jag hade levt livet lite snett.
Många kvinnor verkar tro att ensamhet är den största katastrofen. Lycka, tänker de, är när man har en jättestor familj, mängder av oro och strul. Själv har jag alltid tyckt det där lät lite överdrivet. Jag har levt hela mitt liv för min egen skull. Ingen har någonsin krävt något av mig. Inga förpliktelser, inga släktmiddagar med det där tråkiga småpratet om köttbullar eller nya husvagnar.
Efter universitetet började jag jobba på ett stort reseföretag i Stockholm som ordnade solresor till varenda avkrok på jorden. Samtidigt plåtades jag ibland som modell för ett känt svenskt klädmärke (hör och häpna!). Pengarna rullade in snabbare än i Lotto, och jag hade vänner med lika fulla bankkonton som jag själv.
Jag såg mig som en riktig stjärna rik, världsvan och rätt nöjd med mig själv. Jag har rest över hela världen, bott på fina hotell och ätit räkvåfflor i Oslo bara för att jag kunde. Fanns killar? Absolut. Men när jag tröttnade på någon så sa jag bara hejdå, ingen drama. Barn var inget jag gick igång på. Skulle jag ge upp mina helger för fotbollsträningar och matlådor? Nej tack. Skulle jag, snygga, fria Maja Larsson, förvandlas till en sådan där orolig Mamma Mu som blir nervös om sonen tappar socken? Aldrig. Ansvar har aldrig varit min grej.
Tiden flög förbi plötsligt är jag pensionär. Nu har jag hela dagarna till mitt förfogande och ja, ingen att prata med. Gifta mig gjorde jag aldrig, barn fick jag inte heller. Nu står jag här, med grått hår och en kaffekopp från IKEA, och undrar varför jag inte ens försökte skaffa åtminstone ett barn. Först ville jag inte, sen hann jag inte, sen blev det för sent. Jag trodde aldrig att moderskap var själva meningen med livet.
Min syster har två barn och tre barnbarn full fart varje jul och midsommar. Jag brukade vara irriterande kaxig och lyssnade aldrig på någon. Men nu, med ålderns lapp på axeln, vill jag faktiskt ändra mig: jag vill försonas med släkten, bjuda på kanelbullar och hänga med syskonbarnen. Kanske till och med träffa en man som är lika ensam som jag och skaffa lite gemenskap på gamla dar. Vem vet det kanske finns hopp kvar för oss fast vi passerat bäst före-datumet?
