Agnes hade blivit inlagd på Karolinska sjukhusets förlossningsavdelning långt innan det var dags graviditeten var svår i slutfasen och läkarna ville inte chansa; dessutom väntade hon inte ett utan två barn på en gång. De erbjöd ett planerat kejsarsnitt, men Agnes ville så gärna föda själv. Så läkarna beslutade att försöka det skulle alltid finnas tid att rulla henne till operationsrummet om det behövdes.
Agnes och hennes man, Olof, hade dessutom skrivit avtal om en så kallad partnerskapsförlossning men läkarna tycker ogärna om främmande människor i operationssalen. Agnes värkar började långt efter midnatt; Olof blev genast uppringd och kom bokstavligen på tjugo minuter, medan personalen ledde dem till ett dämpat, varmt prenatalrum där tiden tycktes flyta långsammare än någon annanstans. Eftersom Agnes redan hade fött barn förut visste hon vad som väntades av henne. Hon var lugn och sansad, och klockan fyra på morgonen föddes deras första barn.
Flickan skrek genast, och barnmorskan gratulerade till deras första dotter men istället för glädje såg Olof konstig ut, som om han pressade fram ett leende och genast vred på locket till förväntan. Tio drömlika minuter senare lika suddiga som vinterdis över Mälaren kom deras andra flicka till världen. Agnes log med hela kroppen, men Olof brast plötsligt ut i gråt, tårarna rann utan kontroll och ingen känsla av lycka syntes till. Vi undrade naturligtvis vad som stod på, men Agnes vinkade stillsamt och sa:
“Bry er inte om honom, han är sig själv igen om en timme. Det är alltid likadant med våra fem flickor och nu dessa tvillingar. Han hoppades innerligt på en pojke den här gången, men så blev det inte, och nu är han lite ledsen över det. Men han älskar sina döttrar, det vet jag, så allt ordnar sig.” Och mycket riktigt: när vi nästa dag såg ut genom sjukhusfönstren stod en hel skock flickor därute, med färgglada ballonger, och Olof i spetsen, ropa upp till Agnes på klingande svenska att de älskade henne. Vi förstod genast att allt var precis så bra det kunde vara i deras familj. Fast lite synd var det kanske ändå om pappa Olof.
