Hon drömde om att dansa.
Musiken tystnade plötsligt, och salen blev helt stilla. Allt Elin hörde var sitt eget andetag. Sedan bröts tystnaden av en ensam klappning, och i nästa sekund exploderade salen i applåder. Publiken reste sig, många med tårar i ögonen.
Elin mötte Antons blick. Han böjde sig ner och kysste henne. På hans läppar kvarstod en salt smak av hennes tårar. Applåderna dog sakta ut, och besökarna började lämna salen. Anton sköt hennes rullstol mot utgången.
“Trött?”
“Nej. Jag är så lycklig! Tack!” Hon skrattade genom tårarna.
***
Elin stod i köket och förberedde middagen samtidigt som hon kastade blickar på klockan. Snart skulle Dennis komma hem. Hon satte på vattenkokaren och hackade snabbt grönsaker till salladen. En ny blick på klockan. “Dröjer han igen? Ska jag ringa? Nej. Då säger han bara att jag inbillar mig saker igen, att jag överreagerar. Jag vill så gärna tro honom… Men jag orkar inte längre.” Händerna darrade av lust att ta telefonen och ringa. “Kan det verkligen vara sant? Igen?”
Elin kramade knivhandtaget så hårt att knogarna vitnade. Sedan öppnade hon handen, och kniven föll med en metallisk klang mot bordet. Hon tittade återigen på klockan, där visarna tycktes röra sig långsammare för att sätta hennes tålamod på prov. Till slut kunde hon inte hålla tillbaka längre och ringde sin man. “Snälla, svar… Säg att du är på väg hem nu,” viskade hon, men signalerna bara malde på, som om de hånade henne.
Hon kastade ifrån sig mobilen. Den gled över bordsskivan och stannade precis vid kanten. “Lugn. Bli inte galen. Han kommer snart…” försökte hon intala sig själv.
Dennis kom hem vid ettiden på natten. Elin hade gråtit sig till sömns, men så fort nyckeln skramlade i låset var hon vaken. En smal ljusstrimma syntes under dörren till hallen. Hon reste sig och slet upp dörren. Dennis stod där och knäppte upp skorna, ryckte till av överraskning. Men han återfick snabbt fattningen och frågade, som om inget hänt:
“Du skrämde mig. Varför är du uppe?”
“Jag vill se dig i ögonen. Du lovade att inte träffa henne igen…”
“Börja inte nu. Jag var bara med grabbarna och tittade på fotboll, drack lite öl…”
“Jag orkar inte mer. In-te mer,” avbröt Elin honom, stavande orden. “Jag orkar inte vänta och lyssna efter dina steg utanför dörren. Nu får det vara nog.” Hon lade händerna över magen och gick tillbaka till sovrummet, böjde sig fram som om hon inte orkade hålla sig upprätt.
Elin kröp ihop på sängen och började gråta.
“Elin, din svartsjuka gör mig trött. På riktigt. Jag får inte ens andas. Jag sa ju att jag var med grabbarna…” Dennis gick fram till sängen men gjorde ingen ansats att trösta eller smeka sin gråtande hustru.
“Kunde du inte ringa? Var telefonen urladdad igen? Jag är så trött på det här. Hitta något nytt sätt att ljuga. Du luktar inte ens öl,” stönade Elin, reste sig plötsligt och rusade ut i hallen.
Innan Dennis hann förstå vad hon gjorde, var det för sent. Elin fiskade upp hans mobil ur jackfickan och tittade på skärmen.
“Ge mig den!” Dennis försökte ta den, men Elin höll undan armen.
“Älskling, har du kommit hem än? Har din fru redan börjat gräla eller sparar hon det till imorgon?” läste Elin med söt, fånig röst det meddelande som lyste upp skärmen. “Vilken av dina grabbar kallar dig för ‘älskling’?”
Dennis försökte ta telefonen igen, men Elin gav den till honom utan strid. Hon knuffade undan honom, gick förbi honom in i sovrummet och började klä på sig.
“Skriv till din… att du är ledig nu. Jag åker till mamma. Se till att du och dina saker är borta imorgon.”
“Sluta nu, Elin. Det är mitt i natten. Okej, ja. Jag var inte med grabbarna…” började Dennis, men tystnade.
Elins ansikte förvreds som om hon tittade på en vidrig råtta.
“Vad är det du inte får hos mig?” frågade hon lågt och böjde sig fram igen, som om hon hade ont i magen. “Jag klarar inte mer. Inte en sekund till med dig.”
Hon tog sin väska och gick ut. Dennis försökte inte stoppa henne. Ute ringde Elin en taxi och sedan sin mamma.
“Har ni bråkat igen? Jag sa ju att du inte kunde lita på hans löften. Du borde ha lämnat honom direkt, inte förlåtit honom,” sa mamman i luren.
“Vi pratar sen, mamma.” Elin avslutade samtalet.
Men hon kom aldrig fram till sin mamma. Taxin körde genom den sovande staden när en berusad förare i en SUV plötsligt körde ut från en sidogata. Krocken träffade passagerarsidan där Elin satt.
Dennis besökte henne på sjukhuset varje dag efter att hon flyttats från intensivvården. Han kände sig skyldig. Om han inte låtit sig övertalas av Irina att stanna längre, kanske de inte hade grälat, kanske Elin inte hade tagit den taxin…
Läkarna sa att de gjort allt de kunde, att Elin nog skulle kunna gå igen om någon månad. Men varken efter ett halvår eller ett år stod hon upp. Hoppet om hennes tillfrisknande försvann. Hon var dömd till rullstol för resten av livet.
Dennis stannade hos henne. Elins mamma hjälpte till med hushållet. Men hur länge skulle en ung man vilja ta hand om en funktionshindrad fru? Vissa gör det, förstås. Man vill tro det. Men Dennis, van vid att aldrig säga nej till sig själv, med en älskarinna som lockade med ungdom och hälsa, insåg snart att han tagit på sig för mycket. Hur länge kunde han leva med skulden? Se först desperation, sedan hat i sin frus ögon? Han lämnade Elin hos mamman och gick.
Dagar av förtvivlan följde. Elin funderade allvarligt på att avsluta sitt liv – en näve tabletter eller ett hopp från balkongen. Men dörren var smal. Kunde hon ens ta sig ut och över räcket? Tabletter var nog bättre… Men mamman lämnade henne inte ensam en sekund. Hon förstod sin dotters sinnestillstånd och gömde alla mediciner.
En dag promenerade de i parken. Mamman knuffade rullstolen framför sig. Dennis hade sett till att det byggdes ramp i trapphuset. På den ojämna vägen fastnade ett hjul i ett hål i asfalten. Mamman försökte knuffa loss det, men med en kraftig ryckning for stolen plötsligt fram och stötte mot trottoarkanten. Den vacklade fAnton grep tag i rullstolen i sista stund, och medan tårar av tacksamhet strömmade nerför Elins kinder, insåg hon att livet, trots allt, ändå kunde vara värt att leva.
