I en liten by vid älvens kant, inte långt från Sundsvall, bodde en flicka vi kallade Märta. Hon var så tyst och försiktig att man knappt lade märke till henne, som om hon smög sig genom livet på tå. Ögonen var oftast fästa i marken, den tunna askblonda flätan dold under en nött yllehalsduk. Märta jobbade på posten där hon sorterade brev och delade ut pensioner till byborna.
Ingen i byn brydde sig om Märta. Våra grabbar, deras blickar drogs till de livliga flickorna med skratt som porlande bäckar och stark personlighet. Märta liksom försvann i mängden.
Men så den där våren fick vår jordbrukskollektiv en ny mekaniker Erik. Lång och kraftigt byggd, med kolsvart snedlugg och glimten i ögat. Dessutom spelade han dragspel. När han på kvällarna trädde utanför Folkets Hus och lät tonerna svepa genom byn, stannade allas hjärtan till, så också Märta. Hennes hjärta bultade så hårt att man kunde ana dess oro och drömmar.
Men hur skulle gråa Märta nå någonsin kunna fånga Eriks uppmärksamhet? De vackraste flickorna flockades runt honom, och Märta såg bara på håll, suckade och borstade bort en tår i smyg.
Då började det hända märkliga saker i byn. Märta började få brev, postade från Stockholm. De var i eleganta kuvert, maskulint skrivna med stor, säker handstil. Eftersom Märta själv arbetade på posten såg hon dem först, men vår äldre postkvinna, tant Inga, var inte sen att låta hela byn veta:
Nu har vår lilla grå Mus någon i storstan! Tror ni inte han friar snart!
Märta blev gåtfull, hennes kinder fick ny lyster, ögonen glittrade. Hon rätade ryggen, flätade håret med ett blått sidenband. Såg man henne gå genom byn med ett brev i handen var det som om hon bar på en medalj.
Till och med Erik började se åt hennes håll. Det är ju så, om en tjej blir attraktiv i andras ögon blir hon intressant också för dem som inte sett henne förut.
Märta sjönk allt djupare in i sina drömmar. Hon satt ibland på postens trappa, läste brev och log för sig själv, medan byfolket viskade: “Tänk att den där tösen har en kavaljer!”
Upplösningen kom plötsligt, kall och obarmhärtig som en snöstorm i april. Det var dans vid Folkets Hus, byn var full av folk. Dragspelstonerna virvlade, ungdomarna snurrade på dansgolvet. Märta stod vid sidan prydligt klädd i ny klänning, väskan över axeln.
Då kom bröderna Lindblom, halvfulla och på bushumör. De ryckte i hennes väska tills remmen brast, och allt innandöme spreds över marken däribland en bunt brev, sammanknutna med sidenband.
Den yngre brodern, Simon, plockade upp brevet och ropade:
Ska vi höra vad storstadskavaljeren skriver? Kom igen, folk!
Märta kastade sig fram, blek som linne i blekvatten:
Låt bli! Lämna tillbaka!
Men Simon undvek henne lätt, öppnade ett brev och började läsa högt:
“Kära Märta! Dina ögon är som djupa sjöar”
Publiken tystnade, det var vackert skrivet. Men så fann han ett annat ark skrynkligt, över ett rutat papper, med flera meningar överstrukna. Han höll det mot lyktan och skrattade till:
Vänta nu! Det här är ju ett utkast, här är allt överstruket! Hon har suttit själv och funderat över formuleringarna!
Ett gapskratt ekade över torget.
Hon skriver till sig själv! Hittar på en friare!
Märta stod mitt i ringen, med händerna för ansiktet och darrande axlar. Hon tänkte sjunka genom jorden, eller rymma till Norrbotten. Jag var ung och visste inte hur jag kunde hjälpa henne jag kippade bara efter andan.
Plötsligt blev det tyst. Erik reste sig från dragspelsbänken, gick sakta fram. Det var något hårt i hans blick, och folk flyttade sig ur vägen. Han tog brevet ur Simons hand, plockade noggrant upp papperen från marken, dammade försiktigt av dem och gick fram till Märta, som inte vågade ta händerna från ansiktet.
Han tog henne försiktigt, men bestämt, i armen och talade så hela torget hörde:
Vad stirrar ni för? Har ni aldrig sett en människa förut?
Och till henne, lågt:
Kom Märta, jag följer dig hem. Det är ändå mörkt nu.
De gick tillsammans över torget, genom den plötsliga, pinsamma tystnaden. Erik bar hennes väska i ena handen och höll henne varsamt i den andra.
Efter den kvällen blev allt annorlunda. Inte på en gång, förstås. Märta vågade knappt se folk i ögonen länge, men Erik gav sig inte. Han mötte henne efter jobbet, följde henne hem. Efter ett halvår gifte de sig. De levde lyckliga; Erik avgudade henne, och Märta blomstrade. Hon blev en trygg husmor och födde honom tre söner. Ingen i byn nämnde någonsin den där skammens kväll igen Erik kunde med en blick få byskvallret att självdö.
Åren gick. För tre år sedan gick Erik bort i hjärtinfarkt. Märta, numera Märta Pettersson, blev stilla och tyst igen. Jag hälsade ofta på henne hjälpte till med blodtrycket, drack en kopp te.
En höstkväll satt vi i hennes kök. Regnet smattrade mot rutan, björkved sprakade i kaminen. Märta rotade i byrålådan, plockade fram en träsnidrad ask. Erik hade gjort den till henne. Hon öppnade den där låg de gamla breven, gulnade med tiden.
Vet du, Ellen sa hon och rösten darrade jag var så säker på att han slängt dem. Frågade aldrig. Skämdes alltid över lögnen.
På toppen låg ett vitt rutat ark, mycket nyare än de andra antagligen skrivet bara tiden före Eriks död.
Märta satte på sig glasögonen, torkade en tår och bad att jag skulle läsa:
Märta min bästa. Jag hittade lådan när jag röjde. Förlåt att jag aldrig pratade om den där kvällen. Jag märkte hur den plågade dig, men ville inte riva i gamla sår. Men nu tänker jag att jag skulle ha sagt något. Redan då såg jag att det var du som skrev. Jag kände igen din handstil från kvitton på posten. Jag skrattade inte, för mitt hjärta brast tänk att känna sig så ensam att man skriver brev till sig själv? Och hur många av oss män har inte missat att se den sortens hjärta? Tack, Märta. Utan breven hade jag kanske missat mitt eget livs lycka. För mig har du alltid varit vackrast. Din Erik.
Vi satt där, grät och höll varandra i händerna. Doften av äppelkompott och gamla minnen svepte kring oss, och luften vibrerade av kärlek den där som känns så sällsynt i dag.
Så är det, mina vänner. Märta diktade ihop en saga för att bli sedd och Erik såg igenom lögnen till hennes längtan och värme. Han gav henne det ingen annan vågade. Tänk på det, nästa gång någon gör bort sig: ibland är det ensamhet, och en önskan om att bli älskad, som får människor att handla tokigt. Ibland leder de små lögnerna oss till det allra största.
