Hjärtats rop
“Nästa,” ropade sköterskan när nästa patient lämnade doktor Linnea Erikssons mottagningsrum.
“Hej,” hälsade Albin och log vänligt när han steg fram till skrivbordet och satte sig.
“God dag,” svarade Linnea. Hon var ung, och det kändes konstigt att titulera henne med “doktor”endast sköterskan gjorde det.
När hon tittade upp mötte hon en bekant blick av grå ögon. Hjärtat slog snabbare, men hon behärskade sig.
“Albin?” Det var hennes gamla klasskamrat från skoltidende hade varit nära vänner.
När Linnea efter gymnasiet flyttat till Stockholm för att läsa medicin hade Albin stannat kvar i den lilla hemstaden. Hans far var sjuk, och dessutom hade han inte kommit in på någon utbildningpengarna räckte inte till privata skolor. Hans mor hade gått bort för sex år sedan, så han bodde ensam med sin far.
Framför henne satt en mogen Albin, ännu vackrare än hon mindes. Hon undrade om han verkligen var sjuk, men frågade ändå:
“Vad besvärar dig? Jag lyssnar.”
“Jag klagar på hjärtklappning, särskilt när jag ser dig,” svarade han med ett leende.
“Jaha, då går jag,” sa sköterskan med en menande blick mot Albin. “Det är ändå den sista patienten idag.” Och så gick hon.
“Linnea, jag kom hit för att du undviker mig. Jag måste prata med dig. Om två dagar åker jag på en långtur med lastbilen i två veckor. Jag förstår vad du tänker sägajag
