HJÄRTAT SLÅR PÅ NYTT Tanja blev mamma till sin lilla Nika utan att någon riktigt visste vem pappan var, så att säga ”snubblade hon innan bröllopet”. Ja, Tanja hade en beundrare – ung, bländande vacker och artig, men han friade aldrig. Stolt promenerade Tanja arm i arm med honom förbi de nyfikna pensionärerna utanför porten, de som alltid vände sig efter förbipasserande som solrosor mot solen. Men beundraren arbetade inte, gled genom livet som en fjäril. Tanja försörjde honom, bäddade intill honom om natten, var beredd att täcka hans väg med en färggrann matta. Men en dag sa han att han hade tråkigt, att Tanja inte uppskattade honom nog, att hon till och med kunde ta med honom till Medelhavet om hon “älskade honom”. Tanja grät en vecka, rev alla foton på sin ”oälskade”, brände minnena. En månad led hon – men mötte sedan Viktor. En morgon när Tanja var sen till jobbet erbjöd en taxichaufför henne skjuts, och i bilen mötte hon den prydlige Viktor – så olik hennes förra pojkvän. Hon gav honom sitt nummer och deras romans tog fart – tills Viktors fru en dag dök upp hemma hos Tanja med deras gemensamma barn: ”Varsågod, du kan uppfostra dem – de älskar sin pappa!” Tanja tog farväl av Viktor. Nästa förälskelse svepte in som en storm: georgiern Mamuka, charmig och generös. Ett år bar han Tanja på handen, sedan försvann han plötsligt tillbaka till Georgien – och kvar blev Tanja, ensam och sviken. Hon beslutade sig för att leva själv utan tårar – men så visade det sig att hon väntade barn. Vem var pappan? Hur skulle livet gå vidare? Det var dottern Nika, med svartlockigt hår och Mamukas varma leende, som gav Tanja nytt hopp och blev meningen med hennes liv. När Nika började skolan satte läraren henne bredvid Danyal, en pojke som Nika snabbt blev ovän med. Tanja sökte upp Danyals pappa Aleksej, en ensam man som bjöd på kaffe och vars hem skvallrade om stor ensamhet. Tanja kände sig dragen till honom – längre fram började de ses, och Aleksej bad henne och Nika att flytta in. Hans fru hade lämnat honom, men Aleksej fick behålla Danyal. Tanja och Aleksej skapade en varm och brokig familj. Barnen växte upp – och till slut blev Danyal och Nika kära i varandra, gifte sig överraskande och for till Paris på bröllopsresa. Tanja och Aleksej tog tillfället att åka till havet. De fick en vecka av oändlig lycka – innan Aleksej, på hemresedagen, sa farväl till Tanja, gick ner för att simma och aldrig kom tillbaka. Åter i Sverige återvände Tanja ensam, förkrossad över att ha blivit änka vid femtiofem, med tusen obesvarade frågor till livet och himlen. Men livet gick vidare. Åren gick, Tanja blev farmor – dotterdottern Katja och barnbarnet Max följde henne troget på promenader i höstparken, med glass till barnen och kaffe till Tanja, samma doftande kaffe som påminde henne om Aleksej. Hon tackade livet för tjugofem lyckliga år och insåg: Livet slutar, men kärleken består…

HJÄRTAT SLÅR IGEN

Karin födde sin dotter Linnéa utan att egentligen veta vem pappan var. Hon hade helt enkelt “snubblat” innan äktenskapet.

Jo, det fanns en kille som var väldigt intresserad av Karin. Men gifta sig tänkte han inte. Däremot var han bländande snygg och alltid artig.
Karin tog honom under armen och gick stolt förbi tanterna “solrosorna” som satt utanför entrén och alltid vände sig mot dem som solen, efter alla som gick förbi.

Killen jobbade ingenstans. Han ville helst sväva genom livet som en fjäril. Karin stod för maten, såg till att han hade det bra, bäddade åt honom bredvid sig. Hon var beredd att bli en färgglad matta under hans fötter.

Men en dag sa killen, med en gäspning, att han hade fruktansvärt tråkigt med Karin, och att hon inte värderade honom ordentligt som kvinna. Dessutom, borde hon bjuda honom till Medelhavet någon gång om hon nu älskade honom…

Karin grät en vecka. Hon rev sönder fotot på denna “oälskade” och brände det. En månad gick hon genom ensamheten. Sen träffade hon Viktor.

En morgon är Karin sen till jobbet och står nervöst vid busshållplatsen. Då stannar en taxi bredvid henne. Föraren öppnar dörren och erbjuder sig att skjutsa henne. Karin tvekar inte utan hoppar in.

Under resan börjar chauffören småprata. Karin lägger genast märke till att han är i medelåldern, prydlig, rakad, välkammad, kläderna är strukna. Hon charmas av hans ridderlighet. Allt hos honom signalerar en omtänksam kvinnas hand, tänker Karin, säkert hans mamma.

Viktor så presenterar sig föraren är helt olik hennes förra flirt. Uppenbart intresserad, och Karin ger honom sitt nummer, hon vill lära känna honom mer. Det var enda gången hon åkte taxi gratis.

De börjar träffas. Viktor överöser Karin med blommor, presenter och kärlek.

En vårdag promenerar de i skogen. Själ och hjärta är lätta. Karin plockar vitsippor och Viktor hjälper till med ivern själv. Skörden samlas ihop. Karin sätter sig med sin bukett i bilen.

Viktor lägger sina på baksätet. Direkt tänker Karin: “Till hans fru.” Men hon vågar inte fråga. Tänk om han är gift? Hon har vant sig vid Viktors omtanken och föredrar den ljuva självbedrägeriet. Hon tiger.

Inte mycket senare kommer Viktors fru hem till Karin, med två små barn i släptåg:

Här, vännen, ta hand om dem! De älskar sin pappa!

Karin tappar målföret:

Förlåt, jag visste inte att Viktor var gift. Jag har inga planer på att splittra er familj. Jag bygger inte bo under någon annans tak.

Samma kväll gör hon slut med Viktor.

Nästa kärlek blir Giorgi, en georgier som sveper in i Karins liv som en stormvind och lika snabbt försvinner.

Karin träffar Giorgi på en väns födelsedag. Han tar genast kommandot över den milda och lugna Karin. Hon flyter med i hans charmoffensiv.

Giorgi vinner Karins hjärta med sin generositet, värme och optimism. Med honom är livet alltid ett äventyr. Men …

I ett år bär Giorgi Karin på händerna, men sedan flyttar han tillbaka till Georgien. Han fann sig aldrig riktigt i Sverige; kanske klimatet, kanske en sjuk mamma hemma.

Karin känner sig övergiven och onödig. Hon bestämmer sig: “Jag lever själv, hellre ensam än ledsen.”

Men när hon till slut förlikat sig med tanken på ett ensamt liv, upptäcker Karin att ett nytt liv växer i henne. Hon blir mållös! Vem är fadern? Hur ska hon klara sig? Hur ska hon inte bli galen av oro?

…En flicka föds. Karin döper henne till Linnéa. Linnéa blir meningen med Karins liv. Hon har samma lockar, svarta ögon och leende som Giorgi, vilket på något sätt tröstar Karin kanske för att hon älskade honom mer än någon annan. Linnéa påminner henne om lättsinnet och lyckan hon en gång kände.

Ibland ekar ensamheten, ibland svider avundsjukan på de gifta väninnorna, men det finns ingen tid att gråta när man uppfostrar Linnéa.

…När skolstarten kommer hamnar Linnéa bredvid en pojke som heter Emil. Linnéa ogillar honom direkt. Emil kallar henne för “lockig tok”.

De går varandra på nerverna tills läraren tvingas sära dem men de lyckas ändå bråka på rasterna.

Karin kommer till skolan för att ta reda på varför hennes dotter ständigt är riven på armarna. Läraren känner sig skyldig och ger henne Emils adress “prata med föräldrarna själva”.

Utan att tveka går Karin dit för att skydda Linnéa.

…En ung man öppnar dörren, torkar av sig om ett kökshandduk som hänger runt halsen:

Hej, är det till mig? Kom in så får du en kopp kaffe när jag bara matat min busunge, säger han och försvinner till köket.

Karin kliver in i en ostädad, rörig, rökig lägenhet, där inga kvinnliga händer dragit fram på länge.

“Hoppsan”, tänker Karin.

Mannen kommer tillbaka med en bricka och två doftande kaffekoppar (den doften kommer Karin alltid att minnas).

Vad har jag äran av för besök av en så vacker dam? undrar han.

Jag är Linnéas mamma, förklarar Karin.

Ah! Då förstår jag. Min Emil är förälskad i din dotter, ler mannen.

Jaså? Därför kommer Linnéa alltid hem riven och ledsen? skjuter Karin till.

Hmm, va? svarar pappan, ärligt förvånad.

Jag vill vänligen be dig prata med din son. Tack för kaffet, säger Karin och reser sig.

Jag pratar med honom. Oroa dig inte, lugnar han henne.

Busfröet Emil sitter tyst i köket.

Karin går hem.

Den natten kan Karin inte somna. Hon tänker på Emils pappa något i denne hemtrevlige man fastnade i henne. Ja, han var allt annat än en vanlig man, nästan en dröm! Och DET kaffet ingen kavaljer har bjudit henne på det innan! Champagne, vin och martini har runnit i strömmar … men aldrig kaffe. Nu surrar tankarna på den lilla familjen och Karin blir ståendes i fantasier hur hon städar, vädrar och pyntar den där lägenheten, till och med småsmeker Emil över håret.

På morgonen är Karin på ovanligt gott humör. Hon ber Linnéa att inte bråka med Emil i skolan längre, att vara snällare mot honom.

Veckor går …

På ett föräldramöte möter Karin samma man igen. Där är det tydligt: Emil har ingen mamma annars hade hon varit där.

Detta driver Karin till handling.

Efter mötet erbjuder Emils pappa att följa Karin och Linnéa hem. Det är sent i december, mörkt och kallt. Utan att tveka tackar Karin ja.

Han presenterar sig:

Jag heter Andreas.

Trevligt, svarar Karin, och ler.

Det verkar som om även Andreas tyckte om Karin.

Han föreslår att de ska fira nyår ihop. Karin bestämmer sig: prinsar väntar man inte på! För sju år har hon varit ensam.

Senare berättar Andreas att han varit skild länge, hans exfru gifte sig snabbt med hans bästa vän. Men sonen släppte han inte ifrån sig.

Det Andreas inte visste var att han själv skulle längta så mycket efter kvinnlig närhet, och att Emil skulle sakna en mamma. Kort sagt, han förklarar sin kärlek för Karin.

Det visar sig att han aldrig glömde Karin efter första mötet.

Andreas såg i Karin en god hustru och en omsorgsfull mamma åt sin son.

Karin flyttar in till Andreas med Linnéa, men bara efter att de vuxna ber om barnens godkännande.

Linnéa och Emil nickar motvilligt.

Så börjar en ny tillvaro… Andreas är lycklig och gör underverk. Familjen köper en stor lägenhet. Karin tar hand om hem och barn.

Linnéa och Emil växer upp i kärlek. Karin älskar båda barnen som sina egna.

Andreas avgudar Linnéa och är lika omtänksam mot både Karin och tjejerna.

…Tiden går och barnen blir vuxna. Emil och Linnéa … gifter sig.

Andreas och Karin ger sin välsignelse till det oväntade bröllopet. De nygifta åker på smekmånad till Paris. Karin föreslår för Andreas att själva spendera några dagar vid havet.

Andreas vill inte åka.

Karin, köp dig hellre något fint för pengarna.

Nej, Andreas, nu får vi äntligen chansen att vara bara vi två! Låt oss njuta av friheten, bara en gång! insisterar Karin.

Till slut går Andreas med på hennes förslag.

De tillbringar en vecka i en svensk semesterort vid havet.

Det är en vecka av gränslös lycka. Andreas överträffar sig själv han ger Karin blommor, överöser henne med komplimanger, försäkrar om sin stora kärlek …

På avresedagen går de till stranden för att ta farväl av havet. Det är tidig morgon och tomt. Andreas kysser Karin ömt och säger med en sorg i rösten:

Karin, jag älskar dig så mycket. Jag går och tar ett dopp innan vi åker.

Karin såg honom aldrig mer.

Han drunknade.

Livräddarna kunde inte hitta Andreas, trots att havet låg spegelblankt.

Karin kommer hem ensam. Långt efteråt är hon i chock. Det plötsliga och meningslösa dödsfallet vänder upp och ner på hennes värld.

Varför hon? Varför Andreas, som simmade så bra? Varför blev hon änka vid femtiofem? Varför svarade hon inte att hon också älskade honom där på stranden?

Andreas tog farväl, men hon förstod det inte.

Och så många “varför” som bara möts av tystnad.

Karin sluter sig i sig själv. Hon hatar havet. Världen tappar färg. Det finns inget som gläder henne längre. Hon kan inte ens besöka makens grav den finns inte.

Karins själ är i bitar, det är svårt att andas. Hellre lida sju gånger än bli änka en! Folk säger tiden läker alla sår. Det stämmer inte! Den bara dämpar, tystnar smärtan, men lyfter du på locket gör det lika ont. Minnet sluter aldrig sitt grepp, återuppväcker sorgen gång på gång.

…Karin håller två småbarn i händerna Elsa och Max. Hennes treåriga barnbarn. Familjen promenerar i höstparken.

Deras tradition är att stanna på café under promenaden. Karin köper glass till Elsa och Max, till sig själv en kopp kaffe samma underbara doft, som fyller henne med värme. Det känns som om Andreas är där, att han ser och vet allt om sin Karin.

…Efter alla år, efter all obeskrivlig sorg, när smärtan stillnat, tackar Karin livet för Andreas. För tjugofem års kvinnlig lycka.

Livet tar slut, men inte kärleken.