Jag, Elin Svensson från Göteborg, delar min berättelse inte för att få medlidande, utan för att visa hur orättvis livet kan vara. Speciellt när man som mor endast anses som en reserv, en sista utväg, när allt annat går fel. Resten av tiden verkar de inte ens vilja minnas ens namn.
Från den dagen min son Johan tog med sig sin blivande fru Emelie hem, kände jag att någonting inte skulle bli rätt. Det var inte så att jag ogillade henne på en gång — nej då. Hon verkade trevlig och blygsam. Men hon utstrålade en slags kyla. Jag försökte få kontakt, ringde och visade intresse, erbjöd hjälp – men allt jag fick tillbaka var torrt “allt är okej” eller i värsta fall total tystnad. Mina samtal besvarades sällan. Och när de väl besvarades, kändes det som om hon gjorde det av artighet, motvilligt.
Från början tänkte jag: kanske är hon blyg. Kanske vänjer hon sig med tiden och öppnar upp. Jag försökte hålla mig undan, vara vänlig. Men varje gång jag planerade att hälsa på dem, så “kom hon plötsligt på” att hon behövde iväg – till en vän, en salong eller en kurs. Och lämnade mig ensam med Johan i lägenhetens tystnad.
Men det värsta var inte ens det. Det värsta var när de flyttade till en hyrd lägenhet och började leva sina egna liv, som att jag inte längre existerade. Jag ringde men fick inget svar. Skrev ett meddelande men det blev tyst. Sedan ringer Johan tillbaka och förklarar: “Mamma, Emelie har bara mycket att göra, bli inte sårad”. Jag hade inte heller blivit det, om det handlade om verkliga ärenden och inte bara bristande artighet.
När barnbarnet föddes tänkte jag som alla farmödrar: nu kommer allt att förändras. Men Emelie gjorde allt för att minimera min kontakt med den lilla. Det var alltid “det är inte dags”, “barnet är sjukt”, “det är för tidigt”, “vi har inte tid”. Och detta trots att hennes föräldrar bor i andra änden av landet och aldrig ens hälsat på. Hon skötte allt själv, både för sig och sin man. Men att låta mig ta hand om barnet – nej. Och trots att jag är pensionär, frisk, aktiv och mer än gärna hjälper till.
Jag accepterade det. Upphörde med att ringa. Inte för att jag blev kall, men för att inte vara påträngande. Jag levde mitt liv i min trea som jag en gång köpte tillsammans med min man innan han lämnade mig för någon annan. Men lägenheten blev min, och den är mitt hem, min fristad.
Så för några veckor sedan, mitt på dagen, ringer det på dörren. Där står Johan med en resväska och barnet. Han ser förvirrad ut och säger: “Mamma, vi har problem. Vi måste flytta, hyreslägenheten säljs och vi har inte råd med ett nytt boende. Emelie är föräldraledig och jag har blivit av med jobbet.” Jag blev förstås ställd men släppte in dem.
Han såg sig omkring och frågade osäkert: “Kan vi bo här en tid?”
Jag suckade. Jag tyckte synd om min son, och ännu mer om mitt barnbarn. Men jag tittade honom i ögonen och sa: “Du och lilla får stanna här. Men din Emelie… hon får åka till sina föräldrar. Jag är inte ett hotell eller en förvaringsplats. Bara tre dagar tidigare ignorerade hon mina samtal, och nu minns hon plötsligt att du har en mamma? Nej, låt henne fortsätta klara sig utan mig.”
Johan svarade inget. Han sänkte bara blicken.
Jag är inte en elak person. Men det finns en gräns mellan förlåtelse och förnedring. Jag har hela livet strävat efter att finnas där. Det är inte mitt fel att min son valde en kvinna som tycker att hans mamma bara är en nolla.
Hade Emelie en enda gång sagt “tack” till mig, en enda gång bjudit mig på kaffe, en enda gång erkänt att jag är en del av familjen, så skulle jag tveklöst ha gett henne allt. Men nu – nej. Låt henne inse värdet av sina beslut.
Min son och mitt barnbarn bor hos mig just nu, och jag gör allt jag kan för dem. Och vad gäller svärdottern? Hon har chansen att visa att hon inte bara är stolt men också eftertänksam. Men jag är rädd att hon redan har missat den chansen.
