Åh, mitt barn, sätt dig här bredvid mig, för jag vill berätta en historia för dig inte bara någon vanlig historia, utan en som river i själen, som en gammal duk som slitits sönder i vinden. Det är historien om min familj, som brann upp som ett ljus, och om hur jag blev kvar här, på ett äldreboende, glömd av nästan alla.
En gång i tiden hade jag många barn. Fem stycken, som fem fingrar på en hand var och en unik, med sin egen öden och sorger. Vi bodde i en liten stad, i ett hus där väggarna ännu mindes mina föräldrar. Jag höll detta hem så kärt jag kunde och trodde att familjen var en stark grund som skulle stå emot alla stormar.
Men med åren började allt spricka, som gammal murbruk på väggarna. Först var det Elin min äldsta dotter. Hon gifte sig med en framgångsrik man och flyttade till huvudstaden, in i den stora affärsvärlden. I början ringde hon och frågade hur jag hade det. Men med tiden blev samtalen allt färre. Till slut svarade hon inte längre. Hon sa att hon var så upptagen, att hon hade så mycket att göra. Och jag satt kvar vid telefonen och väntade på att hon skulle komma ihåg sin mamma. En dag fick jag reda på att hon hade ett nytt liv nu, där jag bara var en skugga från det förflutna. Då kände jag för första gången hur mitt hjärta bröts sönder.
Den andra var Erik min älsklingsson. Hans själ var ömtålig, och hans humör kunde vara så skört som en kall höstvind. Han hade problem med jobbet och hängde ofta med fel sällskap. Jag försökte hjälpa honom, gav honom mat och värme, men han bara drog sig längre och längre bort. En kväll kom han hem full, och vi grälade. Han sårade mig med ord som etsade sig fast i mitt minne. Nästa morgon var Erik borta. Det har gått flera år nu utan att jag hört ett ord från honom.
Den tredje var Majken tystlåten och blyg. Hon lämnade staden och flyttade till en avlägsen by, där hon gifte sig med en man jag aldrig träffat. Hon ringde sällan, och när hon kom på besök kändes hon som en främling, som om hon levde i en annan värld. När jag blev sjuk kom hon inte, hon sa att hon inte hade tid, att hon hade egna bekymmer. Det gjorde ont, men jag förstod i hennes liv fanns jag inte längre.
Den fjärde var Viktor. Han var som jag hårt arbetande och lojal mot familjen. Vi renoverade huset tillsammans och firade högtiderna sida vid sida. Men med åren skaffade han egen familj, och jag kände att jag nu bara var en del av hans förflutna. Han kom allt mer sällan på besök, och en dag slutade han ringa helt. Jag frågade vad som hänt, och han sa att allt var bra, att han var upptagen, att livet förändras.
Och den siste den yngste, Sigge. Han stannade hos mig längst av alla. När han var liten levde vi tillsammans. Men när han växte upp flyttade han till en stor stad för att studera och fick jobb där. Han sa att han skulle hjälpa mig, att han skulle komma ofta, att jag var den som betydde mest. Men med åren blev samtalen allt färre, och sedan upphörde de helt. En dag kom han på besök i några dagar, men sedan försvann han igen och lämnade mig ensam med ett krossat hjärta och tomma rum.
Så här, mitt barn, blev jag ensam. Huset där skratt och röster en gång fyllde luften blev tyst och sorgset. Jag försökte hålla värmen i mitt hjärta, men åren och frånvaron av dem jag älskar slipar bort en, som vinden slipar bort fotspår i sanden.
Jag fördes hit till ett äldreboende. I början gjorde det ont, som att kastas mot en sten mitt i en storm. Jag grät på nätterna när jag tänkte på alla som en gång stått mig nära, alla som lovat att inte lämna mig. Men dagarna gick, och jag lärde mig leva här, bland främlingar och tystnad.
Ibland kommer systrarna på besök, ibland berättar mina rumskamrater sina historier, men jag känner ändå en tomhet. Mina barn är som minnen som bleknat.
Och en kväll, när solen gick ner utanför fönstret, insåg jag: även om de har gått, även om jag är glömd, så har jag ändå min historia. Och jag vill att du, mitt barn, ska minnas familjen är inte alltid nära, men kärleken vi ger och ljuset vi sprider slocknar aldrig.
För även i den mörkaste natt finns en fyr. Kanske inte den som står vid kusten, utan den som brinner inom oss alla. Och även om jag nu är här, på detta hem, så bär jag fortfarande denna fyr min tro, min kärlek och mina minnen.
Så här går min historia, mitt kära barn. Glöm inte dina nära, för tiden flyr och väntar inte. Kärlek är det viktigaste vi har, även om den ibland gömmer sig bakom en mur av tystnad.
Sätt dig här igen, så ska jag berätta om hur jag en gång sjöng sånger som värmde själen, och om hur viktigt det är att kunna förlåta Men det får bli en annan gång, okej?
