Värmebölja. Katarina
Fredrik och Elin gifter sig först två år efter att de träffats.
Lyckan kommer försiktigt. De smyger nästan fram, noggrant väger varje steg och varje ord. Det är förståeligt. Båda har lärt sig att känslor kan vara flyktiga och att kärleken inte alltid kommer direkt eller för alltid. De försöker förstå vad det är de fått efter så mycket smärta och förlust och om det är värt att lita på detta nya, omsorgsfullt vunna hopp.
Ulla Andersson, Fredriks mamma, säger inte mycket. Hon vill inte skrämma bort sonens lycka, som förvandlat honom totalt. Han rak i ryggen igen, ögonen glittrar och inför dejterna med Elin verkar han närmast redo att gå direkt till stadshuset.
Fredrik presenterar Elin för sin mamma nästan direkt. Och Ulla betraktar Elin med viss oro, men hittar inget hos henne som påminner om Fredriks tidigare förälskelse, Angelica. Elin vägrar också bestämt att flytta in hos Fredrik före bröllopet.
Nej, Fredrik. Det behövs inte. Birgitta, min fostermamma, skulle inte förstå. Och hennes åsikt är viktig för mig. Hon har gjort så mycket för mig dessutom är hon inte frisk längre och behöver min hjälp. Låt det vara som det är ett tag. Varför ha bråttom?
Fredrik ger med sig. Det blir inga hinder för deras relation snarare blir den utdragna förälskelseperioden ett tillfälle att verkligen lära känna varandra.
Elin flyttar in hos Ulla kort före bröllopet av den sorgliga anledningen att Birgitta dör. Hon hade länge haft problem med hjärtat. Elin följde med henne till sjukhuset, tog över hushållsarbete och försökte hjälpa så mycket som möjligt, men det gav bara en tidsfrist. En kväll kommer Elin hem och ser Birgitta sitta i favoritsoffan på verandan med ett brev från barnbarnet i handen. Elin ropar, men det dröjer innan hon förstår Birgitta andas inte längre.
Elin ringer ambulansen, men det finns inget att göra.
Efter att ha ringt Fredrik och Birgittas söner sätter sig Elin på verandan och gråter länge, och minns alla de kvällar de gått ner till sjön för att andas frisk luft, kokat sylt på det lilla sommarlagret, och sjungit. Och hur Birgitta utan några frågor tog henne till sig när Elin behövde hjälp mer än någonsin.
Tack viskar Elin om och om igen, i tacksamhet till den som öppnade både sin dörr och sitt hjärta när det behövdes som mest.
Birgittas söner dyker upp med sina familjer redan nästa dag. Och den äldste tar Elin åt sidan när allt är ordnat.
Mamma ville att en del av huset skulle bli ditt. Så att du bor här och tar hand om det ingen av oss vill flytta in. Jag vill att du vet det finns ett testamente. Och vi vill båda att du accepterar detta. Utan dig hade mamma varit helt ensam. Vi är väldigt tacksamma för att du fanns hos henne hela tiden.
Nej, svarar Elin och skakar på huvudet. Jag kan inte och jag vill inte. Det här är ert hem. Jag sköter gärna om det, men arvet går till er. Er mamma älskade er!
Jag vet
Så blir det. Elin hittar hyresgäster som vill bo där permanent, och håller kontakten med Birgittas söner när de besöker huset på sommaren.
Det är också en av Birgittas svärdöttrar som hjälper Elin den gången hon ett halvår efter bröllopet hamnar akut på sjukhus.
Extrauterin. Ni borde verkligen ta hand om er hälsa! doktorn viftar med fingret. Tur att din svärmor var med dig! Det kunde ha slutat illa.
Hon är som min mamma. Men du har rätt Mamma
Bra. Hade du problem tidigare?
Ja.
Om du vill ha barn, måste du nu tänka på att utredas ordentligt och åtgärda det som orsakat problemen. Annars är IVF kanske det enda alternativet.
Jag förstår
Elin gråter inte. Hon har gråtit klart tills vidare. Det viktiga nu är att förstå vad som händer och försöka rätta till situationen. Hon vill verkligen ha barn med Fredrik. I perioder håller längtan på att driva henne till vansinne.
Allt stannar av tack vare Ulla.
Elin, kan vi prata? säger hon en kväll när Fredrik är bortrest.
Fredrik och Elin bor redan då i egen lägenhet. Kort efter bröllopet har de köpt en liten tvåa, något Fredrik nu har råd med. Affärerna går så bra att Ulla åter börjar drömma om att köpa ett hus för att starta ett eget bed and breakfast.
Elins föräldrar vill gärna hjälpa till, men Fredrik tackar bestämt nej.
Elin, låt oss ordna det själv. Jag vill gärna se dina föräldrar men jag vill kunna ge min fru ett riktigt hem själv.
Elin protesterar inte. Hon pratar med sin far, som trycker Fredriks hand med respekt.
Bra där! Din mamma kan vara stolt, pojke!
Ulla är glad över sonens beslut och också över att Elin och Fredrik inte väntar för länge med att försöka få barn.
Men nu märker Ulla rynkan mellan sonens ögonbryn, och ser Elin rusa mellan kliniker. Då bestämmer sig Ulla för att ingripa av rädsla för att se parets lycka hotas.
Elin, förlåt om jag lägger mig i, men kan vi prata? Du är klok! Jag är orolig för dig. Vill du berätta vad som bekymrar dig?
Ingenting fungerar, mamma, erkänner Elin. Tänk om jag inte kan få barn? Då måste jag lämna Fredrik! Jag kan inte låta honom tillbringa livet med någon som inte kan ge honom glädje eller mening
Åh, Elin! Du vet inte vad du betytt för Fredrik! Tack vare dig lever han igen! Och barn det är fantastiskt när de kommer, men det är inte allt. Tro mig. Fredrik kom inte fort till oss heller vi kämpade och bad, men inget hände. Till slut trodde jag att min man stannade hos mig bara för att han ville ha ett barn. Vi separerade nästan. I ett år levde vi isär, men insåg hur dumma vi varit. För ett äktenskap är mycket mer än att få barn. Fredrik liknar sin far Förstår du?
Jag tror det
Då ska du inte sabba det ni har! Ni har gett varandra livet tillbaka! Ta vara på det! Kärleken ni bygger tål allt, men bara om ni låter den.
Hur blev du själv mamma? Elin kan inte låta bli att fråga.
Vet du jag fattade knappt att jag var gravid när jag plötsligt kände första sparken. Vi hade redan börjat acceptera barnlösheten. Och så började livet bara på nytt!
Jag hoppas jag får uppleva något sådant suckar Elin.
Varför ringer du inte Birgittas svärdotter, hon är läkare? Kanske kan hon hjälpa!
Elin slår sig själv för pannan.
Hur har jag kunnat glömma det?! Självklart!
En vecka senare reser hon till Umeå för utredning vänner väntar på henne där.
Ett år senare föds tvillingarna.
Lyckan kliver självsäkert över tröskeln hos Elin och Fredrik och slår sig till ro.
Och det dröjer inte länge förrän de adopterar en liten dotter, när det står klart att fler biologiska barn inte är möjliga. Beslutet tar tid att växa fram, men möjligheten kommer oväntat Fredriks gamla klasskompis, nyligen mamma, får en svår diagnos. Det är Arvid som bär den tunga nyheten.
Stackars Maria Vi samlar in pengar, Fredrik. Försöker få henne till Stockholm. Nästan alla har hjälpt till.
Jag förstår. Vi hjälper till.
Fredrik sätter in en stor summa och Maria kan efter några dagar resa. Ulla följer med, förutom en gammal mormor finns ingen annan släkting, och barnet behöver sällskap.
Tyvärr hjälper inga insatser. Läkarna kan bara göra hennes sista tid lättare och ge henne tillräckligt med tid att ordna sitt barns framtid.
Hon ber Ulla att fråga Elin och Fredrik om de vill ta emot flickan. De tvekar inte.
Så får familjen en dotter till.
Snart blir den lilla tvåan för trång. Barnen växer och det är dags att fundera på att byta till något större.
Ulla tar initiativet:
Fredrik, ni har ju pengarna vi lagt undan för mitt B&B! Köp något större med Elin!
Mamma, men din dröm då? Nej, så får det inte bli!
Vet du vad min dröm är? Ulla pussar sitt skrattande barnbarn på huvudet och nickar mot tvillingarna. Här är min dröm! Och jag har inte tid att starta företag nu jag vill följa barnbarnen! Se hur de växer. Hjälpa er. Elin klarar sig utmärkt utan mig, men jag vet att du har fullt upp med butiken. Jobba ni. Jag tar hand om barnen. Leta bara efter en lägenhet där alla får varsitt rum!
De hittar en. Stor, ljus, rymlig. Barnen springer skrattande runt, eko i rummen, och Elin skrattar när pojkarna försöker lära lillasyster ropa “hej” i hallen.
Vi tar den! säger Fredrik bestämt.
Det enda som stör harmonin är Katarina portvärden som beslutat att en familj med många barn nog måste övervakas lite extra. Man vet aldrig!
De har ständigt folk springande. Barnen springer barfota på gården! Igår såg jag lillasystern sova i vagnen hela promenaden så konstigt!
Du överdriver, Katarina? Det är varmt barn ska springa barfota! Säger varenda barnläkare. Och folk kommer ju inte och festar. De verkar trevliga och barnen leker lugnt. Så varför oroa sig? säger de andra grannarna, och ser hur Elins söner ivrigt berättar om fotboll på gården. Allt kan ju misstolkas, men vad är sant egentligen?
Och medan ni funderar händer något med barnen! Det finns så många såna historier! De verkar perfekta, men vad vet vi egentligen? Något döljs säkert! Ingen kan ha det så bra!
Grannarna suckar, men Katarina ger sig inte. Hon är rädd uppväxt med en mamma som vände barns liv till ett helvete.
Katarina har vuxit upp i ett politiskt engagerat hem. Både mamma och pappa är hårda med disciplin hemma såväl som i arbetet. Såväl bröderna som lilla Katarina uppfostras strängt. Att stå på knä i ett hörn hela natten var inget ovanligt. Och än värre kunde det vara. På ytan verkar familjen perfekt; skjortärmar döljer blåmärken, Katja har hårt flätade flätor praktiskt när mamman behöver ta tag. Ingen av barnen yppar något någonsin.
Så snart de kan lämnar de hemmet för alltid.
Katarina har ingen kontakt med bröderna. Alla vill glömma, begrava minnena. Och med minnena även människorna som såg deras tårar och aldrig ingrep.
Katarina har ingen egen familj. En enda gång har hon försökt, men drar sig undan så fort hennes partner lyfter tofflan mot deras lilla hund som gjort på golvet.
Rör henne inte! skriker Katarina, lyfter hunden och lämnar lägenheten.
Samma dag packar hon ihop, tar med hunden som hon får behålla och flyttar tillbaka till den lilla lägenhet hon ärvt av sin mormor.
Mormor, på mammans sida, är lika hård och envis. Katarina får utstå mycket när hon vårdar henne. Och när damen är borta känner Katarina inget annat än lättnad.
Hon har ingen anknytning till människor, men desto större behov att vaka över andras moral och hennes aptit på kontroll hittar hon nu sin ventil i Elins och Fredriks stora, lyckliga familj.
Elin sitter på gården, tittar på pojkarna, ser på klockan. Det är dags att gå in, snart vaknar dottern, pojkarna måste förbereda sig inför förskolan. Elin planerar lägga in tvillingarna på dagis i höst, tills vidare går de på fotboll och barngrupper.
Vid porten väntar Katarina.
Låter du verkligen dina barn springa barfota? Har ni inte råd med skor?
Elin ler ofrivilligt. Barnens fotbollsskor kostar mer än Fredriks bästa sneakers. På utrustning ska det inte snålas, har Fredrik sagt pojkarna tränar hårt och risken för skador är hög vid dåliga skor.
Skrattar du?! Vad är det att skratta åt? Dina barn! Förstår du inte? De behöver omtanke, mat, kläder, allt! Och du?!
Katarina blir röd i ansiktet. Blir arg för att Elin bara ser lugnt på henne utan att svara.
Mamma, ge tant Katarina lite vatten!
Tvillingarna tar fram en vattenflaska från väskan. Plötsligt svartnar det för Katarina, knappt hinner Elin fånga henne innan hon faller utför trappan.
Ambulansen kommer snabbt. Katarina får åka till sjukhus. När hon vaknar sitter Elin bredvid.
Vad hände? försöker Katarina fråga, men språket slirar, hon blir rädd.
Ta det lugnt! Elin stryker henne på armen. Du har fått en stroke. Men läkarna har gjort ett bra jobb. Det är värmen Var inte rädd! Jag lämnar dig inte. Vila nu, det behöver du.
Elin håller sitt ord, ser till Katarina hon vet att kvinnan är helt ensam.
Varför? frågar Katarina. Elin förstår utan förklaring.
Det måste vara så. Ingen ska vara ensam. Jag har själv mött ensamheten, och det är ingen bra vän, tro mig.
Hur vet du?
Jag har provat. Men du behöver inte den längre. Du har oss nu.
Hur då?
Tror du jag lämnar dig nu? Glöm det! Du vaktade över mig, nu är det min tur!
Elin låtsas inte se Katarinas tårar. Nu är hon bara en ensam, äldre granne, och Elin tycker synd om henne. Hur kan någon med så vackra rosor i rabatten ha en ond själ? Det är omöjligt, det vet Elin.
Två år senare.
Elin, jag fattar inte hur du klarar det! Dottern är lugnet själv, men pojkarna vildare ungar får man leta efter! Katarina sitter på bänken vid lekplatsen och passar Elins dotter, nu hennes favorittjej.
Bara vänta! Arvid har fyra barn. Och när de alla ses vill man fly huset! Arvids fru hoppas att nästa barn inte blir en pojke till!
Vet ni vad det ska bli?
Nej, det är hemligt! Elin skrattar. Arvid säger att han kan ta vad livet ger.
Fy så varmt det är! suckar Katarina och kisar mot Elin. Säg ärligt, är du lycklig?
Elin blir tyst.
Vad krävs för lycka? Att nära och kära finns? Att man är frisk? Att barnen växer lyckliga? Om man svarar ja till allt det så är Elin fullständigt, otvivelaktigt lycklig.
Ja!
Elin ler och Katarina förundras, gång på gång, hur mycket en leende kan förändra världen.
Och till och med sommarens värme, som envist tryckt över staden hela säsongen, känns nu inte lika tryckande. Någonstans därifrån blåser en sval vind.
