Bakrutan var krossad och bilen låg uppochned på den frostiga landsvägen utanför Västerås. Jag var vaken, men benen var som fastfrusna i marken, omöjliga att röra.
Senare fick Ingrid veta att hennes bäcken hade spruckit på tre ställen krossad som en glaskula mot asfaltens kyla.
Plötsligt gled en Volvo in på den slingriga vägen, strålkastarna blev som ett irrbloss mot Ingrid när hon försökte vifta med armarna för att få hjälp, samtidigt som hon kände sig som i ett svartvitt foto. Hon hann ropa att hon var skadad innan världen blev ett blött akvarellmönster och hon sjönk in i medvetslöshet.
Föraren, en man från Enköping, såg henne och stannade tvärt! Han klev ur och rörde sig sakta, som om snön på marken drev honom att röra sig långsamt, för att se om hon levde.
Ingrid var redan borta, men mannen såg att blodet rann från hennes huvud och armar och ringde snabbt 112. Han stod kvar bredvid henne, som en stenstod i natten, tills ambulansen kom och förde bort henne. Tack vare honom överlevde Ingrid denna mardrömsnatt, där verkligheten böjde sig på de märkligaste sätt.
Jag vet inte hur länge jag varit borta innan jag åter såg ljuset, men när jag vaknade kändes det som om jag var omsluten av en enorm närvaro, något oförklarligt. En kvinna, Vendela, strövade med sin hund Fie genom den dimhöljda skogen i utkanten av Malmö, när hon plötsligt föll ihop bland myrstackarna som om tiden stannat.
Vendela hade fått en hjärtattack och låg orörlig, medan hennes älskade Fie vaktade henne, som en tyst varelse ur gamla folksägner. Fie väntade troget i flera timmar, tills någon till slut snubblade över dem och ringde ambulans. Vid det laget hade Vendela redan lämnat denna värld.
En annan man, Håkan, vilade i ett tre dagar långt konstigt koma, hans tax Sixten låg hela tiden bredvid honom, vägrade lämna hans sida för en enda sekund. Den trofasta hunden blev hyllad, som en hjälte, bland människor i Göteborg man sa att en hund kan bära hela hjärtat hos den man älskar genom tidens allra dummaste ögonblick.
