Alltså, jag är så trött på att höra hennes eviga historier om släkten! Men det är ju bara vår granne, kan du inte bara lyssna lite? sa min man. Men hon säger alltid samma sak. Matilda är vanligtvis en väldigt tålmodig och lugn tjej, men när det gäller grannen, Birgitta, då sviktar tålamodet totalt. Min man fattar inte riktigt varför jag blir så frustrerad. Grejen är att vi faktiskt brukade umgås som familjevänner för några år sedan.
Birgitta är femton år äldre än Matilda. När föräldrarna hennes gick bort började Birgitta och hennes två systrar dela huset i Sundsvall. Allt verkade lugnt till en början, för planen var att sälja huset och dela på pengarna det låter ju som det mest rättvisa. Men förstås uppstod det problem.
Matilda vet egentligen inte hela historien, men farmor har berättat att Birgitta bad om att få bo kvar i huset ett tag, för hon hade det stökigt i livet. Hon lovade systrarna att de skulle få sina pengar när hennes ekonomi hade löst sig. Systrarna gick med på det och skrev till och med under pappren om att lämna ifrån sig sitt arv. Vad som hände sen har Matilda ingen aning om. Men hon misstänker starkt att Birgitta aldrig betalade tillbaka pengarna.
Birgitta tittar ofta över till Matilda och klagar över sina släktingar: De har totalt glömt bort mig. Ingen ringer eller hör av sig, de bryr sig inte alls det är bara pengarna som är viktiga för dem.
Jo visst, men du lovade ju faktiskt att betala tillbaka! Men i Birgittas värld är alla andra onda och giriga, bara hon är snäll. Jag tänkte faktiskt ringa dem, suckar hon vidare, det är ju jättedyrt att sköta om huset, de borde också bidra, det är ju inte bara mitt hus, eller hur?
Fast de har ju officiellt avsagt sig huset? försöker Matilda.
Och vadå då? Huset är ändå deras också! De har vuxit upp här, det är deras pappas hus. Men de bryr sig inte, nej, bara om pengar! säger Birgitta lite surt.
De kanske känner sig sårade för att du inte har gett dem deras andel som du lovade?, undrar Matilda försiktigt.
Snälla nån, vi gjorde ju en överenskommelse ingen tvingade dem. Och jag sa att de skulle få sina pengar när jag har råd, och det har jag fortfarande inte. Det är väl ändå synd att bara sälja huset för deras skull? Vart ska jag ta vägen då? Nej, ingen tänker på mitt bästa, det är bara pengar för dem.
Matilda kastar en blick på sin man. Han sitter där med den där uttryckslösa minen. Hans ögon säger att han fattar precis varför hon är så trött på Birgittas historier och att han kanske äntligen slutar fråga varför Matilda inte direkt hoppar av glädje när Birgitta ringer på dörren.
