HEMLÖS
Linnea har verkligen ingenstans att ta vägen. Alltså verkligen ingenstans Några nätter kan jag väl klara av på Centralstationen. Men sedan då? Plötsligt slår det henne Sommarstugan! Hur kunde jag glömma? Fast att kalla det stuga är väl att ta i, det är snarare en fallfärdig liten koja. Men ändå bättre än stationen, tänker Linnea.
Hon sätter sig på pendeltåget, lutar huvudet mot det kalla fönstret och sluter ögonen. Tunga minnen från de senaste åren sköljer över henne. Två år har gått sedan hennes föräldrar dog, och hon har blivit helt ensam, utan stöd. Det fanns ingen möjlighet att betala för studierna längre, så Linnea tvingades sluta på universitetet och började jobba på torget.
Efter allt det svåra fick hon ändå en chans till lycka det var då hon träffade sin kärlek. Tobias visade sig vara en snäll och hygglig kille. Efter bara två månader gifte de sig i all enkelhet.
Man tänker att nu blir allt bra Men livet ville annorlunda för Linnea. Tobias föreslår att de ska sälja Linneas föräldrahem, lägenheten mitt i Stockholm, för att starta eget företag.
Han målade upp framtiden så övertygande att Linnea inte tvekade en sekund. Hon trodde fullt och fast på honom, att snart skulle alla deras bekymmer vara historia. När vi fått ordning på allt, kan vi ju börja fundera på barn också. Gud, vad jag längtar efter det! drömmer hon naivt.
Men affärerna gick inte alls som de hoppats. Ständiga bråk om de förlorade pengarna förvärrade relationen tills Tobias en dag kom hem med en annan kvinna och bad Linnea flytta ut.
Först tänkte Linnea gå till polisen, men insåg snart att hon inte hade något att anklaga honom för. Det var ju hon själv som sålt lägenheten och lämnat över pengarna till Tobias
***
Hon kliver av på den lilla stationen och går ensam längs den tomma perrongen. Det är tidig vår, koloniträdgården har ännu inte vaknat till liv. På tre år har tomten vuxit igen helt och stugan är i bedrövligt skick. Men det fixar jag, det blir bra igen, försöker hon intala sig, trots att hon vet att inget någonsin blir som förr.
Linnea hittar nyckeln där hon minns att den brukar ligga, under trappen, men dörren har satt sig och vägrar öppna sig. Hon kämpar med att öppna, men ger snart upp, sätter sig på trappen och börjar gråta.
Plötsligt ser hon en rökplym från grannens tomt och hör ljud. Ett svagt hopp tänds kanske är någon där ändå! Linnea rusar dit.
Maj-Britt, är du hemma? ropar hon.
Men det är en okänd, skäggig äldre man som står vid lägerelden och värmer vatten i en smutsig mugg.
Vem är du? Och var är Maj-Britt? frågar hon, ett steg bakåt.
Ingen fara, snälla ring inte polisen. Jag gör inget olagligt. Jag håller mig på gården och bryter mig inte in, svarar mannen.
Till hennes förvåning har han en varm och bildad röst. En röst som någon med utbildning och klass.
Är du hemlös? frågar Linnea utan omsvep.
Ja, det stämmer, säger mannen tyst och ser bort. Bor du här i närheten? Oroa dig inte, jag stör ingen.
Vad heter du?
Mikael.
Och i efternamn? undrar Linnea.
Sörman, Mikael Sörman.
Linnea betraktar Mikael Sörman noga. Hans kläder är slitna men relativt rena, och han är såvitt man kan se hyfsat omhändertagen.
Jag vet inte riktigt vem jag ska vända mig till suckar hon tungt.
Vad har hänt? frågar mannen vänligt.
Dörren har låst sig och jag får inte upp den.
Jag kan ta en titt om du vill, erbjuder sig Mikael.
Tack! Det vore riktigt snällt, säger hon uppgivet.
Medan Mikael tar itu med dörren sätter sig Linnea på bänken och funderar Vem är jag att döma och förakta honom? Jag står ju själv nästan utan tak över huvudet
Linnea, nu är det fixat! Mikael Sörman ler och trycker upp dörren. Är det tänkt att du ska sova här?
Ja, var annars? fnyser Linnea.
Finns det någon värmekälla?
Det ska finnas en kamin men jag vet inte hur man gör.
Och ved? frågar Mikael.
Ingen aning, erkänner Linnea.
Gå in du, så fixar jag det, säger han och försvinner snabbt iväg.
Linnea städar i stugan i nästan en timme. Det är rått och kallt, dystert och ovälkomnande. Hur ska hon kunna bo här överhuvudtaget? Men så småningom dyker Mikael upp med en famn ved. Till sin förvåning blir hon glad över att ha någon i närheten.
Han rensar ur kaminen och lyckas få igång en brasa. Snart sprider sig värme i huset.
Så, nu kommer värmen att hålla hela natten om du bara lägger på lite ved ibland. Men låt det brinna ut innan du somnar, förklarar Mikael.
Ska du till grannarna nu? undrar Linnea.
Ja. Ursäkta att jag ockuperar lite av gården här. Orkar inte återvända in till stan Det är så jobbigt att tänka tillbaka.
Mikael Sörman, vänta. Kan vi inte äta middag tillsammans först, och ta en kopp te? säger Linnea bestämt.
Han ger med sig, hänger upp jackan och sätter sig intill kaminen.
Hoppas det inte är för personligt, men du liknar verkligen inte någon hemlös. Hur hamnade du här ute? Har du ingen familj?
Då berättar Mikael att han en gång var universitetslärare. Hans liv gick åt till plugget och forskningen. Plötsligt gick åren och när åldern kom smygande, var han ensam kvar.
För ett år sedan började hans brorsdotter, Tove, dyka upp. Hon hintade om att hjälpa honom, om han lovade att hon skulle få ärva lägenheten i Vasastan. Självklart gick Mikael på det.
Sen gick det snabbt. Tove föreslog att sälja lägenheten och istället köpa ett mysigt hus utanför staden. Hon hade redan hittat ett fint ställe, till bra pris. Mikael, som alltid drömt om frisk luft och natur, tackade ja.
När pengarna från försäljningen kommit, föreslog Tove att de skulle ta ut pengarna på banken för säkerhets skull.
Du kan sitta på bänken så fixar jag ärendet. Lika bra att jag tar väskan, man vet aldrig med folk här inne, sa Tove vid bankdörren.
Hon gick in med pengarna. Mikael väntade en timme, två så gick han in, men lokalen var tom och det fanns en nödutgång på andra sidan.
Mikael kunde inte tro att någon i familjen kunde lura honom så hänsynslöst. Han satt där hela dagen. Nästa dag sökte han upp Toves lägenhet. Dörren öppnades av en främling som berättade att Tove sålt och flyttat redan för två år sedan.
Ja, så var det, slutar Mikael tungt. Sedan dess bor jag utomhus. Jag kan ännu inte förstå att jag inte har någonstans att ta vägen.
Usch Jag trodde nästan jag var ensam om att stå utan allt, säger Linnea och berättar sin historia.
Det är tråkigt. Jag har ändå levt mitt liv Men du? Du hoppade av universitetet, utan bostad Men ge inte upp. Allting går att lösa. Du är ung, du har allting framför dig, säger Mikael uppmuntrande.
Nu får vi sluta prata om trista saker! Nu äter vi, säger Linnea och ler.
Hon ser hur Mikael med stor aptit äter korv och pasta. Plötsligt blev det så tydligt hur ensam han måste vara.
Det är verkligen skrämmande, att bli helt ensam och behöva gå ut på gatan och veta att ingen ens tänker på en, tänker Linnea.
Linnea, jag kan hjälpa dig att börja plugga igen. Jag har kontakter kvar på universitetet. Du kan säkert få en plats på programmet, säger Mikael oväntat. Jag vill inte visa mig själv för mina gamla kollegor som hemlös, men jag kan skriva till Konrad, rektorn. Han är en gammal vän och kommer hjälpa dig.
Tusen tack, det vore fantastiskt! blir Linnea strålande glad.
Tack själv, för maten och för att du lyssnade. Nu ska jag nog ta och gå, det är rätt sent, säger Mikael och reser sig.
Men vänta det känns inte bra att du går ut nu. Jag har ju tre rum du kan få sova i vilket du vill. Egentligen är jag rädd för att vara ensam och särskilt rädd för kaminen, den kan jag ingenting om. Du lämnar mig väl inte?
Nej, jag lämnar dig inte, säger Mikael allvarligt.
***
Två år har gått Linnea har klarat tentorna och åker hem över sommaren. Fortfarande bor hon till vardags i studentkorridor men tillbringar helger och lov på landet.
Hej! säger hon glatt och kramar morfar Mikael.
Linnea! Min lilla solstråle. Varför ringde du inte så jag kunde möta dig på stationen? Hur gick det på tentorna? frågar Mikael ivrigt.
Jättebra! Nästan allt godkänt, ropar Linnea. Och titta jag köpte med en tårta! Sätt på tevattnet så firar vi!
Linnea och Mikael Sörman dricker te och småpratar om allt som hänt.
Jag har planterat vinrankor där utanför. Någon gång ska vi bygga en pergola, det blir så fint, berättar Mikael.
Härligt! Helt ärligt, det är du som är husets herre nu gör vad du vill. Jag kommer och går ändå, fnissar Linnea.
Mikael har förändrats totalt ensamheten är borta, nu har han hem och barnbarn, lilla Linnea. Och Linnea är tillbaka i livet. Mikael Sörman har blivit som en morfar för henne hon är tacksam mot ödet för att hon fått en familj igen, när livet rasade samman.
