HEMLÖS
Lovisa hade ingenstans att ta vägen. Det fanns verkligen inget ställe att gå till… “Några nätter kan jag väl tillbringa på Centralstationen, men sen då?” Plötsligt slog henne en räddande tanke: “Stugan! Hur kunde jag glömma den? Fast… stuga är nog att ta i, det är mer en fallfärdig skrubb. Men det är ändå bättre att åka ut dit än att sova på stationen,” funderade Lovisa för sig själv.
Hon satte sig i pendeltåget och lutade pannan mot det kalla fönstret, slöt ögonen och lät tankarna vandra tillbaka till senaste tidens svåra minnen. För två år sedan förlorade hon sina föräldrar, blev ensam kvar, utan stöd. Hon hade inte råd att fortsätta sina studier på universitetet, så hon tvingades hoppa av och började arbeta på torget.
Efter allt hon gått igenom log lyckan äntligen mot henne. Snart mötte Lovisa sin stora kärlek. Erik visade sig vara både vänlig och pålitlig. Efter bara två månader gifte de sig i en enkel, liten ceremoni.
Det verkade som om livet äntligen vände Men ödet hade annat på lut. Erik föreslog att de skulle sälja Lovisas föräldrars lägenhet mitt i Stockholm och satsa pengarna på ett eget företag.
Han målade upp allt så vackert att Lovisa inte hade minsta tvivel, hon litade på sin man och var övertygad om att de snabbt skulle stå stadigt på egna ben. “När vi har kommit i ordning kan vi börja tänka på barn. Jag längtar efter att få bli mamma,” drömde den naiva Lovisa.
Företaget gick dock på tok. Bråken om de bortslösade pengarna blev fler och värre, och snart gick förhållandet i kras. En dag kom Erik hem med en annan kvinna och Lovisa blev utkastad på gatan.
Först tänkte hon anmäla honom till polisen, men insåg snart att hon inte hade någon grund att stå på. Det var ju hon själv som sålt lägenheten och gett honom pengarna
***
Lovisa steg av vid landsortsstationen och vandrade ensam längs det tomma perrongen. Det var tidig vår, stugsäsongen hade knappt börjat än. På bara tre år hade tomten vuxit igen och förvandlats till rena vildmarken. “Det gör inget, jag röjer upp, så blir det nästan som förr,” försökte Lovisa intala sig, fullt medveten om att allt för alltid hade förändrats.
Nyckeln låg kvar under trappsteget. Men dörren hade satt sig och ville inte öppna sig. Lovisa kämpade förgäves och brast till slut ut i gråt på farstubron.
Plötsligt såg hon rök stiga upp på grannens tomt och hörde ljud därifrån. Glatt överraskad av att någon var där, skyndade hon dit.
Moster Rut! Är du hemma? ropade Lovisa.
Men hon möttes av synen av en vildvuxen äldre man som satt och eldade under en sliten kaffekittel.
Vem är du? Var är moster Rut? frågade Lovisa och drog sig tillbaka.
Lugn, jag ber dig, ring inte polisen. Jag gör inget dumt. Jag bor inget i huset, bara utomhus här på gården
Till hennes förvåning hade gubben en ovanligt behaglig, bildad stämma. Han lät som en lärare eller någon universitetsman.
Är du hemlös? frågade Lovisa, utan att tänka sig för.
Ja, det stämmer, svarade mannen tyst och slog ner blicken. Bor du här i närheten? Oroa dig inte, jag ska inte störa dig.
Vad heter du?
Gunnar.
Och efternamn? undrade Lovisa.
Efternamn? Han såg överraskad ut. Fröding.
Lovisa granskade Gunnar Fröding. Kläderna var slitna men ändå någorlunda rena, och gubben såg inte helt ovårdad ut.
Jag vet inte vem jag ska be om hjälp suckade Lovisa.
Vad har hänt? frågade Gunnar vänligt.
Dörren har sjunkit Jag får inte upp den.
Jag kan kika på den om du vill, erbjöd sig han.
Det vore snällt, sa hon tacksamt.
Medan Gunnar kämpade med dörren, satt Lovisa på bänken och grubblade. “Vem är jag att se ner på honom? Jag är ju också hemlös, egentligen. Vi är inte så olika”
Lovisa, nu är det klart! Gunnar Fröding log och tryckte upp dörren. Ska du bo här?
Ja, var annars? svarade Lovisa förvånat.
Finns det värme?
Det finns väl en kamin, tror jag svarade Lovisa, generad över hur lite hon faktiskt visste.
Vad har du för ved då? undrade Gunnar.
Ingen aning, erkände Lovisa uppgivet.
Lugn, gå in du, jag ordnar med det där, sa han och gick iväg.
Lovisa städade i över en timme. Huset var kallt och rått, och hon var alldeles nedstämd; hur skulle hon kunna bo där? Snart kom Gunnar Fröding tillbaka med några famnar ved. Trots allt gladde sig Lovisa över att ha en mänsklig varelse i närheten.
Gunnar rensade spisen och tände brasan. På en timme blev det varmt och skönt.
Så, nu är det eld i kaminen. Lägg bara på lite åt gången, och låt den brinna ut i natt. Det håller sig varmt till morgonen ändå, förklarade han.
Vart ska du nu? Till grannarna? frågade Lovisa.
Ja, jag bor kvar i hörnet där. Stannar helst ute på landet Orkar inte med stan och allt gammalt som river upp.
Gunnar Fröding, vänta. Stanna, ät middag och ta en kopp te med mig först, sa Lovisa bestämt.
Gubben gick med på det. Han tog av sig jackan och satte sig vid kaminen.
Ursäkta min nyfikenhet Men du verkar inte som någon uteliggare. Varför hamnade du här? Har du ingen familj?
Gunnar berättade att han hela livet hade varit universitetslärare och ägnat allt åt arbetet och forskningen. Åldern smög sig på, och plötsligt var han ensam kvar.
För ett år sedan började hans brorsdotter Anna hälsa på. Hon hintade så smått att hon skulle hjälpa honom om han skrev över lägenheten på henne. Han blev glad och gick med på det.
Snart övertalade Anna honom att sälja sin innerstadslägenhet och köpa ett litet hus på landet, med trädgård och berså. Hon hade redan hittat det perfekta huset till ett fyndpris.
Gunnar, som drömt om tystnad och frisk luft, tackade ja direkt. Pengarna från försäljningen skulle sättas in på banken. Anna tog kassen med sig in i banken. “Sätt dig på bänken så länge, farbror. Jag går in så länge så du slipper stå där och vifta med pengarna,” sade hon vid entrén.
Men hon kom aldrig ut igen. Han väntade timme efter timme, men Anna var borta. När han gick in i banken var det tomt, och det fanns en bakdörr.
Han kunde inte tro att en närstående kunde gå så långt. Han väntade utanför hela dagen, och nästa morgon försökte han hitta henne hemma. Men en okänd kvinna öppnade och förklarade att Anna flyttat och sålt lägenheten för länge sen.
Ja, det är ingen munter historia suckade Gunnar. Sedan dess lever jag så här. Kan fortfarande inte fatta att jag inte har något hem längre.
Jag trodde jag var ensam om något sådant Men min historia är likadan, sa Lovisa och berättade allt för Gunnar.
Det är bedrövligt. Men ändå, jag har ju fått leva mitt liv Men du? Utsparkad från univeristetet, utan lägenhet Men tappa inte hoppet, alla svårigheter går att lösa. Du är ung, du har framtiden, försökte Gunnar trösta.
Men nu räcker det med elände! Nu äter vi middag! log Lovisa.
Hon såg hur Gunnar högg in på makaronerna och falukorven. Hennes hjärta värkte för den gamla, ensamma mannen.
“Tänk att hamna utanför, bli så överflödig att det inte finns någon plats för en längre,” tänkte Lovisa.
Lovisa, jag kanske kan hjälpa dig att börja plugga igen. Känner många på universitetet fortfarande, tror du kan komma in på plats , sa Gunnar plötsligt. Men så här kan jag ju inte visa mig, men jag kan skriva till rektorn. Konstantin, en gammal vän. Han hjälper säkert.
Tack, det vore underbart! sa Lovisa lättad.
Tack själv för maten, och för att du lyssnade. Nu ska jag gå, det börjar bli sent, sade Gunnar och reste sig.
Vänta. Du kan inte gå ut och sova i kylan, viskade Lovisa.
Ingen fara. Har mitt vindskydd på tomten där bort, jag kommer i morgon igen, log gubben.
Stanna du här istället. Det finns tre rum, du kan välja vilket du vill. Om sanningen ska fram, är jag rädd för att vara ensam. Och den där kaminen rår jag inte på, du lämnar väl inte mig i sticket?
Nej, det gör jag inte, svarade Gunnar allvarligt.
***
Två år gick Lovisa hade klarat av ännu en termin och såg fram emot sommarlovet medan hon åkte hem. Hon bodde kvar i studentkorridoren men tog sig ut till stugan på helger och ledigheter.
Hej! tjoade hon och kastade sig om halsen på farfar Gunnar.
Lovisa! Min kära lilla! Varför ringde du inte så jag kunde möta dig på stationen? Hur gick tentorna? frågade han glatt.
Nästan bara toppbetyg! skröt Lovisa och tog upp en tårta. Sätt på tevatten, nu firar vi!
Lovisa och Gunnar Fröding drack te och utbytte nyheter.
Jag har planterat vinrankor där borta, och jag tänkte bygga en liten berså, berättade Gunnar.
Det låter fantastiskt! Egentligen är det ju du som bestämmer här, gör som du vill jag kommer och går bara! skrattade Lovisa.
Mannen hade förändrats helt. Nu var han inte längre ensam. Han hade ett hem, hade fått ett barnbarn. Lovisa hade också hittat tillbaka till livet. Gunnar Fröding blev den farfar hon behövde, någon som ersatte förlorade föräldrar och gav stöd när det behövdes som mest.
