HEMLÖS
Ellinor har ingenstans att ta vägen. Alltså verkligen ingenstans… “Några nätter kan jag sova på centralstationen. Men sen då?” Plötsligt slår en räddande tanke henne: “Sommarstugan! Hur kunde jag glömma? Fast… Sommarstuga är kanske att ta i det är ju bara ett halvfallfärdigt torp. Men ändå bättre att åka dit än att försöka sova på stationen,” funderar Ellinor.
Hon sätter sig på tåget och lutar sig mot det kalla fönstret. Med ögonen slutna sköljer tunga minnen över henne. För två år sedan förlorade hon sina föräldrar och blev ensam, utan något stöd. Hon hade ingen råd att betala för studierna och fick lägga ner högskolan och istället ta jobb på torget.
Efter allt hon gått igenom ler äntligen livet mot henne och snart möter hon kärleken. Henrik visar sig vara snäll och ordentlig. Efter två månader gifter de sig enkelt, utan stora ceremonier.
Det borde vara ett nytt lyckligt kapitel… Men livet har ännu ett prov att ge Ellinor. Henrik föreslår att hon säljer sina föräldrars lägenhet i centrala Stockholm för att starta eget företag. Han presenterar allt så övertygande att Ellinor inte tvekar, hon tror att det är rätt väg och drömmer om en trygg framtid. “Snart står vi på egna ben, kanske kan vi tänka på barn! Jag längtar efter att få bli mamma,” fantiserar hon.
Med företaget går det inte som Henrik har tänkt sig. Pengarna försvinner och bråken blir allt vanligare relationen rasar snabbt. Till slut tar Henrik med sig en annan kvinna hem och säger åt Ellinor att lämna.
Från början tänkte Ellinor kontakta polisen, men insåg att hon inte har något att anklaga Henrik för hon hade själv sålt lägenheten och gett honom pengarna…
***
Ellinor kliver av på en enslig landsortsstation och går längs perrongen. Det är tidig vår och ingen har ännu kommit ut till sina sommarstugor. Tomten är igenvuxen och torpet är i sorgligt skick. “Jag får väl städa och fixa då blir det som förr,” försöker hon tänka, samtidigt som hon inser att det aldrig blir som tidigare igen.
Hon hittar enkelt nyckeln under trappan, men ytterdörren har sjunkit och vägrar att släppa in henne. Hon kämpar med dörren men lyckas inte, och sätter sig uppgiven på trappan och bryter ihop.
Plötsligt ser Ellinor rök stiga från grannens tomt och hör ljud därifrån. Hon blir glad över att någon är på plats och springer dit.
Faster Rut! Är du hemma? ropar hon.
På gården möts hon av en äldre, vildvuxen man. Ellinor stelnar till av rädsla. Mannen har gjort upp en liten eld och värmer vatten i en smutsig mugg.
Vem är du? Var är Rut? frågar hon och backar.
Du behöver inte vara rädd. Jag ber dig ring inte polisen. Jag gör inget fel. Jag bor inte i huset, bara ute på gården…
Till Ellinors förvåning har mannen en behaglig, bildad röst.
Är du hemlös? frågar Ellinor rakt på sak.
Ja, det stämmer, säger mannen försiktigt och ser bort. Bor du här i närheten? Oroa dig inte, jag stör dig inte.
Vad heter du?
Karl.
Och ditt efternamn? frågar hon.
Efternamn? säger mannen förvånat. Persson.
Ellinor studerar Karl Persson noga. Hans kläder är slitna men rätt rena, och mannen är vid gott skick.
Jag vet inte vem jag ska vända mig till för hjälp… säger Ellinor tungt.
Vad har hänt? frågar han vänligt.
Dörren har sjunkit, jag får den inte upp.
Jag kan titta om du vill, erbjuder den hemlöse mannen.
Jag vore väldigt tacksam, utbrister Ellinor.
Medan Karl meckar med dörren sitter Ellinor på bänken och ser på honom. Hon tänker: “Vem är jag egentligen att döma honom? Jag är själv hemlös… våra situationer är lika.”
Ellinor, nu är dörren öppen! ler Karl och trycker till dörren. Ska du bo här nu?
Ja, var ska jag annars? säger Ellinor förvånat.
Finns det värme i huset?
Det ska finnas en kamin… säger hon osäkert, och inser att hon inte förstår sig på det.
Har ni ved? frågar mannen.
Jag vet inte, säger hon och sänker blicken.
Okej, gå du in så fixar jag något, säger Karl och går iväg.
Ellinor städar i en timme. Det är kallt och rått i huset, och hon undrar om hon verkligen kan bo här. Snart kommer Karl tillbaka med ved. Ellinor blir oväntat glad att det finns någon annan i närheten.
Karl öppnar och gör i ordning kaminen, och efter en timme är det varmt i huset.
Nu är det bara att lägga på lite ved ibland, och släcka inför natten. Värmen håller till morgonen, förklarar han.
Vart ska du? Till grannarna? frågar Ellinor.
Ja, jag bor lite på deras tomt. Vill inte åka in till stan… Vill inte röra upp gamla minnen.
Karl Persson, stanna. Vi kan äta middag, ta en kopp te, sen kan du gå, säger Ellinor bestämt.
Karl sätter sig tyst vid kaminen. Ellinor frågar försiktigt:
Varför lever du som hemlös? Har du ingen familj kvar?
Karl berättar att han jobbat som universitetslärare hela livet, brunnit för forskning och att plötsligt kom åldern, och han insåg att han var helt ensam. För ett år sen började hans brorsdotter, Agnes, besöka honom. Hon antydde att hon skulle hjälpa honom om han skrev över lägenheten på henne. Karl blev glad och gick med på det.
Agnes blev allt mer närvarande och föreslog att de skulle sälja lägenheten och köpa ett fint hus utanför stan, med fruktträdgård och verandor. Hon sa sig ha hittat en stuga till bra pris. Karl hade alltid drömt om natur och tystnad, så han gick på förslaget. När lägenheten var såld sa Agnes att man borde sätta in pengarna på banken för säkerhets skull.
“Farbror Karl, du sätter dig på bänken medan jag fixar allt här inne. Jag tar väskan med man vet aldrig, någon kan hålla koll på oss,” sa hon.
Agnes försvann in på banken med väskan och Karl väntade. Han väntade en timme, två, tre… Hon kom aldrig ut. När han gick in i banken var det tomt och det fanns ett bakre utgång.
Karl kunde inte tro att en släkting lurat honom så brutalt. Han satt kvar och väntade och gick senare hem till henne. Dörren öppnades av en främmande kvinna som sa att Agnes flyttat för länge sen. Hon sålde lägenheten för två år sen…
En sorglig historia, suckar Karl. Sedan dess lever jag ute. Jag kan fortfarande inte förstå att jag är utan hem.
Ja! Jag trodde att jag var ensam om det här… Men min situation är liknande, säger Ellinor och berättar allt för Karl.
Det är tungt. Jag har åtminstone levt mitt liv… Men du har allting framför dig: studier, ingen lägenhet… Men ge inte upp, allt går att lösa. Du är ung det kommer ordna sig, försöker Karl trösta.
Nog om tråkigheter, nu äter vi! ler Ellinor.
Hon ser hur Karl slukar korv och pasta och känner med honom. Det är tydligt att han är ensam och utsatt.
“Tänk så skrämmande att bli helt ensam på gatan och veta att ingen behöver dig,” tänker Ellinor.
Ellinor, jag kan hjälpa dig att börja på universitetet igen. Jag har många vänner där. Du kan söka till en plats med stipendium, säger Karl oväntat. Jag kan inte visa mig i den här utstyrseln, men jag skriver ett brev till rektorn och du träffar honom. Konstantin är en gammal kollega, han kommer hjälpa.
Tack, det vore fantastiskt! blir Ellinor glad.
Tack för middagen och för att du lyssnat. Jag går nu, det är sent, säger Karl och reser sig.
Vänta! Det känns inte bra att du går ut nu, säger Ellinor försiktigt.
Oroa dig inte, jag har ett varmt skjul på grannens tomt. Jag tittar in till dig imorgon, ler Karl.
Du behöver inte gå ut. Jag har tre rymliga rum ta det du vill. Och om jag ska vara ärlig, jag vill inte vara ensam. Jag är rädd för kaminen, jag kan ingenting om den. Du lämnar mig väl inte i sticket?
Nej, jag lämnar dig inte, säger Karl allvarligt.
***
Två år har gått… Ellinor har klarat sina tentor och påväg hem till sommarstugan inför sommarlovet. Hon bor numera på studenthem men kommer ofta ut hit på helger och lov.
Hej! utbrister hon och kramar morfar Karl.
Ellinor! Min lilla vän! Varför ringde du inte? Då hade jag mött dig vid stationen. Hur gick det med tentorna? frågar han glatt.
Nästan allt blev MVG! Nu har jag köpt tårta. På med kaffet nu firar vi! säger Ellinor.
Hon och Karl Persson dricker kaffe och berättar senaste nytt.
Jag har satt vinrankor, där ska jag bygga en altan. Det blir fint och mysigt, berättar Karl.
Härligt! Gör du som du vill, du är ju husets herre. Jag kommer och går, skrattar Ellinor.
Karl har förändrats nu är han inte ensam. Han har ett hem, en “barnbarn” Ellinor. Hon har också fått livet tillbaka. Karl Persson blev som en riktig släkting för henne, och Ellinor är tacksam för att ödet gav henne en morfar och stöd i en svår stund.
