Hemligheten
I en liten tätort någonstans i Småland, som mer liknade en by än en stad, bodde en flicka vid namn Majlis. En dag tog hennes mamma, som trodde på allt mellan himmel och jord, med sig dottern till byns spådam.
Kvinnan lade ut korten och sade:
Majlis kommer att bli lycklig. Allt ordnar sig för henne. Men jag ser ingen man bredvid henne.
Majlis var bara tio år, men spådamens ord etsade sig fast i hennes minne. Hon förstod egentligen inte allt som sades, men glömde det aldrig.
Åren gick. Majlis växte upp till en stadig och vacker kvinna. Bygdens unga män tappade huvudet för henne, men hon gav sig aldrig riktigt hän till någon. Någon gång dejtade hon en, en annan gång någon annan.
Efter grundskolan sökte hon sig inte till någon vidareutbildning, trots att hon hade bra betyg. I stället blev hon kvar och började jobba på det lokala mejeriet. Det viskades att hon var tillsammans med någon chef, men ingen hade någonsin sett dem tillsammans.
De äldre kvinnorna på mejeriet sade till en nyanställd:
Du, Majlis, se nu till att inte fastna här som vi, annars hinner du knappt blinka förrän livet har gått dig förbi. Du borde prova lyckan i storstan med din charm får du männen på fall där borta.
Majlis log bara, ryckte på axlarna och svarade aldrig.
Så small det till med en nyhet i byn: Majlis var gravid!
Det blev den stora snackisen. Vem hade haft turen att få byns skönhet att bära barn? Alla grubblade, alla spekulerade, men ingen visste vem som var pappan.
Majlis mamma tvekade inte länge.
Du har ställt till det! Skämt ut dig har du också! Nu får du klara dig själv, räkna inte med mig. Du har lyckats bli med barn, då får du också ta hand om det. Och du, fixa någon annanstans att bo. Jag vill inte ha er här. Du har en månad på dig.
Okej, mamma, svarade Majlis lugnt, jag flyttar. Men kom inte och fråga efter mig sedan.
Två veckor senare hade Majlis köpt ett litet rött torp, med allt som hörde till. Grannarna tyckte hon hade haft tur arvingarna hade tagit med sig den gamla damen till Växjö och sålt huset för en spottstyver. Varifrån Majlis fått ens de där besparingarna var det ingen som visste. Det blev hennes hemlighet.
Snart började saker hända. Huset rustades upp snabbt och såg plötsligt både nymålat och modernt ut. En ny gärdesgård slogs upp och på gården grävdes en brunn. Främlingar kom och fixade saker i en hast.
Snart såg man flyttbilar leverera kartonger med hushållsmaskiner och nya möbler till Majlis. Själv gick hon runt i byn med ett leende på läpparna. Hon såg verkligen inte ut som någon övergiven stackare.
Till hösten föddes sonen Anton. På gården stod en snygg blå barnvagn. Majlis återhämtade sig fort, blev om möjligt ännu vackrare. Alltid proper, välklädd och med högt buret huvud gick hon genom byn och såg helt igenom nöjd ut.
Hemma slet hon naturligtvis: en liten unge, en köksträdgård, vedspisen skulle tändas, affären behövde besökas, tvätt hölls efter alltid något att göra. Men Majlis klagade aldrig, hon var arbetsam sedan barnsben.
Grannkvinnorna lade snart märke till att Majlis var både godhjärtad och hjälpsam, och de blev vänner med henne. De hjälpte till med Anton ibland, satt barnvakt om hon behövde sticka iväg. Varför inte hjälpa till?
Ofta kom de förbi med sina män som hjälpte till att gräva upp nya trädgårdsland, eller så tog någon tag i ogräset. Men det mesta ordnade Majlis själv.
När Anton var två år, sprang en granne in till en annan, ögonen stora som kaffefat:
Har du sett?
Vadå?
Majlis väntar barn igen!
Nä, du måste ha sett fel!
Nej då, titta själv nästa gång.
Bybakens tissel och tassel började igen: Vem var nu fadern till hennes barn? Ingen kunde gissa, för hon syntes aldrig till med någon.
Majlis brydde sig inte om pratet. Hon levde vidare. Plötsligt hade hon en ny modern bastu på tomten. Naturgasrör drogs till huset, fast det egentligen inte låg på sträckningen. Ett växthus i polykarbonat dök upp, exklusivt och glänsande.
Undrar var den ensamma kvinnan får alla pengarna ifrån? sades det i byn Säkert har hon en hemlig friare, någon riktigt höjdare. Men Majlis hemlighet förblev just det.
Snart stod åter den blå barnvagnen på gården. Anton fick en lillebror, Simon.
Och två år senare föddes Mikael.
Tre söner hade Majlis nu fått, och än var det ingen som visste vem fäderna var.
Vissa skrattade öppet åt henne och ansåg henne vara udda. Andra såg hur välmående barnen var och att Majlis varken drack, latade sig eller söp, utan jobbade från morgon till kväll och beundrade hennes mod.
Några vände bort blicken och tog hennes öde som skrämselhicka för sina egna döttrar.
Majlis mamma ville fortfarande inte kännas vid henne eller barnbarnen, och någon hjälp fick Majlis aldrig.
Men Majlis gick som alltid rak i ryggen, klarögd, och brydde sig inte om folkpratet.
Så gick åren.
En dag stannar en dyr Volvo utanför Majlis torp. Ut kliver mejeriets direktör, Benny Holm, med en enorm blombukett. Han går in i huset och snart samlas hela byn utanför, nyfikna.
Vad händer? Varför har Benny, som alla respekterade, tagit med sig blommor till Majlis mitt på blanka dan?
Folk visste att direkören förlorat sin fru året innan. Hon hade varit sjuklig länge, och han hade vårdat henne till slutet, trots hjälp av hemtjänst.
När Majlis och Benny kom ut, stod där en liten folksamling. Benny la armen om henne, kysste henne och sade högt så att alla hörde:
Majlis har tackat ja till att gifta sig med mig. Vi och våra pojkar bjuder in er alla till bröllopet!
Det blev knäpptyst. Folk såg på paret och förstod plötsligt vem pojkarna liknade…
Sen bröt gratulationerna ut från alla håll.
Efter ett stort bröllop hjälptes hela trakten åt att packa Majlis och barnens saker och flyttlasset gick till Bennys stora villa.
Och året efter kom deras lilla dotter till världen…
Ja, tro på spåkärringar om du vill Majlis blev ändå lycklig till slut.
