Ett mysterium i ett gammalt foto
Emil och Linnea gick i samma klass. Linnea var en tjej som vilken annan – inget speciellt. Men antingen var det dags för Emil att bli kär, eller så hade något förändrats hos Linnea. Plötsligt såg han henne med nya ögon, som om han inte känt igen henne, och världen vändes upp och ner för den förälskade pojken.
Efter skolan stod Emil och väntade vid skolans entré. Men Linnea sprang förbi honom utan att ens märka honom – hon gick fram till en annan kille, och de gick iväg tillsammans. Emil stod kvar länge och stirrade efter dem, även när de försvunnit ur sikte, medan besvikelsen och ilskan bubblade inom honom.
Vad hade han väntat sig? Att hon skulle vänta på att han äntligen skulle märka henne? Klart att en tjej som Linnea inte var singel.
En dag kom Linnea till skolan med rödgråtna ögon. Hon var tyst och försjunken i tankar hela dagen. Emil väntade vid entrén igen, och den här gången stod ingen och mötte upp henne. Han vågade gå fram.
“Skall du hem?” frågade han.
“Nej, till mormor. Jag bor hos henne nu. Hon är sjuk.”
Linnea berättade att mormor hade högt blodtryck och dåliga leder. På våren blev det alltid värre – hon kunde knappt gå ut.
Emil gick bredvid henne och hörde knappt vad hon sa, så lycklig var han. Hjärtat bultade av glädje, och i huvudet ekade det vackraste namnet i världen: Linnea, Linnea, Linnea.
Hon bodde tre hållplatser från skolan.
“Jag bjuder inte in dig. Mormor mår inte bra,” sa Linnea ursäktande utanför porten.
Nästa dag frågade Emil hur mormor mådde.
“Okej. Fast mamma kom igår kväll med sin nya man. Mormor blev så upprörd att hon fick så högt blodtryck att vi var tvungna att ringa ambulans. Hon borde inte ha kommit alls,” svarade Linnea.
Emil förstod. Linneas styvpappa var uppenbarligen ingen favorit. Kanske var det därför hon flyttat till mormor? Men han frågade inget mer.
Strax innan sommarens tentor dog Linneas mormor. Emil var där hela tiden och stöttade henne. Efter begravningen stannade Linnea kvar i mormors lägenhet.
“Är du inte rädd för mormors spöke?” skojade Emil en kväll när han följde henne hem.
“Nej, hon var kanske ingen ängel, men hon var snäll mot mig i alla fall.”
En dag samlade Emil mod och ställde den fråga som plågat honom: var var killen som brukade möta Linnea efter skolan? Hon ryckte till och svarade, med en grimas, att han hade gift sig med hennes mamma.
“Fattar du? Nu är han min styvpappa,” sa Linnea och gömde ansiktet i händerna.
Efter första tentan bjöd Linnea hem Emil. Han gillade genast lägenheten med sina tunga gamla möbler och nöttapeterade väggar. På bordet låg ett gammalt fotoalbum.
“Får jag?” frågade Emil och pekade på det.
“Visst. Jag valde ut en bild till mormors gravsten…” Linnea satte sig bredvid honom på soffan och började också titta, med korta kommentarer här och var.
“Det är jag som liten. Och där är mamma och pappa när de var unga. Jag fanns inte ens.”
“Är dina föräldrar skilda?” frågade Emil och tänkte på att hennes mamma nyligen gift om sig.
“Ja, pappa stod inte ut med mammas humör. De skilde sig när jag var liten. Han har en ny familj nu – vi pratar inte.”
“Och den här?” Emil pekade på en äldre kvinna med sträng blick och sammanbitna läppar. Hennes surmulna karaktär syntes på långt håll.
“Det är mormor som hon verkligen var. På slutet var hon precis sådan.” Linnea vände blad.
“Och här är mormor när hon var ung. Vacker, eller hur?” Linnea petade på en annan bild.
Emil stirrade på en skönhet med svarta ögon som log mot honom från fotot, klädd i en ljus blommig klänning. Han kunde knappt tro att det var samma person, men sa inget.
Linnea vände blad igen.
“Vänta, gå tillbaka,” bad Emil. “Är det här också din mormor?” Han pekade på samma leende flicka, den här gången arm i arm med en ung man. “Vem är det bredvid henne?”
“Vet inte. En vän eller släkting, antar jag. Mormor tittade aldrig i albumet när jag var där, så jag har inte frågat.” Linnea tittade på honom. “Emil, vad är det?”
“Jag måste gå.” Emil slog plötsligt igen albumet så att dammvirvlar steg upp. “Jag ringer imorgon,” sa han redan i dörren. Han stannade till ett ögonblick, som om han ville säga något, men gick ändå.
Istället för att åka hem for Emil till sin morfar, som bodde på andra sidan stan. Han stirrade ut genom fönstret hela vägen, tankfull och oseende.
“Emil! Vad oväntat! Det var länge sen.” Morfar log brett. “Hur går det med plugget? Inga tentor kvar, hoppas jag? Och kärlekslivet?”
“Allt är bra, morfar. Fick en femma på första tentan idag.”
“Bravo! Då sätter jag på vatten så firar vi din femma.” Morfar försvann in i köket, och Emil gick fram till bokhyllan.
“Vad letar du efter?” Morfar hade kommit tillbaka så tyst att Emil ryckte till.
“Det där fotoalbumet du hade…”
“Varför ska du ha det? Jag la det längst ner. Flytta på dig.” Morfar öppnade en låda och tog fram ett gammalt album. “Vems bild ska du se?”
Emil satte sig i soffan och bläddrade. Morfar satte sig bredvid och tittade förvånat på honom. Plötsligt hittade Emil en avskuren bild mellan sidorna.
“Är det här du? Varför är den avklippt? Vem var på den?”
Morfar ryckte till som om han fått en smäll.
“Minns inte. Det var bara en halva.” Men rösten var skärrad, och Emil såg oron i hans ögon.
“Jag var hos en tjej idag, och hon visade mig sin mormors album. Hon har samma bild – men hel. Där står du och håller om en ung kvinna. Hennes mormor.”
Morfar reste sig häftigt och började gå fram och tillbaka. Vattnet började vissla i köket, och han gick för att stänga av, men kom inte tillbaka. Emil undrade vad som tog så lång tid.
Morfar satt vid köksbordet med huvudet i händerna.
“Mår du bra?” Emil satte sig mittemot och la bildhalvan på bordet.
“Vad heter din tjej?” Morfar lyfte huvudet och tittade på honom med frånvarande blick.
“Linnea.”
“Och hennes mormor?”
Emil kom ihåg att han sett ett foto i Linneas lägenhet med namn och datum på baksidan.”Maja Elisabet Karlsson,” svarade Emil, och såg hur morfar sjönk ihop lite mer när namnet lämnade hans läppar, som om det bar med sig en hel värld av gamla sorger och oförlåtna misstag som nu, efter alla dessa år, äntligen hade kommit ikapp honom.
