*Här är din berättade anpassad till svensk kultur:*
*Du, lyssna på den här…*
Nils var en sån man som kunde fixa allt. Han byggde ett hus, fick två söner och planterade en massa träd på tomten. Han kunde vara stolt över sitt liv.
Huset byggde han själv, med egna händer, i utkanten av en stad, i ett villaområde. Med tiden fick han in fjärrvärme och vatten. Allt var lika bekvämt som i en lägenhet – till och med badkaret fick plats. Fast huset var rymligare och utan irriterande grannar.
Hans hustru, en smart och vacker kvinna, skötte allt: matlagning, städning och trädgården. Nils hjälpte henne överallt. De hade två söner med fem års åldersskillnad. Livet kunde inte vara bättre.
Men så blev hustrun allvarligt sjuk och gick bort när den yngste sonen gick i fjärde klass. Nils sörjde länge, men höll sig på banan, föll inte i flaskor. Det var tufft ensam – han saknade en kvinnas hand i hushållet. Men att gifta om sig tänkte han inte på.
Han och hans fru hade alltid drömt om att barnen skulle få en bra utbildning och lyckas i livet. De gjorde allt för det. Den äldste, Anders, tog studenten och började på universitetet. “Snart gifter han sig, och då blir det en ny fru i huset,” tänkte Nils stolt. Den yngste, Erik, var inte lika skolsmart men hjälpte sin far med allt.
På fjärde året gifte sig Anders.
“Det finns gott om plats. Jag byggde ju huset åt er. Varför bo i en lägenhet med störande grannar? Här kan du sätta på värmen när du vill.” Men hur mycket Nils än försökte övertala dem att inte slösa pengar på hyreslägenhet, gick det inte.
Linnea, den unga hustrun, vägrade blankt att bo i ett hus med svärfadern. Och Anders följde hennes vilja – han älskade henne. Nils suckade och accepterade det. Låt dem göra som de ville.
“Du då, Erik? När tar du hit en fru? Vem byggde jag huset för?” frågade Nils sin yngste.
“Det är för tidigt att tänka på giftermål,” svarade han avfärdande.
Varje höst gjorde Nils massa sylt och läskedrycker och gav hälften till Anders. Men han tog emot motvilligt. “Linnea tycker det är pinsamt, hon hjälpte ju inte till med något,” sa han.
“Jag ger inte till främlingar, utan till mina egna barn. Ta och ät, annars blir jag riktigt arg,” sa Nils och räckte över en stor påse. “När det tar slut, får ni mer.”
Erik tog studenten men ville inte studera vidare – han tog värvning i försvaret.
En dag kom Anders på besök. Men samtalet gick trögt – han gick som katten runt het gröt. Nils märkte att något tyngde honom. Till slut frågade han rakt på sak.
“Linnea väntar barn. Det blir en pojke,” sa Anders och väntade på sin fars reaktion.
Nils log och gratulerade.
“Men det var inte därför du kom. Säg nu.”
“Med barn blir utgifterna högre, och bara jag jobbar. Linnea går i mammaledighet snart. Hyran blir svår att hantera,” förklarade Anders.
“Flytta hit då! Erik är i militären, ni stör ingen. Huset är stort. Om det behövs, bygger vi på. Ni har alla bekvämligheter här. Luften är renare än i stan – perfekt för barnet!” sa Nils glatt.
“Linnea vill inte. Och hur ska det gå när Erik kommer hem? Barnet kommer väcka dig, och det blir blöjor överallt. Tack, men nej,” sa Anders.
“Du kom inte för att prata om det här, va? Du har ett annat förslag?” frågade Nils.
“Jo, pappa. Linneas far föreslår att ni går halvorna om en lägenhet åt oss. En kollega säljer billigt – han flyttar utomlands,” sa Anders ivrigt.
“Hur mycket kostar det? Inte en etta, antar jag? Jag har lite sparat. Säg summan.”
Anders nämnde en siffra och såg förväntansfullt på sin far.
“Är det hela summan eller min andel?” frågade Nils.
“Bara din del,” sa Anders tveksamt.
“Det är allt jag har. Erik kommer hem – ska han bli utan hjälp? Om han vill plugga? Det är inte rättvist,” sa Nils och skakade på huvudet.
“Pappa, vi hjälper honom båda. Det här är en chans vi inte kan missa. Efter bebisen kommer det inte finnas tid,” argumenterade Anders nervöst.
Nils låg vaken hela natten. Hur han än räknade blev det orättvist mot Erik. Men han skulle inte bli hemlös. Kanske hans blivande hustru var mer medgörlig och ville bo i huset? Och Anders kunde han inte lämna i sticket. Bäst vore om de flyttade hit… Men kanske de har rätt? Ungdomar idag vill inte gräva i jorden – de vill ha en lägenhet.
På morgonen ringde han Anders och sa ja till pengarna. Anders köpte lägenheten och bjöd in fadern på inflyttning.
Nils tyckte illa om den. Efter det rymliga huset kändes den trång, och köket var pyttelitet. Men svärfadern menade att unga borde bo själva. Kanske han hade rätt? Nils höll tyst, hoppades att Erik skulle stanna hos honom.
När Erik kom hem från militären fick han jobb som lastbilschaufför med bra lön.
“Vad hjälper det att Anders har examen?” sa han. “Han tjänar inga pengar, bara sorg.”
Ett år senare tog Erik med sig en fru hem. Inte någon skönhet, men praktisk. Nils var överlycklig. Lisa lagade mat, städade och tvättade, men hatade att gräva i jorden – hon var stadstös.
Nils gick i pension och ägnade sig åt trädgården. En granne bad ofta om hjälp – att laga saker eller gräva. Nils hade guldhänder. Hon bjöd på bullar och soppa.
En dag stannade han över hos henne. Han fixade hennes hus, såg till att allt var i toppskick. Med två trädgårdar blev skörden så stor att de kunde sälja lite. Extra pengar var alltid bra.
“Det är inte rätt att bo så här,” sa Nils en dag och friade. Men hon tackade nej. Hon hade en dotter och var rädd att han skulle göra anspråk på huset.
“Det gör jag inte. Jag har mitt eget. Kan skriva ett papper,” sa Nils sårat.
“Nej, det är för osäkert. Vi är inte unga längre. Du är en bra man, men jag gifter mig inte,” sa hon bestämt.
Nils tjurade inte. Hon var en duktig kvinna. De levde bra tillsammans – men tiden var kort. En dag dog hon plötsligt.
Hennes dotter kom till begravningen. Efteråt, utan omsvep, sa hon till Nils: “Tack för all hjälp, men nu är det dags att du går hem.”
Nils packade tyst och återvände till sitt hus. Men sorgen och slitMen åren gick, och när Nils en dag inte dök upp till deras vanliga kaffestund hittade grannarna honom sittande i sin fåtölj med en lugn min, som om han bara vilade ögonen en stund – och då visste de att han äntligen fått den vila han förtjänat.
