Du, måste berätta om Jon, en sån där vardagshjälte som åker från jobbet hem varje dag med tunnelbanan och sen tar bussen sista biten till lägenheten i Sundbyberg. Det tar honom alltid över en timme enkel väg, och bilen har han mest stående på parkeringen är ju helt hopplöst att köra igenom Stockholm på morgonen eller kvällen, rusningstrafiken där gör ju att man hellre står ut med SL än med evighetsköer.
Det har gått snart två år sen han skiljde sig från sin fru Karin. Dottern, Saga, blev kvar hos Karin hon var sjutton då. Blev inget drama, du vet, Jon är ju sån, han gillar att ha det lugnt och sansat. Han hade länge märkt att Karin förändrats; blivit nervös, försvann ofta ut och kom hem sent, skyllande på tjejkompisar.
En kväll frågade Jon:
Var har du varit ända tills nu? Är ju ingen vanlig tid att vara borta för en fru.
Och Karin svarade torrt:
Det har du inte med att göra. Jag är inte som de där hemmafruarna som bara sitter hemma och glor. Jag är smart, social och behöver mer än hem och man. Jag är ingen lantis som du.
Varför gifte du dig med mig då? sa Jon.
Bland två dåliga alternativ valde jag det bättre, och sen var det inget mer snack om saken.
Sen blev det separation, hon kastade ut Jon ur lägenheten och han fick skaffa en egen hyresrätt. Han hade faktiskt vant sig tänker inte gifta om sig just nu, men söker ändå.
Jon satt på tunnelbanan, som vanligt med näsan i mobilen, scrollade igenom nyheter, kollade skämt på Instagram och snabba klipp på TikTok. Men plötsligt hoppade han tillbaka till en annons som han nästan bläddrat förbi något med örter och helande.
Folklig helbrägdagörare Majken, örtkur och gammal visdom.
Han höll nästan på att missa sin station, slängde sig ut ur vagnen, gick hem och struntade i bussen för han ville bara promenera av sig konstiga känslor. Väl hemma slängde han av sig jackan och satt kvar på pallen i hallen, med lampan släckt och lyste på mobilskärmen. Skrev snabbt ned numret som stod i annonsen innan mobilen dog och behövde laddas.
Han stoppade mobilen på laddning, försökte äta lite middag men fick inget i sig, stirrade mest på tallriken innan han gick och satt sig på soffan i vardagsrummet. Minnena bara vällde in.
Majken var verkligen annorlunda redan från första klass. Tyst, blyg, med långt tjockt, blont hår i en fläta och skolklänning som alltid gick ner över knäna när alla andra ville ha det kort. De bodde i en mindre ort någonstans utanför Uppsala, och alla kände till varandra, men Majken var lite av ett mysterium. Hon bodde med sin mormor och morfar i ett hus precis vid skogen, och det såg nästan ut som ett litet sagoslott med snickarglädje och allt.
Jon blev helt fångad från första gången han såg henne. Hon hade alltid sin lilla stickade ryggsäck, handbroderad han fattade senare att den var hemgjord. Och istället för hej sa hon alltid God hälsa, som om hon kom från en saga eller något.
Hon var alltid lugn och artig, aldrig med i stökiga raster, aldrig skrikig. Så en dag var Majken inte i skolan och efter lektionen gick de och kollade hos henne i skogen. De såg folk samlas, Majkens mormor hade gått bort. Majken stod där i sin fläta och torkade tårarna, och morfar var där, tyst och allvarsam. Alla följde med till kyrkogården och efter begravningen blev barnen bjudna in på fika.
Det var första gången Jon var på en begravning, han minns det än idag. Majken kom tillbaka till skolan redan efter ett par dagar. Åren gick, tjejerna blev äldre, sminkade sig och konkurrerade om kläder och popularitet men Majken höll sig alltid rak i ryggen, gick osminkad och var så naturligt vacker med röda kinder.
Killarna började satsa på tjejerna, och Jon ville såklart försöka med Majken. Han gjorde sitt försök i nian:
Majken, får jag följa dig hem från skolan?
Hon tittade på honom och sa, så lågt att ingen annan hörde:
Jag är bortlovad, Jon. Det är sån tradition hos oss.
Jon fattade ingenting då, vem är de oss? Sen fick han veta att hennes mormor och morfar var gammaltroende, föräldrarna hade gått bort och Majken växte upp med dem.
Hon var alltid bäst i klassen, aldrig smycken eller något ytligt. Tjejerna skvallrade såklart, men Majken brydde sig aldrig. Hon blev bara riktigt vacker år för år. Och killarna höll sig rätt tysta och respekterade henne.
Efter studenten flyttade nästan alla från klassen åt olika håll, Jon stack till Stockholm och pluggade på KTH. Hörde bara att Majken gift sig med killen hon varit trolovad med och flyttat till ett annat län, landsbygden. Hon blev en vanlig bondfru med kor och mark, hushåll och barn fick en son men ingen av gamla klasskompisarna såg henne sedan.
Så nu håller Majken på med örter, tänkte Jon där på soffan. Hon har blivit ännu vackrare… Han sov knappt den natten, och hela nästa dag malde tankarna på om första kärleken verkligen aldrig går ur.
Efter några dagar skrev han till henne:
Hej Majken!
God hälsa, svarade hon direkt fortfarande likadan. Vad har du på hjärtat?
Majken, det är Jon, din gamla klasskompis! Vi satt ju bredvid varandra i skolan. Såg dig på nätet och var tvungen att skriva.
Jag minns dig Jon. Du var den smartaste killen i klassen, svarade hon.
Du har lagt ut ditt nummer får jag ringa? frågade han lite försiktigt.
Självklart, svarade hon.
Efter jobbet ringde han och de pratade om allt möjligt. Vem bor var, vad som hänt sen sist.
Jag är kvar i Stockholm, jobbar här, sa han. Men berätta du om dig själv Majken hur har du det? Är din familj stor? Bra man? Hur bor du nu?
Jag bor i mitt barndomshem, du vet det vid skogen. Jag flyttade hem igen när min man dog björnen tog honom, min morfar är borta sen länge nu.
Oj… Förlåt Majken, det visste jag inte.
Ingen fara, det var längesen nu och det går bra. Och du har ingen skuld i det. Ringer du mig bara för örterna, eller ville du prata?
Ärligt, jag ringde bara för att jag såg dig och blev nostalgisk. Saknar vår barndomsort min mamma gick ju också bort för länge sen.
De pratade och skrattade om gamla vänner och sa hejdå. Sen blev det tyst igen. Hem, jobb, men redan veckan efter blev saknaden för stor Jon ringde igen.
Hej, Majken.
God hälsa Jon, har du blivit sjuk eller bara saknat mig?
Saknat dig, Majken. Lovar att jag inte är knäpp, men får jag komma och hälsa på?
Gör det, svarade hon så snabbt. Kom när du kan!
Jon blev överlycklig han hade en vecka semester kvar snart.
Perfekt, då kommer jag du vet ju adressen!
Han förberedde sig hela veckan, köpte presenter till Majken och klurade länge på vad hon skulle gilla är hon samma som förr? Sen for han upp till sin barndoms Hemavan direkt när semestern började. Det var inte nära, sex timmars körning, men Jon gillade ju långresor med sin Volvo.
När han svängde in i byn blev han förvånad, allt var nytt villor, fabriker, ICA, caféer. Han steg ur bilen utanför centrum och sa högt för sig själv:
Wow, trodde vår by skulle se ut som alla andra och nästan dö ut. Istället har den vuxit!
En äldre man hörde honom och log:
Vi är ju ingen by längre, vi är en tätort och hela kommunen blomstrar har varit så i flera år nu. Du har nog varit borta länge?
Ja, pappa, det har jag, sa Jon.
Kommunstyrelsens ordförande är engagerad, det är han vi har att tacka för mycket! sa mannen och gick vidare.
Majken stod och väntade på Jon på gården, han hade ringt henne när han närmade sig. När hon såg bilen skymta runt hörnet tog hjärtat ett tjurrus. Ingen annan har vetat, men Majken har i smyg älskat Jon ända sen skoltiden och hade han inte hört av sig, hade hon burit den hemligheten hela livet.
Deras möte, du skulle se! De satt länge i trädgården och fikade, pratade, det gamla sagohuset var slitet men varmt och välkomnande.
Majken, jag har kommit för att prata allvar, sa Jon.
Hon log nervöst:
Jaha, vad är det du vill säga?
Jag har älskat dig hela livet. Vill du inte, nu när vi är vuxna, svara på min kärlek?
Hon studsade upp och kastade sig om hans hals:
Jon, jag har också älskat dig i hemlighet ända sen jag var liten.
Jon var hos henne resten av semestern och innan han åkte sa han:
Jag fixar klart allt på jobbet, tar distansjobb och flyttar hem. Jag kommer tillbaka och stannar det är här jag hör hemma.
Sådant här händer inte bara i böcker. Och du den första kärleken, man glömmer den verkligen aldrig.
