Helgmannen
Biffen ligger mitt på tallriken. Anders stirrar på den och känner hur magen svagt protesterar av hunger.
Monica, får jag ta en smörgås? Jag är hungrig.
Anders, middagen är om tjugo minuter. Varmrätten blir kall om du börjar äta nu.
Jag tar bara en liten bit, jag lovar.
Har du så svårt att vänta tjugo minuter? Jag har planerat allt. Potatisen är klar 19:15, kycklingen 19:20. Äter du nu, kommer du inte vara hungrig lagom till maten.
Anders suckar och sätter sig ner vid bordet. Monica står vid kylskåpet och radar in varorna som de just handlat. Allt får sin särskilda plats. Mjölken till höger på andra hyllan, osten i ostlådan, yoghurtburkarna ordnade efter förbrukningsdatum, de som går ut först närmast kanten.
Kan jag åtminstone hälla upp te?
Gör det. Men bara en tesked socker.
Monica, jag är vuxen.
Du är nästan diabetiker. Din pappa fick diabetes, din farfar med. En sked räcker.
Han sträcker sig efter vattenkokaren, men Monica hinner före, mäter upp och rör sakta i socker, ställer muggen framför honom.
Här. Drick.
Han tittar på muggen. Sedan på hennes rygg när hon vänder sig om mot kylen. Tar en klunk. Teet smakar blaskigt och nästan osött. Han säger inget.
Utanför mörknar det redan. Oktober i Stockholm är snabbt svart, kanske snabbare här i radhusområdet där husen står tätt intill varandra, som plankor på en ställning. Gatlyktorna i området lyser jämnt, bilarna står på sina vanliga platser. Allt är precis som vanligt.
De är femtiosju och femtiofem. De har bott ihop i trettio år. Lägenheten är kliniskt ren och tyst som en kyrka.
***
Lördagen i deras hem börjar klockan åtta. Inte för att de inte vill sova längre, utan för att exakt då börjar dagens schema. Monica skriver det på fredag kväll, med prydlig handstil i rutad anteckningsbok.
08:00. Frukost.
08:30. Dammsugning och våttorkning.
10:00. Handla. Matbutiken på Birger Jarlsgatan, städartiklar i annan butik.
12:00. Lunch.
13:00. Vila, en timme.
14:00. Besök hos faster Elsa.
17:00. Hemma igen.
17:30. Middag.
18:30. TV eller bok.
22:00. Sova.
Anders kan schemat utantill. Inte för att han läser det, utan för att det varit likadant i femton år. Bara släktingarnas besökstid och butiksnamnet ändras ibland.
Han moppar golvet i hallen, flyttar trasan från vägg till vägg, och tänker på fiske. Hur längesen var det inte? Åtta år kanske. Senast med Kalle från jobbet vid Hjälmaren. Tre små abborrar och en mört fick de. De satt vid strandkanten till det blev mörkt och kokade soppa över eld i konservburk. Kalle drog skämt tills änderna flydde från vattnet för skrattet.
Han kom hem sent den gången, mitt i natten. Monica var vaken.
Vet du vad klockan är?
Ja, Monica. Vi blev kvar lite för länge.
“Lite”. Jag ringde dig åtta gånger. Maten är i kylen nu. Det är inte samma sak.
Förlåt.
Vet du hur orolig jag var?
Förlåt, Monica.
Sen åkte han aldrig på fiske igen. Inte för att hon förbjöd. Det blev bara alltid något som kom i vägen, något viktigt som måste göras. Till slut slutade han föreslå det. Det var enklast så.
Anders, du sköljer väl ur trasan ordentligt? Inte för torr, då blir det ränder.
Han vrider ur trasan så som Monica vill, fast han ser ingen skillnad. Golvet glänser. Monica är stolt över sin lägenhet. Han hörde henne en gång berätta för en vän i telefon: Man kan äta direkt från mitt golv. Anders tänkte då att han aldrig i sitt liv velat äta från golvet, inte ens om det var kliniskt.
Butiken går som planerat. Lunch enligt schema. Faster Elsa bjuder på potatispaj, lite bränd i botten, och Monica säger försiktigt men så alla hör: Elisabet, din ugn värmer nog ojämnt. Anders äter tre pajer och tycker de just var goda för att de var brända.
Hemma 17:20. Tio minuter för tidigt.
Monica bär in kassarna, sätter igång vattenkokaren och plockar fram hennes eget ostkaka som hon bakat i morse, perfekt skuren i sex identiska bitar.
Anders sätter sig, ser på ostkakan och grips av en oväntad känsla av panik. Inte just för kakan. För allt. För att han vet exakt vad som väntar honom imorgon. Och nästa vecka. Och om ett år.
Han äter, dricker, och sätter sig framför TV:n.
***
Dammsugaren går sönder en onsdag kväll. Bara slutar. Anders plockar isär den på köksbordet och hittar genast felet: filtret är igentäppt och borsten är trasig, ett fäste har gått av. En lätt sak för honom. Han har jobbat på Ericsson som tekniker i tjugotvå år.
Monica kommer in i köket.
Vad gör du?
Lagaren. Filtret satt igen och det är fel på borsten.
Anders, ring en servicetekniker. Gör det inte själv.
Monica, jag klarar det. Det är inget svårt.
Du lagade ju strykjärnet två gånger själv. Första gången fungerade det inte alls sen, andra gången värmde det bara på ena sidan.
Det där var annorlunda. Nu vet jag felet.
Anders.
Monica, jag är ingenjör.
Ja, på Ericsson, men inte som vitvarutekniker. Du kommer bara ställa till det, det blir dyrare sen.
Något skiftar inom honom. Något tungt, som en sten som börjar rulla efter att ha legat still länge. Han ser på dammsugaren, på sina händer, på hennes lugna ansikte.
Jag ska laga den, Monica.
Anders…
Jag. Lagar. Den.
Hon ser först förvånad ut. Sen irriterad. Hon går ut ur köket.
Han håller på en timme. Det lyckas. Dammsugaren fungerar bättre än på länge. Filtret är rent. Han packar ihop, sätter på dammsugaren bara för ljudet skull.
Monica passerar, kastar en blick, nickar, säger inget.
Han inser att han innerst inne väntat ett Vad duktig du är.
***
Han hittar en lapp på Ica: Service av gammal elektronik, målarstafflier m.m. Sökes här… Adress och telefon står där. Hans gamla B&O-spelare står därhemma, trasig i flera år, Monica har velat slänga ut den länge. Anders har alltid sagt sen, och ställt tillbaka den.
LP-spelaren köpte han före bröllopet. Pappa hjälpte till med pengar. Han lyssnade på Taube och Bellman på studentrummet. När Monica flyttade in packade hon ner skivorna i en låda och ställde den längst inne i förrådet: De samlar bara damm! Han letar upp lådan ibland, bara för att känna på vinyl.
Telefonen på lappen svarar aldrig. Anders bestämmer sig för att gå till adressen, en gammal fastighet på Söder, sliten puts, tunga portar.
Han hittar rätt dörr tre trappor upp. Ringer på. Steg, något klirrar, dörren öppnas.
I dörren står en kvinna kring hans ålder. Överdragskläder, fläckade av blå och gul färg. Uppfläkt hår, några testar sticker ut och det finns ett grönt färgstreck på hennes kind.
Hej. Kommer du för lappen?
Ja. Jag undrar, fixar ni…
Kom in, jag är Eva. Bara passa för staffliet i hallen!
Han kliver in… och stannar. Det ser ut som konstskolans ateljéer en gång. Stafflier överallt. Oavslutade målningar, penslar i burkar, tuber på golvet. En katt stor och röd tittar förstrött på honom från soffan.
Det luktar färg, linolja, kaffe och något mer. Liv, kanske.
Ursäkta röran, säger Eva, jag har jobbat hela dagen.
Det gör inget, säger han, och förvånas över att han faktiskt menar det.
Vad ska lagas?
Skivspelaren. Den snurrar inte. Jag försökte själv, men motorn…
Åh, den där! Jag vet precis. Batteriet i fjärren? Ofta är det oxid vid kontakten.
Nej, djupare fel.
Eva nickar, tänker.
Tog du med den?
Nej, ville först kolla. Telefonen svarade inte.
Jag tappar min mobil femtio gånger om dagen! Igår låg den under sängen. Ta med den! Men kan du hjälpa mig med en sak först? Så får du rabatt, ok?
***
Staffliet står i vardagsrummet vid fönstret. Benen skevar, fästet för duken vrider sig.
Kolla här, Eva pekar, bulten ramlade ur, jag stoppade in en skruv, den är för liten.
Anders sätter sig på huk, begär en skruvmejsel. Eva hämtar flera sorter. Han hittar rätt, drar loss den sladdriga skruven, ber om tejp, virar några varv, skruvar fast.
Detta är bara temporärt, säger han, du behöver en M6-bult, finns på närmaste järnaffär. Ta med mutter, då håller det.
M6? säger Eva och ser koncentrerad ut. Det måste jag skriva upp.
Hon doppar en pensel i svart färg och skriver direkt på en tidning på golvet: M6 BULT + MUTTER!!!
Anders skrattar. Spontant. Plötsligt känns det oväntat lätt.
Glömmer du inte den nu om du slänger tidningen?
Ska tejpa den på kylen! Kom, vi tar en kopp te jag har gårdagens piroger med vitkål!
Han ska just säga att han måste hem. Men:
Gärna, säger han.
***
De fikar vid det lilla köksbordet. Fönstret visar gården, i krukorna står vilda växter. Pirogerna ligger direkt på tallriken, lite mjuka, men smakar barndom, vitkål, lök och kokt ägg.
Gott, säger han.
På riktigt? Min dotter lärde mig dem innan hon flyttade till Lund. Hon är tjugotvå, pluggar konstvetenskap. Vuxen och klok, till skillnad från mig!
Du har bott här länge?
Tjugofem år. Skilde mig förra året, nu är det bara jag och katten Sigge.
Sigge lyfter lojt huvudet från soffan och lägger det ner igen.
Var det jobbigt?
Skilsmässan? I början. Men sen… vet du, det är som att gå i skor som klämmer. Till slut vänjer man sig vid smärtan och då först märker man hur ont det faktiskt gör.
De pratar om ingenjörsjobb, om fiske, om mekanik och om minnen.
Fiske? Berätta!
Han blir förvånad. Monica avklipper alltid sådana samtal: Vad finns det att berätta? Men Eva lyssnar.
Han berättar om gryningen vid Mälaren, ljudet av fisk mot vassen, barndomens somrar. Först när han ser på klockan inser han att han suttit här i två och en halv timme.
Oj, det är sent. Jag måste hem.
Tack för hjälpen med staffliet. Och för berättelsen.
Han går till tunnelbanan och tänker: När lyssnade någon så på mig senast?
***
Monica sitter i köket när han kommer hem. Maten står kall, täckt med tallrik. Hon har det där ansiktet som förebådar ett långt samtal.
Var har du varit?
Jag var hos kvinnan med annonsen, hjälpte henne med staffliet. Kom hem sent.
Du sa inget.
Jag trodde inte det skulle ta så lång tid.
Jag väntade på dig till sju. Köttbullarna är kalla, värmt dem två gånger nu.
Han ser på maten, sen på henne.
Förlåt för maten.
Det handlar inte om köttbullar! Vi har en överenskommelse. Om du går ut, meddelar du! Det är respekt.
Jag vet. Tänkte inte på det.
Du tänker aldrig på det som rör oss två. Kommer du ihåg förra tisdagen du köpte fel kvarg fast jag skrev 4%.
Han hänger upp jackan. Inuti honom dras en fjäder sakta åt.
Jag åt piroger hos henne.
Piroger.
Ja.
Anders, du åker för att fixa din gamla skivspelare och kommer hem klockan nio, mätt på piroger. Hör du hur konstigt det låter?
Jag hjälpte henne bara. Hon är ensam. Vi fikade, pratade.
Vem är hon?
Eva. Hon är femtiofyra, konstlärare. Frånskild.
Du känner redan till hennes livshistoria.
Vi pratade vid teet, Monica. Bara pratade.
Monica lägger in maten i kylen med kliniska rörelser.
Värm själv om du vill. Jag går och lägger mig.
Hon lämnar köket. Anders sitter kvar, lyssnar på höstregnet som slår mot rutan. Han tänker: inte ens regnet följer schema.
***
Det blir fler besök. Han tar med sig skivspelaren; Eva ordnar så en bekant fixar motorn. Nästa gång tar han med sig körsbärskaka från bageriet. En gång åker han bara för att fråga om M6-bulten. Hon hade köpt fel; han skrattar, hon skrattar.
Han säger inte till Monica varje gång. Säger bara ska till verkstaden. Hon frågar mindre och mindre.
En kväll blir han kvar sent. De bläddrar i en bok om Zorn, Eva berättar om ljuset i Zorns måleri och Anders inser att han aldrig tänkt på hur ljuset målas i konst.
Monica väntar hemma.
Köttbullar…
Monica, vänta.
Något nytt finns i hennes blick. Oro, inte ilska.
Anders, vad pågår?
Ingenting. Jag pratar bara med en vän. Vi fikar. Hon är intressant.
Förstår du vad du säger?
Ja. Där finns inget av… det du tror.
Bara pratar.
Ja.
Anders, vi har varit gifta i trettio år. Jag sköter hemmet, din hälsa, budgeten. Jag jobbar som ekonomichef på Skanska, har ansvar. Jag ordnar allt.
Jag vet, Monica.
Varför flyr du då till en konstnär istället för att komma hem?
Han hittar inget svar. Eller så vill han inte svara ärligt.
***
Han flyttar ut en fredagskväll. Packar: ett par skjortor, rakhyvel, en bok han länge velat läsa om. Monica står i dörren och betraktar honom.
Vart ska du?
Jag behöver tänka. Vara ensam.
Anders, det är löjligt.
Kanske. Men jag går.
Du ska till henne.
Jag måste tänka.
Anders!
Han har stängt väskan. Vänder sig mot henne. Monica står upprätt, i sitt fläckfria morgonrock, alltid lika rak i ryggen, men nu vilsen, som om verktygen slutat fungera.
Jag ringer, säger han.
Och går ut.
***
Eva ställer inga frågor. När han ringer frågar om han kan sova på hennes soffa några dagar, svarar hon: “Självklart”. Inget mer.
Han sover på soffan bland målardukarna. Sigge spinner vid hans fötter. Mornar börjar med kaffe och radio. De pratar om vädret, om att Sigge ätit en krukväxt, om kaffet.
Monica ringer, först ofta, sen allt mer sällan. När han svarar:
Har du tagit dina blodtryckstabletter?
Ja Monica.
Har du varma kläder, det blir minusgrader.
Ja.
Du har tid hos läkaren övermorgon kl 16. Glöm inte.
Ja.
Kan du inte bara komma hem? Vad saknar du här?
Han väntar en sekund.
Jag ringer.
Sen SMS från Monicas vän Margaretha: Anders, ni har väl inte blivit tokiga? Monica är förstörd. Sen ringer hans chef, Lena på Ericsson: Monica ringde, undrade var du tagit vägen. Så hör av sig hennes kusin Johan, som Anders träffar en gång om året på julafton.
Han ser på alla dessa meddelanden och tänker att Monica samlar styrkorna. Alltid, om något hotade rutinen. Nu är målet han.
Hur mår du? frågar Eva på kvällen.
Konstigt. Lite läskigt. Ovant.
Det är klart.
I morse visste jag inte vad jag skulle ta på mig. Jag valde själv för första gången på tjugo år. Mörkblå skjorta, inte vit eller grå. Jag… Monica har valt kläder länge. Kvällen innan. Säger att annars klär jag mig fel eller för tunn.
Eva säger inget.
Hon gillar mig, det vet jag. Hon gör det på sitt sätt.
Det tror jag.
Men jag… försvann. Jag blev bara en del av hennes schema.
***
Monica kommer på söndagen. Hon har tagit reda på adressen genom att ringa operatörernas kundtjänst. Han öppnar. En stund står de bara där.
Får jag komma in? säger hon.
Han släpper in henne.
Monica ser sig omkring. En sliten hall, Evas stövlar vid dörren, en färgfläckad jacka på kroken. Stafflier anas från rummet.
Eva kommer ut från köket. De hälsar, artigt, stelt.
Hur mår du? frågar Monica.
Bra.
Tar du dina mediciner?
Monica…
Jag bara undrar.
Från köket syns Anders, han har just hackat gurka till sallad bitarna ojämna, kastade lite hur som helst. Monica stelnar till. Gurka ska skivas snyggt.
Monica, säger han, du behövde inte komma.
Anders, jag har gett dig hela mitt liv, rösten tycks vibrera, Jag har tagit hand om dig i trettio år! Förstår du att allt jag gjorde var för dig?
Jag vet.
Varför då?
Eva säger tyst från dörren:
Monica, får jag säga något? Inte som fiende, bara som medmänniska.
Säg, svarar Monica utan att titta.
Omtanke är bara omtanke om det blir lättare att andas för den andre. Om man kvävs bredvid dig är det inte längre omtanke. Du gav honom ingen luft, Monica.
Det blir tyst.
Du vet inte hur vi haft det, säger Monica till slut.
Nej, säger Eva.
Anders tar Monicas hand, hon drar den inte undan.
Monica, jag vill skilja mig. Det handlar inte om att jag aldrig älskat dig. Men jag klarar inte detta längre.
Monica ser på deras sammanflätade händer. Släpper sakta taget. Tar sin lilla väska. Ryggen rak, hållningen perfekt, stegen mjuka.
Glöm inte tabletterna, säger hon i dörren. Blå burken, övre högra lådan.
Dörren stängs.
***
Skilsmässan tar ett halvår. Monica behåller bostaden, Anders invänder inte. Han hyr ett rum nära Söder, i huset bredvid Evas. Det är både pinsamt och självklart.
Livet byggs om långsamt, som ett gammalt hus som renoveras sten för sten.
De första månaderna gör han underliga saker. Köper bröd för att det ser gott ut, inte för att det står på listan. Äter ibland direkt ur matlådan i kylskåpet. Somnar inte klockan tio, ser en gammal film till ett på natten och känner barnslig glädje.
Han och Eva tar det lugnt. Som om de vet att det är viktigt att inte ha bråttom.
På våren åker de till en skogssjö för att fiska.
Anders hyr spön. De kör Evas gamla röda Volvo, som skramlar och ryker. Eva har aldrig fiskat förut.
De sitter vid stranden bland daggigt gräs. Anders inser att han glömt termosen.
Ingen termos! Typiskt.
Spelar roll, säger Eva. Titta på dimman över sjön.
Han ser på dimman vit mot vattnet, solstrålarna rosa, horisonten bred.
Vackert, viskar Eva.
Han får napp en liten abborre. Eva hoppar till, gapskrattar tills de skrämmer bort fåglarna med sitt oväsen.
De kommer hem utan fisk, leriga upp till knäna för att Anders halkade och drog med sig Eva ner.
Äsch, säger Eva, vilken morgon det blev!
Han ser på henne, hennes färgfläckade jacka, det vilda leendet.
Detta är livet, tänker han. Liv, inte ett schema. En smutsig jacka och dimma över sjön.
***
Efter ett och ett halvt år gifter de sig, litet, med några vänner som vittnen. Livet är stökigt, lite galet. Hon lägger halva lönen på färg, glömmer brödet. Han mekar med gamla radioapparater så att köket fylls av skruvar. Hon tappar nyckeln varannan dag, han glömmer stänga av kranen.
De bråkar ibland. Om pengar, om hennes borstar som torkar sönder, om hans verktyg som dyker upp i kylskåpet. Men ingen gör listor. När de grälat gör någon te. Då sitter de vid köksbordet och säger: Det var det, och börjar om.
***
Monica får höra om bröllopet av Margaretha som alltid vet allt. Efter Anders flytt lever Monica av vana. Hemmet är skinande. Maten på minuten. Men på kvällarna är det för tyst. Hon finner sig ofta duka för två, bara för att rätta till misstaget efteråt en påminnelse som svider.
På kontoret ser chefen Agnetha till henne efter ett möte.
Monica, hur mår du?
Bra.
Du har inte varit som vanligt på två månader. Är det något?
Familjen… min man har flyttat.
Det syntes. Vill du ha råd? Skura inte hela hemmet direkt. Börja i känslorna. Prata med någon. Gärna ett proffs, inte Margaretha.
Monica sparar orden.
***
Hon hittar en psykolog själv, hos en kvinna på Östermalm. Första tre gångerna säger Monica nästan ingenting, svarar kort och känner sig obekväm.
Fjärde gången frågar psykologen:
När var du rädd för dig själv, inte för någon annan?
Monica funderar länge.
När han packade sin väska. När jag insåg att jag inte kunde stoppa honom. Att jag inte kunde kontrollera det.
Varför behövde du kontrollera?
Monica ser ut genom fönstret. Det snöar.
För att allt annars faller isär. Mamma sa alltid: Monica, du måste hålla i allt, annars lämnar männen dig. Hon levde så. Pappa stack ändå. Men hon levde så.
Mjuk tystnad i rummet.
Så du har levt i rädsla att om du släpper, så förlorar du?
Ja.
Och vad har du lärt dig?
Att håller man för hårt, så förlorar man ändå.
Det är svårt att säga, men när orden lämnar henne känns det ändå lättare.
***
Margaretha tipsar om akvarellutställning på Kulturhuset. Det är så vackert, gå dit. Monica går. Akvarellerna är lysande, genomskinliga, ljusa.
Vid en målning hamnar hon bredvid en man, några år äldre, vänligt ansikte.
Ser du att konstnären lämnat det här hörnet vitt? Bara papper. Det gör hela bilden.
Hon ser. Har inte tänkt på det.
Jag brukar inte lägga märke till sånt.
Få gör det. Jag heter Gustav.
Monica.
Han fastnar med jackan i dörren när de går. Drar i blixtlåset.
Monica räcker fram handen.
Får jag?
Hon rätar ut tandningen, drar upp blixtlåset. Klart.
Tack. Jag har kämpat med den där länge.
Skaffa en ny jacka.
Ska nog det. Men jag är hopplös på att handla kläder.
Han undervisar i gitarr i huset, säger att han brukar gå på utställningarna.
Du får gärna komma igen nästa söndag.
Hon lovar inget. Men dyker upp nästa gång ändå.
***
Med Gustav är allt annorlunda. Han är änkling sedan tre år, bor själv, spelar gitarr, dricker mycket te, vet sällan vilken veckodag det är. Han kan prata i evigheter om gamla trädgårdsträd på innergårdar.
Monica försöker först strukturera hans vardag. Vill införa schema, ordnar burkar i hans skåp.
Han tar hennes hand.
Monica, för mig funkar det så här. Det är mitt kök.
Hon ser ner på hans hand. Han är inte arg bara stillsam.
Förlåt. Det är en gammal ovana.
Det är ingen ovana. Bara mitt kök.
Ditt kök, säger hon, och lämnar det så.
Hon börjar upptäcka att hon oftare hindrar sig själv från att styra och ställa.
Psykologen sa en gång: “Du kan inte kontrollera andra bara dig själv. Det är den verkliga friheten.”
Hon börjar baka. En enkel äppelkaka efter Margarethas recept där det står “kanel efter smak”. Men hur vet man det? Hon strör ner rikligt. Kakan blir stark, men lukten är ljuvlig, hon äter halva medan den är varm.
När började du baka? undrar Margaretha.
Jag lär mig. Det går inte alltid som jag tänkt. Men det känns kul.
Margaretha ser på henne.
Du är annorlunda, Monica.
Kanske det.
När hon går ut på gatan efteråt märker hon att hon ler bara sådär, mot hösten.
***
De möts två år senare, av en slump i Hagaparken. Anders och Eva vandrar till Brunnsviken, Monica sitter ensam på en bänk, väntar på Gustav som hämtar kaffe.
Först ser hon Anders. Han kommer före Eva, i sin mörkblå skjorta. Eva säger något, skrattar, han skrattar med.
Monica stänger sin bok.
Anders hajar till, går mot henne.
Monica. Hej.
Hej Anders.
Eva stannar diskret en bit bort.
Du ser bra ut, säger han. Och menar det. Hon är annorlunda.
Du med.
De ser på varandra. Oktober är tyst, löven täcker stigen.
Hur har du det? frågar hon.
Bra. Vi ska bila söderut i november. Ingen plan, bara småstäder, nya platser.
Vad ska ni se?
Vi vet inte, det är hela grejen.
Hon nickar. Tittar på Eva.
Du då? frågar Anders.
Också bra. Jag… jag har börjat baka. Inte alltid lyckat. Sist blev kakan sned och sprack men vi åt ändå.
Det är så det ska vara.
Gustav och jag… han är lärare. Glömsk. Jag försöker låta bli att rätta allt.
Anders ser på henne.
Svårt för dig.
Ja. Men… det är intressant.
Då kommer Gustav med kaffe och två påsar.
Monica! De hade bullar med vallmo och kanel, jag tog båda!
Hon skrattar, lätt och mjukt.
Anders ser på henne.
Du skrattar.
Ja, säger hon, och är själv lite förvånad.
Eva kommer.
Vi går vidare nu, Monica hoppas allt är bra.
Det är det.
De säger hejdå, diskret, vänligt. Monica ser dem gå. Han säger något i förtroende, Eva skrattar till och tar hans arm.
Gustav räcker henne båda bullarna.
Välj du.
Hon tar kanelbullen, biter in, den smular lite.
Parken prasslar av löv. Någonstans leker barn. Moln driver långsamt över himlen.
Monica sitter på bänken med en varm bulle och tänker: Jag kunde ha levt utan att veta hur det är att älska, utan att bara styra. Jag hade missat det om han aldrig gått.
Gustav slår sig ner med sin bulle. Han ser att han tagit den med vallmo och ser frågande ut.
Vill du byta?
Hon tar emot.
Ja, det vill jag.
