Anna hade stått i köket hela dagen. Plötsligt ringde det på dörren. Släktingarna till Tomas hade kommit, slog sig ner runt bordet.
Men var är köttet? frågade hans faster.
Där borta är den fyllda gåsen, svarade Anna vänligt.
Fastern reste sig demonstrativt:
Det där går ju inte att äta. Vi åker hem.
Tomas reste sig direkt efter fastern:
Du alltså Lev själv om du inte ens kan laga mat!
Han började genast packa sina saker i en väska.
Hallå, Ingela? Det är jag, Anna. Vad?! Ja, ANNA säger jag. Uselt mottagning här.
Varför jag ringer? Ingela, jag kommer inte till er i år. Nej, jag åker inte till er på helgen.
Varför? Vad skulle jag göra där? Du har Kent, din dotter med man och barn. Och jag då? Ska äta sallad och ta taxi hem till dubbelpris? Jag kan inte sova hos andra, du vet ju.
Vad ska jag göra? Ingenting, bara lägga mig och sova, sa Anna medan bruset och knastrandet störde samtalet.
Med Ingela hade hon firat både nyår och andra högtider de senaste fem åren efter skilsmässan.
Va? Du tänkte också ringa mig? Ni åker bort? Vart då? Till Göteborg, till Kents moster.
Ha det så bra och trevligt där. Vaddå, problem? Vilket problem? Vem kommer? Lisa? Vem är Lisa? Din brorsdotter? Hallå?
Vad är det för fel på era mobiler där borta? Vill du att jag tar emot henne ett par dagar? Du vet att jag inte gillar främlingar i huset. Jaja, jag ordnar det, hon kan komma hit om det behövs.
Vad nu igen? Åh, samtalet bröts, Anna lade irriterat på.
Hon satte sig och funderade.
Kanske var det ändå bra att inte behöva vara helt ensam under helgen. Bäst att fixa någon sallad i alla fall. Hon själv klarade sig fint på några smörgåsar men gäster måste ändå bjudas på något. Hon kokade grönsaker och förberedde dill, sedan blev hon stående i tankar.
Förr, när hon var gift med Tomas, såg det inte ut så här. Redan den trettionde kom hela hans släkt in från landsbygden. Och sen började ruljangsen.
Köket gick knappt att känna igen. Ånga och os, fönstren fullt öppna hjälpte föga. De kokade sylta, bakade bullar, stekte pannbiffar. Och allt var så fett.
Anna fick bara springa med fat av mat. Flytta ut sylta på balkongen, skala grönsaker till vinaigrett. Hon fick inte vara med och laga när hon en gång gjort en sallad med avokado.
Vad är det här för slabb? sa Tomas faster, och alla höll med.
Men de själva, tänkte Anna surt, hade ju majonnäs på varenda rätt, så det nästan droppade.
Männen satte sig direkt till bords och skulle genast testa snapsen från byn.
Till den trettioförsta höll de knappt till tolvslaget.
Sen den andra januari åkte alla hem igen, efter att ha ätit och druckit upp allt samt lämnat ett enda kaos.
Anna fick städa och diska i flera dagar. Tomas firade vidare på landet och kom hem butter, ovårdad och ilsken.
Han hade fått höra mycket från släkten om hur han gift sig med en kvinna som inte ens kan laga riktig mat.
Och så började grälet. Han nämnde alltid Maria, som han menade att Anna stulit honom ifrån.
Anna tog emot alla förebråelser, tänkte att sanningen kanske låg där.
Hon kunde ju faktiskt inte laga de tunga, feta rätter han älskade sedan barnsben.
Hon hade bara Gunnel, barndomsväninnan, att klaga för. När Gunnel tröttnat på eviga klagomål tvingade hon Anna att ringa släkten, sätta villkoret att Anna själv skulle fixa all maten över nyår.
Gunnel hjälpte henne sen laga enkla men goda rätter tillsammans. Släkten kom, satte sig.
Men var är köttet? fastern lät besviken.
Den fyllda gåsen står ju där, sa Anna vänligt.
Och potatismos? fortsatte fastern.
Fastern reste sig demonstrativt:
Det här är ju sorgligt. Kom nu, Åke, vi åker hem.
Hela släkten klädde sig snabbt på och smällde igen dörren.
Du suckade Tomas och hotade med näven.
Vänta då, jag följer med! ropade han efter dem.
Glöm inte väskan, sa Anna och räckte honom den.
Lev själv, tråkmåns! Jag slipper vara ensam, men du då?
Han slängde ner saker i väskan och gick.
När det började koka över på spisen vaknade Anna till. Hon öppnade locket, strax ringde det på dörren.
Det är nog Lisa, tänkte hon och öppnade.
Hon såg förvånat på mannen i fyrtioårsåldern som log:
Det är jag. Får jag presentera mig, Alexander Mellqvist, Kents brorson.
Jag tänkte titta in som en överraskning, men de är ju i Göteborg. Ni är kanske Anna?
Hon nickade och sa lite förvirrat:
Men Ingela sa ju att det var en brorsdotter?
Alexander log:
Antagligen missförstod du.
Anna mindes bruset på linjen, nickade:
Kanske det. Men välkommen in ändå.
Orolig behöver du inte vara. Jag har tåg hem imorgon kväll, kunde inte få tidigare biljett. Så jag stör dig inte länge.
Anna gick till köket, hällde av grönsakerna och lade dem på ett fat.
Alexander retades:
Är det sallad till hela festen?
Anna, mer taggad än hon väntat, svarade:
Behöver du hela julbordet kanske? Kött, prinskorv och en balja sillsallad?
Han skrattade:
Nej! Jag gillar fisk mer ändå.
Anna ryckte på axlarna:
Jag har ingen fisk och kan inte laga den särskilt bra heller.
Alexander tog på sig jackan igen:
Låt det vara mitt problem. Jag löser det!
Innan Anna hann säga ifrån var han ute genom dörren.
Hon skrattade för sig själv åt hur bisarr situationen blivit. Hon hade väntat en medelålders kvinna och så kom en livlig man.
Alexander var borta i över en och en halv timme. Anna började bli orolig han hade aldrig varit i Stockholm förut, kanske han gått vilse?
Men när det ringde på dörren rusade hon dit.
Du, var tog du vägen egentligen? Jag blev faktiskt orolig, hann hon säga innan hon stannade till.
I dörröppningen syntes en liten, tät julgran och Alexander bar på kassar.
Varför då? frågade hon bara.
Alexander ställde granen mot väggen och skrattade:
Det är väl inget nyår utan gran!
Den friska doften av granskog fyllde hallen och Anna log:
Enda som saknas nu är clementiner.
Alexander sa snabbt:
Det glömde jag inte clementiner och bubbel är självklart! Kom och hjälp mig nu, vi måste börja förbereda.
De pyntade granen tillsammans och förberedde festmåltiden, hela tiden med lätta skämt och skratt.
Anna rensade räkor och fisk under Alexanders ledning och förundrades över hur han på smått magiskt vis tillagade ugnsbakad gös.
Vid tolvslaget var bordet dukat, bubblet upphällt, glasen fyllda med sprakande glädje.
När klockan ringde ut året skålade de:
Skål för ett nytt år, och nytt lycka!
Sedan satt de länge och samtalade.
Du vet, när vi gifte oss, Tomas och jag, så var han en annan. Snällare, mer empatisk. Eller? När man är kär ser man ju inga fel, skrattade hon sorgset.
Men sen bara ilska och klagomål. Ingenting jag gjorde dög, jag var så trött på det. Men nog om mig berätta om dig! Är du gift?
Alexander suckade:
Inte längre. Typisk historia. Jag på resa, hon med en annan. Skilsmässan inlämnas direkt när jag kommer hem. Men nu pratar vi bara om sorgligt låt oss ta en skål och minnas busiga upptåg istället!
Jag slogs vad med killarna och klättrade högst upp i en tall. Kom aldrig ner, fick sitta där och gråta tills vår granne Sven kom och hjälpte. Och hemma fick jag stå i skamvrån hela kvällen, skrattade Anna.
Jag limmade fast rektorns stol i hans rum i skolan, fick stryk av farsan sen, skrattade Alexander.
Så fortsatte de skratta och minnas galna barndomsminnen hela natten. När Anna gäspade sa Alexander:
Oj, vi har visst pratat hela natten! Dags för er att sova.
Anna protesterade:
Sova? Jag måste ju ta bort maten!
Alexander sade bestämt:
Jag tar hand om det där! Ingen diskussion.
Så Anna lydde, gick till sovrummet och somnade på direkten.
Nästa morgon väcktes hon av Alexander.
Anna, du måste vakna. Jag måste sticka nu, kan du låsa efter mig?
Anna for upp:
Är klockan redan kväll? Varför väckte du mig inte tidigare?
Alexander drog en lock ur hennes panna och log:
Du sov så gott, ville låta dig vila. Men nu måste jag, tåget väntar.
Anna följde honom till dörren.
Hej då, Alexander. Tack för igår, det blev ett riktigt fint nyår, sa hon sorgset.
Alexander tvekade lite, men tog mod till sig:
Kan jag komma tillbaka och hälsa på någon gång? Om jag blir fri?
Anna lyste upp:
Självklart, jag ser fram…
Men innan hon hann avsluta, lutade han sig framåt, kysste henne snabbt och viskade:
Då ses vi igen!
Och Anna stod kvar länge med handen mot läpparna, lycklig och förvånad. Tänk att man kan känna någon i bara ett dygn och ändå vara närmare än man varit med någon på åtta år.
Jo, visst finns det nyårsunder. Ett sammanträffande och plötsligt nytt hopp och nytt liv.
