Hela livet har jag trott att om jag bara har en egen lägenhet, då skulle allt falla på plats. Jag blev uppfostrad så att en kvinna ska ha trygghet, ett tak över huvudet, något eget. Jag växte upp i hyrda bostäder, vi flyttade ofta, och jag hörde min mamma bråka med hyresvärdar. Jag lovade mig själv att mitt barn aldrig skulle leva så.
När jag gifte mig bestämde vi min man och jag oss för att ta lån. Det var skrämmande, men räntorna kändes rimliga och vi var unga och självsäkra. Med skakiga händer skrev vi på pappren, men med förhoppning i hjärtat. Vi köpte en liten tvåa i en förort till Stockholm. Det fanns ingen hiss, men lägenheten var vår.
De första månaderna kändes som en fest. Vi målade väggarna själva, monterade IKEA-möbler till sent på kvällen, sov på en madrass på golvet. Jag var lycklig. Men så kom avbetalningarna. Varje månad blev samma datum en mardröm. Jag började räkna dagar, vända på varje krona och oroa mig för om lönen skulle räcka.
Jag jobbade på två ställen på dagarna på kontor, på kvällarna tog jag emot beställningar online. Min man jobbade också övertid. Vi sågs knappt. Vårt barn var ofta hos sin mormor. Jag intalade mig att det bara var tillfälligt, att vi bara behövde kämpa några år så skulle det bli lättare.
Men stressen började äta upp oss. Jag blev irriterad, orolig. Jag var ständigt rädd att vi skulle förlora allt. När kylen gick sönder fick jag panik som om världen höll på att gå under. Inte för att det var en katastrof i sig, utan för att det kändes som att vi inte hade råd med några misstag.
Den tyngsta stunden kom när mitt barn en dag sa att jag alltid var trött. Jag hörde det i förbifarten när hen pratade med mormor. Hen hade sagt att mamma alltid har bråttom och nästan aldrig skrattar. De orden gjorde mer ont än ett kontoutdrag från banken.
Jag satte mig ensam i köket, i lägenheten som jag kämpat så hårt för. Jag såg på väggarna, möblerna, den nya soffan. Och jag undrade varför jag gjorde allt det här. För tryggheten. För ro. Men i vårt hem fanns varken trygghet eller ro. Bara oro.
För första gången vågade jag tänka att jag kanske gjorde fel. Att jag kanske gjort lägenheten till ett mål och familjen till ett medel. Vi pratade länge, min man och jag. Båda var helt slut. Vi insåg att vi hade blivit som sambos, som jobbade för banken.
Beslutet var svårt. Vi sålde lägenheten. Betalade av lånet. Vi fick ut mindre pengar än vi trott men nu var vi skuldfria. Vi flyttade till en hyresrätt. När jag skrev på kontraktet kändes det som ett misslyckande. Jag kände mig som en som inte klarat det.
Det tog tid att bli av med skammen. Svenskar frågar ofta om man har eget boende som om det avgör ens värde. Jag har tänkt likadant. Men idag förstår jag att det är en illusion.
Nu har vi färre saker men mer tid. Våra kvällar är lugna. Vi tar promenader. Vi lagar mat tillsammans. Mitt barn ser mig le igen. Och jag har insett något viktigt ett hem är inte ett lagfartsbevis. Ett hem är den känslan man skapar tillsammans.
Jag säger inte att det är fel att äga sitt boende. Jag säger bara att det inte är värt att förlora sig själv för det. Inget materiellt bör kosta hälsa, relation eller ro.
Länge jagade jag trygghet till vilket pris som helst. Till slut insåg jag att den största tryggheten är att vi har varandra och inte lever i ständig rädsla. Resten är bara väggar.
