Barndomen har alltid känts som att stå vid sidan om, medan min yngre bror, Erik, blev hela familjens ögonsten. Mamma och mormor skämde bort honom och han fick alltid det bästa de finaste leksakerna, extra kanelbullar, rulltårtor, och det nyplockade blåbären från landet. Själv blev jag ofta bortglömd, eller sattes att städa efter Erik, bädda hans säng och fixa hans frukost. Det kändes som om jag var hans hushållerska; jag sprang ständigt runt och utförde hans minsta önskan. Jag tog illa vid mig varför skulle jag vara den som gjorde allt det praktiska när han bara blev serverad?
Det hela blev extra svårt att förstå för mig, då mammas egen erfarenhet av att leva i ett dåligt äktenskap hon gick ju till slut från sin make gjorde att jag trodde att hon inte skulle uppfostra en pojke på det sättet. Men ändå växte Erik upp med vetskapen om att hans behov alltid stod först. När jag försökte protestera tystades jag snabbt. Mönstret ändrades aldrig och jag blev allt mer restlös över att min roll i familjen var så tydligt underordnad.
Jag minns särskilt mitt sista år på gymnasiet, när jag satt djupt försjunken i plugg inför nationella proven och universitetsansökningarna. Nästan var femte minut ropade mamma eller mormor på mig, och sa att jag måste gå och ordna mellanmål åt Erik. “Din bror är det viktigaste,” sa de och satte alltid hans behov före mina egna. Mitt engagemang för studierna gav resultat, jag klarade proven trots att uppgifterna hemma aldrig tog slut och påfrestningen var stor.
När det var dags för att ansöka till universitet tvivlade mormor starkt på att utbildning var rätt väg för mig som kvinna. Hon tyckte det var viktigare att satsa på äktenskap, barn och att bli en ordentlig husmor. Men jag höll fast vid min dröm, kämpade vidare och tog min examen från Uppsala universitet. Då brast all min tålamod jag orkade inte längre bära ansvaret för min bror. Beslutet att flytta hemifrån var svårt, men jag måste sätta mig själv först. Mamma och mormor blev förtvivlade över min flytt; särskilt mormor, som behövde sluta sitt jobb för att ta hand om Erik.
Men att lämna hemmet var nödvändigt för att hitta min egen väg och må bra. Jag har rätt till ett liv där min insats räknas och värderas inte till att bara fortsätta som osynlig hjälp i bakgrunden. Det var dags att bygga något eget, något där jag äntligen får vara huvudpersonen.
