Hej, Lotta! Nu får du ta emot en gäst, sa systern och knuffade in resväskan i hallen med foten.
Det var lördag, ungefär vid lunchtid, när Lotta satt och tänkte på allt och inget, som det ringde på dörren.
Två gånger. Sen tre. Sen länge, utan uppehåll.
Anders, som inte tog blicken från tv:n, muttrade eftertänksamt:
Någon envis, det där.
Utanför dörren stod Nina, lillasystern. Med två gigantiska väskor, en axelväska och minen hos någon som tagit ett stort beslut och var mäkta nöjd med det.
Hej, Lotta! Här kommer din gäst, sa hon och rullade in första resväskan i hallen med foten. Som om hon alltid gjort så.
Lotta flyttade sig automatiskt. Fyrtio år av systerskap, det sätter sig. Kroppen reagerar innan hjärnan hinner med.
Hur länge har du tänkt stanna? frågade hon och sneglade på den andra väskan.
Nina tog av sig jackan, hängde upp den just på den krok där Lottas kappa hängde och såg sig omkring som en byggledare som besiktigar en nybygge.
För alltid, Lotta. Jag flyttar in. Lägenheten är stor, tre rum och ni är två personer. Ett rum blir ju ändå över. Så, nu bestämde jag mig.
Lotta lät blicken vila på syrran. Hon hade bestämt.
Anders i vardagsrummet höjde diskret volymen på tv:n.
Nina, vänta. Är du allvarlig?
Absolut, sa Nina och började vandra nerför hallen, kikade in i rummen. Åh, det här passar. Ljust, och fönstret mot innergården, lugnt.
Gästrummet. Där stod den gamla bäddsoffan, symaskinen och tre lådor med saker Lotta aldrig orkade rensa.
Nina. Lotta hann i kapp henne i dörren. Vi har inte ens pratat om det här.
Vad ska vi prata om? Nina såg uppriktigt förvånad ut. Vi är ju familj, Lotta. Allt är gemensamt. Mamma har alltid sagt så, både till dig och mig.
Lotta tänkte att det var bäst att just nu inte dra in mamma.
På andra sidan väggen pratade tv:n om vädret för kommande veckan. Anders verkade mycket intresserad.
Och Nina öppnade sin resväska.
Hon började riktigt göra sig hemmastadd. Metodiskt, med ägarinna-aura, som om någon äntligen lämnat tillbaka det som rätteligen borde ha varit hennes hela tiden.
Först flyttade hon på sängen. Ryggstödet vid fönstret passade inte “Det drar kallt, Lotta, min nacke klarar inte det.” Sedan sköt hon symaskinen i ett hörn. “Vad gör den här? Du syr väl ändå inte? Nej, precis.” Lotta såg symaskinen glida iväg och sa inget.
Vid kvällningen låg Ninas innetofflor i hallen stora, fluffiga, med bollar på, sådana som säljs i för varma butiker på torget. Bredvid dem såg Lottas prydliga skor ut som en bibliotekarie bredvid en cirkusbjörn.
Vid middagen åt Anders under tystnad och studerade soppan som om han letade efter något mycket viktigt.
Soppan är god, sa han.
Som soppa är, svarade Nina och tillade praktiskt: Anders, har ni någon fläkt? Det är kvavt i mitt rum.
Anders såg först på Nina, sedan på Lotta.
Vi får kolla, sa han.
Lotta suckade inombords, så djupt att det nog pirrade omkring hälarna.
På tredje dagen gav sig Nina på kylskåpet.
Och det var det mest intressanta hon bara öppnade det inte, hon studerade det. Som en forskare granskar ett nytt ämne.
Lotta, din filmjölk är gammal.
Jag vet, hann inte slänga.
Varför köper du tre paket smör på samma gång? Det tar ju plats.
Nina, det är mitt kylskåp.
Ja, och? Jag är väl ingen främling.
Det där var hennes specialfras. Den universella dyrken. Lotta hörde det fem gånger om dagen och varje gång tänkte hon: kanske borde jag svara ärligt? Nej, Nina, just i det här fallet räknas du faktiskt som främling. Men hon sa aldrig det.
Nu hade Nina verkligen gjort sig hemmastad.
Hon tog reda på när Anders hade träslöjd och när han var hemma. Hon visste exakt när Lotta såg på såpa, och dök prompt upp med en kopp te och behov av att prata. Om livet, grannar hon inte längre hade, vädret, att ungdomen är förslappad. Om politik där var Nina aldrig tom på ämnen.
Lotta lyssnade, nickade, sneglande mot tv:n, där hennes favoritkaraktär gick igenom sitt drama, och tänkte att hennes eget livsdrama nu började konkurrera på allvar.
På morgnarna gick Nina upp först av alla.
Lotta hade alltid trott att Nina var nattuggla. Men nej en morgonpigg människa, och med schema. Klockan sex skramlade porslinet i köket, stekpannan fräste, och Ninas röst ljöd genom lägenheten med scouternas entusiasm:
Anders, vill du ha äggröra? Lotta, med tomat eller utan? Jag hittade ost i kylen, lite hård men jag rev den, slänger man ju inte!
Anders hasade in till köket med ett uttryck av någon som blivit väckt men inte kan förklara varför det är så jobbigt. Slog sig ner. Åt. Sade artigt “tack”.
Lotta stod i köksdörren i morgonrock och betraktade scenen.
Hon serverar min man frukost. I min lägenhet.
Det här var morgonen då något bara tyst klickade till, djupt där inne.
Hon hällde upp kaffe, satte sig vid fönstret och ringde sin dotter.
Malin, är du upptagen?
Nej mamma, vad är det?
Kom hit. Jag måste prata.
Malin kom på söndag, lagom till lunch. Hade med sig tårta. Satte den på bordet, kramade mamman och viskade:
Så, nu får du berätta.
Lotta berättade. Alltihop. Om väskorna. Om tofflorna med bollar. Om symaskinen i hörnet. Om osten som “man river, inte slänger”. Om morgonäggröran.
Malin lyssnade tyst, bara ibland höjde hon ögonbrynen så de nästan försvann bakom luggen.
Mamma. Betalar hon ens något? För mat, el, värme?
Säger att hon ska betala för maten.
Säger eller faktiskt gör?
Lotta var tyst en stund.
Säger.
Malin sneglade ut mot hallen, mot gästrummet med stängd dörr.
Just då kom Nina ut ur rummet. Såg Malin och log, så där uppriktigt och brett, som bara de utan skam gör.
Malin! Vad roligt att du kom! Lotta, var har du sockret? Det är slut i skålen.
I skåpet, sa Lotta.
Får jag ta?
Ta du.
Nina tog. Hällde i kaffet, rörde om, smakade, nickade belåtet.
Malin såg på henne med den där stillsamma blicken man har när man redan bestämt sig.
Moster Nina, sa Malin, när sålde du din lägenhet egentligen?
Paus.
Kort, men talande.
Hur vet du det? Nina ställde ifrån sig koppen.
Tant Gunnel sa det. Råkade bara nämna det när vi pratade.
Nina såg på Lotta. Lotta tittade ut genom fönstret.
Och vad gör det, sa Nina, nu både sårad och envis på samma gång, jag har pengar. Letar bara lite, marknaden är konstig nu, inte läge att köpa nytt direkt. Jag bor här, sparar ihop lite mer, det löser sig.
Och “lite” betyder hur länge då? frågade Malin.
Tja, ett år, kanske två. Vi får se.
Lotta vände sig om från fönstret.
Nina, sa hon, lugnt och jämnt. Du sålde din lägenhet och flyttade in här för att slippa spendera pengarna, eller hur?
Lotta, varför säger du så?
Eller hur?
Vi är ju familj, sa Nina. Det var hennes sista dyrk. Den mest beprövade.
Men Lotta var inte mottaglig den här gången.
Malin och hennes familj flyttar in i gästrummet. Jag har bjudit dem. De kommer nästa lördag.
Nina stirrade på Malin. Malin drack te och såg ner i sin kopp, som om hon visste mer än hon avslöjade.
När hann du…? började Nina.
Jag hann, sa Lotta.
Det var inte sant. Malin hade sin egen lägenhet och planerade inga flyttar. Men Lotta mötte sin syster med ett lugn hon själv inte visste att hon hade.
Nina var tyst en lång stund. Sedan ställde hon sig upp. Rättade till morgonrocken.
Jag förstår, sa hon. Kort. Utan krusiduller.
Sedan gick hon in till sig.
Nina packade i två dagar.
Långsamt, på samma metodiska vis som hon flyttade in. Först prasslade det med påsar, sen klirrade galgar, sedan for möbler sängen kanske tillbaka på sin gamla plats. Lotta gick inte in. Det gjorde inte Anders heller.
På onsdagsmorgonen kom Nina ut i köket med båda resväskorna. Ställde dem vid dörren.
Jag drar till Marit nu, sa hon. Hon har tjatat länge.
Okej, sa Lotta.
Du borde ringa ibland.
Jag ringer.
Nina tog tag i väskan.
Lotta, sa hon i dörren, utan att vända sig om. Du har förändrats.
Lotta tänkte en sekund.
Ja, svarade hon. Det har jag nog.
Dörren slog igen.
Lotta stod kvar i hallen. Såg på kroken där Ninas jacka brukat hänga. På golvet där de fluffiga tofflorna med bollar varit. Det var lite luftigare nu.
Hon gick in i gästrummet. Öppnade fönstret.
Rullade tillbaka symaskinen till där den alltid stått.
Senare ringde Malin:
Nå, har hon åkt?
Hon har åkt.
Och du då?
Lotta tänkte efter.
Bra, sa hon. Riktigt bra.
Utanför skymde det, Anders slamrade med porslin i köket, och det var ett ljud både varmt och så välbekant.
