Hej! Jag visste att vi skulle träffas igen…
För ett år sedan körde Viktor hem från jobbet och fick syn på henne av en slump. Medan han letade efter en vändpunkt, medan han körde tillbaka, var hon redan borta. Sedan dess, när sorg och minnen kom över honom, åkte han hit, satt i bilen och hoppades få se henne igen. Han föreställde sig hur han skulle kliva ur bilen och säga: ”Hej! Vilket oväntat möte!..”
De gick i samma klass. En helt vanlig tjej, inget speciellt, förutom att hon var duktig i skolan. Han lade inte märke till henne. Då tyckte han inte om någon av tjejerna i klassen. De hade gått i samma klass i så många år, växt upp tillsammans, att alla klasskamraterna nästan kändes som syskon. Hur kan man bli kär i, till exempel, en syster? Inte alls. Hon bara fanns där. Med killarna umgicks han, men det var en helt annan sak.
Framför dem väntade nationella prov. Och om Viktor tidigare hade varit ganska likgiltig inför betygen, började han nu oroa sig. Mamma drömde om att han efter gymnasiet skulle börja på juristprogrammet, utbilda sig och bli advokat, som hans pappa, som plötsligt dog av en hjärninfarkt för två år sedan.
Advokat ville Viktor inte bli. Han ville arbeta med programmering, lära sig modern IT och artificiell intelligens. För att komma in på universitet och få jobb behövde han bra betyg i matematik.
Att plugga kändes outhärdligt tråkigt. Men universitet var inte som skolan. Där visste man varför man läste, det var inte bara en massa kunskap för allmänbildningens skull. Och långt ifrån allt skulle vara användbart i livet.
Läraren i matematik, Herr Berggren, påminde dem i början av lektionen att de skulle skriva ett prov.
”Det betyg ni får på det här provet blir er slutbetyg för halvåret. Ni måste vänja er, nationella proven väntar. Och det spelar ingen roll vilka betyg ni haft tidigare.”
De som var duktiga i matte spände sig, medan de som inte var så bra log, för de fick en svag chans att höja sitt betyg.
Exemplen löste Viktor snabbt, men fastnade på en uppgift. Tiden pressade på, och han kom ingenstans. Han började bli stressad och fundera på vem han kunde fuska av. Framför honom satt den tjocke Gustavsson. Han skulle nog inte hjälpa, men Viktor knackade ändå med pennan på hans breda rygg. Gustavsson vände sig inte ens om.
Bakom Viktor satt den prydliga Lisa Andersson. Hennes hjälp kunde han glömma. Hon gav aldrig någon tips eller hjälp.
Bredvid honom satt hans kompis Oskar. Inte direkt en mattegeni heller. Viktor försökte smyglämna sitt papper till honom, men Oskar viftade bara avvärjande, som om han sa: ”Stör mig inte, jag hinner inte själv.”
På radion bredvid satt Emma och jobbade med samma uppgift. Men henne tänkte han inte fråga. Hon var kär i honom, och då skulle han aldrig bli av med henne.
Herr Berggren gick förbi med händerna på ryggen. Lång och smal, i en strikt grå kostym, böjde han sig lätt fram över bänkarna och påminde Viktor om en häger. Han stannade vid Gustavsson, tittade på hans papper, skakade på huvudet och gick vidare.
Det var nästan ingen tid kvar. Plötsligt kände han en lätt knackning på ryggen.
Viktor vände sig om och mötte Lisas blick. ”Kom igen”, viskade hon med läpparna. Han förstod, gav henne sitt papper med den olösta uppgiften och väntade. Läraren gick redan längs nästa rad och närmade sig deras bänk. Viktor svettades av stress. Varför höll Lisa på så länge?
”Lindgren, var noggrann. Hitta felet och rätta till. Det finns fortfarande tid.” Herr Berggren stannade vid ett bord och knackade med sitt långa finger på en annan elevs papper.
I samma stund föll ett papper ner på hans axel. Han grep tag i det och stirrade på det. Längst ner stod uppgiften löst med blyerts. Viktor skrev snabbt av det med penna och började sudda bort blyertsspåren. Herr Berggrens skugga föll över bordet. Hans hjärta sjönk. Hade han sett? Men i samma ögonblick ringde klockan.
”Okej, lämna in era papper”, kommenderade Herr Berggren och gick till sitt skrivbord.
Viktor lade lättad sitt papper på högen och gick ut i korridoren.
”Tack så mycket. Du räddade mig”, sa han när Lisa kom ut.
”Äsch. Vi hade samma uppgift, det var ingen stor sak.”
Han hade verkligen inte väntat sig att den tystlåtna Lisa skulle hjälpa honom, utan att han ens behövde be. Hon hjälpte aldrig någon, men nu… Emma gick förbi och gav honom en mördande blick. Men det struntade han i.
Efter skolan väntade Viktor på Lisa utanför.
”Lisa, hur visste du att jag inte kunde lösa uppgiften?” Han gick bredvid henne.
”Du vred på dig och såg stressad ut, så jag förstod.”
”Jag var rädd att få ett trea.”
”Ska du läsa juridik?” frågade Lisa.
”Hur vet du det? Nej. Mamma vill det. Men jag vill bli programmerare. Det är framtidens yrke.”
”Våra mammor jobbar ihop. Visste du inte det?”
”Nej, min sa inget…”
De gick och pratade om ingenting särskilt.
”Emma går bakom oss, jag känner hur hon glor. Hon är avundsjuk. Hon är kär i dig”, sa Lisa plötsligt.
”Jag vet. Hon ger mig ingen ro. Vad ska du läsa?” frågade Viktor.
Han var van vid att Emma alltid var i närheten, brydde sig inte.
”Medicin.”
”Oj. Ska du rädda liv?”
”Barn. Jag vill bli barnläkare”, sa Lisa enkelt.
Det förvånade honom. Han kunde inte föreställa sig den allvarliga, tysta Lisa som barnläkare. Men vad visste han egentligen om henne? Här var hennes hus. Nu skulle hon gå in, och då skulle Emma direkt komma fram.
”Du, förklara uppgiften för mig. Tänk om det kommer en liknande på nationella prov, då kan du inte hjälpa mig”, sa han snabbt.
”Visst.” Lisa satte ner sin ryggsäck på en bänk, tog fram en anteckningsbok och en penna och började förklara.
De böjde sig över blocket, nästan vidrörande varandra med huvudena. Viktor kunde kanna Emmas andedräkt vid sitt högra öra. Han ville backa, men i samma stund rörde en liten lock av Lisas hår, som stuckit fram under mössan, vid hans kind. Det kändes som om huden brann, han fick knappt luft och magen gjorde plötsligt ont. Viktor ville komma ännu närmare henne.
”Förstod du?” frågade hon och tittade upp.
Mellan hennes långa ögonfransar glimmade små guldfläckar runt de svarta pupillerna. Hennes fylliga läppar rörde sig,Han såg in i hennes ögon och visste plötsligt att allt kunde bli bra igen.
