– Hej! Jag angående rummet som är ledigt!
På tröskeln till lägenheten där Ingela Andersson bodde stod en riktig “grå mus”: iklädd slitna jeans, en urtvättad t-shirt, och på fötterna bar hon ordentligt slitna sneakers. Hon höll en väska som inte heller var något att hurra för. Hennes ljusa, vågiga hår var samlat i en enkel hästsvans. Inte en gnutta smink i ansiktet. Det enda som verkligen stod ut hos denna “bleka varelse” var hennes ögon. Stora, blå och klara…
Efter en mer noggrann blick på kvinnan nickade Ingela Andersson: “Kom in!”
– Så här är det, min kära, slösa inte på el, slösa inte på vatten, var sparsamma, okej?! Och håll rent! Inga besökare! Några frågor?
Kvinnan log och nickade: “Ja, det är bra!”
– Samarbetsvillig, tänkte Ingela – det är en stor sällsynthet i dessa dagar… Det är uppenbart att hon kommer från landet. I samtalet framkom det att kvinnan heter Linnéa och att hon verkligen kom från en by där hennes familj har en egen gård, och hon hade kommit för att studera till veterinär.
– Jaså! Du ska behandla grisar! – Ingela Andersson sammanfattade.
Linnéa visade inte det minsta tecken på förnärmelse, hon bara log: – Både grisar, kor, hästar och även katter och hundar – alla! Djur blir ju också sjuka.
– Jo, jo! Här finns det ingen att behandla människor, men grisar – självklart! – utbrast kvinnan med uppriktig förargelse.
***
Linnéa gjorde i stort sett ett bra intryck på Ingela: blygsam, inte påträngande, tyst, lydig, noggrann, hon höll lägenheten snygg och lagade gärna mat. Särskilt duktig var hon på att göra pannkakor: aptitliga, tunna som cigarettpapper, porösa och gyllene. Ingelas hand drogs omedvetet mot dessa läckerheter! Dessa pannkakor var rena rama kulinariska mästerverket: de smälte i munnen innan de nådde magen.
Ingela Andersson och Linnéa hade till och med blivit vänner, och ibland tillbringade de kvällarna tillsammans över en kopp te. Allt hade säkert gått bra, och Linnéa skulle ha avslutat sina studier medan hon bodde i Ingelas hyreslägenhet. Men efter ett halvårs arbete i norr kom Ingelas son Martin tillbaka. En stark ung man, till och med en snygging (“helt som sin far,” tänkte hans mor med en suck).
Ingela Andersson älskade att kalla sin älskade son “Michel” på franska. Själv grimaserade Martin åt den franska versionen, som om han hade tandvärk, men han uthärdade: “det är ju ändå mamma”. Måste säga, Ingela hade uppfostrat sin son på egen hand och ansåg honom därför som sin egen egendom. Kanske därför blev hon chockad när hon upptäckte att hennes Michel pratade vänligt med hyresgästen i köket och åt hennes pannkakor med aptit. Och pannkakorna var inte allt! Denne “slyngel” åt samtidigt upp denna “bondkvinna” med sina ögon. Av den insikten blev Ingela helt skakad.
– Min son har ingen smak! – den fruktansvärda tanken flög genom huvudet på den kontrollerande modern.
***
Från detta ögonblick började Ingela hata sin hyresgäst: golven tvättades inte rätt längre, hon pratade fel, och plötsligt smakade inte ens pannkakorna bra. Mest av allt skrämde den förälskade blicken henne, den som hennes älskade son riktade mot denna “bleka stackare”, denna “kvinnliga bonde från ladugården”…
– På mig, sin mor, sin enda familj och närstående person, har han aldrig tittat så där! – tänkte hon upprört medan hon grät sig till sömns på nätterna.
– En orm! Jag har värmt en orm vid mitt bröst! – grät hon i telefonen, delande sina bekymmer med sin nära vän och lika ensamma kvinna i samma ålder, Margareta Olsson.
– Jag trodde aldrig att Michel skulle kasta en blick på denna bleka stackare! Det var därför jag släppte in henne i huset! Men hon har lockat honom med sina ögon, löst håret och fångat honom med pannkakor!
Margareta lyssnade på sin vän, ohhade och ahade och yttrade sedan sin auktoritära åsikt:
– Ja du, Ingela, se upp så han inte blir förtrollad av henne!
Med dessa ord hällde Margareta bensin på hatets och missförståndets eld, vilket nästan orsakade väninnan en hjärtattack.
Inte för att Ingela trodde på sådana saker som trollformler och avförtrollningar… hon kallade allt detta “mörkervälde och barbari”, men bara tanken på att en främmande kvinna fick uppmärksamhet från hennes son gjorde henne galen.
Hon grubblade hela dagarna, funderade på vad hon skulle göra och hur hon skulle få sin son att glömma bort denna “lantis”. Naturligtvis tänkte hon dock inte visa sig oartig och kasta ut tjejen. I alla fall inte då. För då skulle hon sjunka i sonens ögon, och han skulle kanske till och med lämna henne.
– Nej, nej! Man måste agera smartare, på något sätt visa upp denna tjej i dålig dager så att sonen vänder sig bort från henne.
***
Flera dagar i sträck funderade Ingela Andersson över hur hon skulle få sin son att tappa intresset för hyresgästen. Men hon gick bara omkring som om ingenting hade hänt, bakade sina pannkakor, kokade sina grytor och låtsades inte märka Ingelas borrande blick. Hon frågade bara en gång:
– Ingela Andersson, är du sjuk? Du ser så ledsen och blek ut… Och du äter inget…
– Allt är bra! – mumlade Ingela och drog sig tillbaka till sitt rum för att tänka ut en vidare plan för hur hon skulle sätta stopp för denna “fjäskare.” Alla slags tankar susade igenom hennes huvud… vilket till och med inkluderade att förgifta olyckan. Men Ingela korsade sig själv: – Förlåt mig, Herre! Vilken syndig tanke som kom upp.
Medan Ingela funderade kom Martin en dag hem med en ring och blommor och friade till Linnéa! Detta gjorde att Ingela Andersson helt tappade fattningen och “gick i taket”, som man säger.
– Han skäms inte ens för sin egen mor, den slyngeln! – hon grät upprört hela natten i kudden – Han bryr sig inte om mig alls! Han älskar bara denna tjej!
Ingela torkade ilsket bort sina tårar och gick fram till fönstret… hon vände sig om och plötsligt föll hennes blick på nattduksbordet. Där låg hennes örhängen med smaragder. De var antika och av avsevärt värde. Hon hade ärvt dem från sin mamma, och hon i sin tur från sin mamma före henne… Hon minns hur Linnéa alltid beundrade örhängena och rosade deras skönhet.
– Nu ska vi se! – väste Ingela elakt, beslutsamt grep hon örhängena, svepte in dem i en näsduk och stoppade dem i sin väska.
I ärlighetens namn visste hon inte alls vad hon gjorde eller hur hon skulle fortsätta.
***
Nästa morgon vaknade Ingela på gott humör, i dag skulle hon kasta ut denna lantiska tjej för alltid.
Hon kom ut till frukosten, med en överdrivet söt leende… och med smör på brödet, vände hon sig till sin son: – Michel, du har inte tagit mina örhängen med smaragder, jag kan inte hitta dem någonstans…
– Mamma, varför skulle jag ha tagit dem? Är jag en skönhetsprinsessa eller vad? – Martin såg förvånad ut.
Då vände sig Ingela smilande mot Linnéa: – Och du har inte sett mina örhängen?
Linnéa rodnade djupt, bara tanken på att anklagas för stöld fick henne att tappa fattningen, sänka blicken och gråta.
– Jag har inte tagit någonting! – sa Linnéa tyst medan hon svalde sina tårar.
– Vad sa jag?! Det var hon! Hon fick tag på mina örhängen och skickade dem till sina fattiga släktingar på landet…
– Men mina släktingar är inte alls fattiga – invände kvinnan – Och vi har aldrig tagit andras saker! Varför säger du så?
– Varför du säger så? – ge mig mina örhängen genast och stick härifrån.
– Jag har inget av ditt… Du kan till och med ringa polisen!
– Vad hjälper det att ringa dem, de är redan hos dina släktingar!
Ingela hade förlorat all självkontroll och föll djupare och djupare ner, inte i stånd att stoppa strömmen av elaka ord mot kvinnan.
– Mamma, vad säger du? Linnéa kunde aldrig ha gjort det! Du har nog bara glömt och lagt dem någonstans själv.
De sökte igenom hela lägenheten tills Martin av misstag stötte på sin mammas väska och näsduken med örhängena föll ut.
Mannen stannade förvånat med fyndet i sina händer.
– Hur kunde du, mamma? – det var allt han kunde säga, medan han tittade på sin mor med tårfyllda ögon av besvikelse.
– Jag gjorde ett misstag bara son, förstår du, jag glömde! – försökte Ingela Andersson lirka.
– Mamma, jag såg allt! Du var förfärlig! Vi flyttar till en egen lägenhet – meddelade Martin.
– Vänta, du kommer att ångra dig med den där tjejen! – skrek Ingela Andersson genom tårarna.
Martin lämnade rummet i tystnad, tog Linnéas hand och ledde henne ut ur Ingelas hem.
De hyrde en lägenhet, gifte sig och var lyckliga tillsammans. En dag ringde telefonen hos Martin.
– Martin, din mamma är på sjukhuset! Hon har fått en hjärtinfarkt. Hon gråter och vill träffa dig…
När Linnéa fick reda på att svärmodern hade det dåligt packade hon genast. Hon gjorde ångade köttbullar och kokade en kycklingsoppa med pajer, och köpte frukt på vägen dit…
Martin gick inte till sin mamma, utan ursäktade sig med jobbrelaterade åtaganden.
***
När Linnéa kom till sjukhuset började Ingela Andersson gråta. Hon hade hoppats sonen skulle komma, men det var denna avskydda tjej, som förstört hennes liv och tagit det allra dyrbaraste ifrån henne, som kom.
– Varför är du sjuk, mamma? Här är buljong och pajer… – sa Linnéa. – Vill du att jag ska mata dig medan det är varmt.
– Och Michel, varför kom han inte? – frågade Ingela tyst och besviket.
– Misha är upptagen med sitt arbete…
Ingela Andersson nickade förstående och började gråta.
– Förlåt mig, Linnéa, jag är så skyldig dig… Kom tillbaka hem, jag har det mycket svårt utan er…
– Men varför säger du sådant, mamma, du är inte skyldig någonting, du glömde och blev upprörd! Allt kommer att bli bra.
När Linnéa gått sa rummet grannen till Ingela Andersson: – Vilken fantastisk dotter du har! Vacker, snäll och uppmärksam!
Ingela log – Ja, hon är underbar!
När Ingela Andersson friskade, blev hon hämtad av både Martin och Linnéa. De levde tillsammans igen i Ingelas lägenhet tills Linnéa avslutat sina studier. Sedan flyttade de alla tre till Linnéas föräldrar på gården. Huset där är stort, mycket plats… och extra händer behövs.
Ingela Andersson gillade gårdslivet så mycket att hon nu inte vill höra talas om staden. Särskilt eftersom de unga fått en liten pojke, Alex, som alla älskar. Medan Linnéas föräldrar ser till gården, behandlar Linnéa djuren och Martin ansvarar för gårdsbutiken, hänger Ingela sig åt lilla Alex.
Nu kan man ofta höra henne säga: – Hyresgästen då var en gåva från Gud!
Så kan det gå!
