Häromdagen gick min mamma hemifrån som vilken annan dag som helst. På morgonen hade hon skrivit till mig och frågat om jag hade ätit frukost. Jag svarade ”ja, vi pratar senare” och fortsatte att arbeta. Hon var inte sjuk, låg inte på sjukhus, det fanns inget att oro sig för, inget farväl. Bara en vanlig dag. En sådan där dag som man tror inte kommer att förändra någonting.

Häromdagen gick min mamma ut från huset precis som vanligt. På morgonen hade hon skickat ett sms för att fråga om jag hade ätit frukost. Jag svarade ja, vi hörs senare och fortsatte med mina arbetsuppgifter. Hon var varken sjuk, inte på sjukhus, det fanns inga bekymmer, inga farväl. Det var bara en vanlig dag. En sådan dag du aldrig tror ska förändra något.

Vid klockan 16.00 ringde någon från ett okänt nummer. Det var vår granne, Kristina. Hon sa: Din mamma har råkat ut för en olycka. Jag frågade var hon var och fick veta vilken klinik hon tagits till. Jag åkte genast dit. De berättade att hon fallit på gatan, slagit huvudet och att det inte gick att rädda henne. Så utan dramatik, utan sista ord.

Det blev inga sista meningar. Ingen sista kram. Det fanns aldrig tid att säga någonting. Jag stod och stirrade på en vit vägg, medan de förklarade papper, underskrifter, rutiner. Med darrande röst ringde jag mina bröder och sa det svåraste jag någonsin sagt: Mamma har dött.

Den verkliga smällen kom inte på kliniken. Den kom när jag ensam gick in i hennes hem för att samla ihop hennes saker. Jag öppnade garderoben och där fanns fortfarande kläder som låg redo för tvätt. Hennes sandaler stod kvar vid ytterdörren, plånboken hängde bakom stolen, matvarorna var bara halvt undanplockade. Allt hade stannat just där livet slutade.

Jag tog en av hennes blusar och la den i en väska, kände doften av hennes tvål. Jag stod kvar med plagget i händerna, oförmögen att röra mig. Satte mig på sängen och stirrade länge på golvet. Kände ilska.

Sedan kom de små sakerna som gör mest ont: att slå hennes nummer av vana och plötsligt komma ihåg att hon inte längre finns, att komma hem från jobbet och ingen frågar om jag kommit hem väl, att gå förbi hennes lägenhet och aldrig gå in. Ingen förbereder dig på den här tystnaden.

Alla säger: Det var hennes tid, Gud vet varför saker sker, Hon vilar nu. Själv känner jag inte frid. Jag känner tomhet. Jag känner att hon försvann på en helt vanlig dag, utan tillåtelse, utan förvarning, utan tid att trösta mitt hjärta.

Det som gör mest ont är att det inte var ett farväl. Det var ett abrupt, torrt avslut.