När Rolf blev inkallad till lumpen, lovade Ingrid att troget vänta på honom. Löftet höll hon hon skrev långa brev fyllda med passionerade kärleksförklaringar, målade små blommor och hjärtan i kanten, och längst ner på sidan bredvid ordet kyss lämnade hon en avtryck av sina läppar. Hennes kärlek till honom var gränslös så som bara en människas hjärta kan älska ärligt, och när han var borta förvandlades varje minut till en hel timme.
Det kändes därför omöjligt för Ingrid att tro att Rolf verkligen hade kunnat göra henne så illa.
Hennes hjärta vägrade tro att han glömt henne. Och när hennes älskade slutade svara på breven, innan han till slut skrev några korta rader om att hon borde glömma honom, hade hon inget val annat än att acceptera sanningen.
Sorgen och tomheten ledde henne slutligen till ett hastigt giftermål med den första man hon träffade. Utan kärlek, bara en försiktig stängning om sitt sårade hjärta för att aldrig mer bränna sig. Ingen annan kunde hon någonsin älska som hon älskat Rolf.
En frostig marskväll stod Ingrid i köket när dörrklockan plötsligt ringde. I förkläde och tofflor gick hon och öppnade. Framför henne stod Rolf, nu en vuxen man i värnpliktsuniform.
Jag kunde inte tro att du verkligen hade gift dig, så jag var tvungen att ta reda på det själv. Men nu ser jag det är sant i hans ögon glimmade sådan smärta att det såg ut som om tårarna snart skulle börja rinna nu förstår jag varför du slutade skriva tillbaka
Han vände sig för att gå, men Ingrid hejdade honom.
Hur kan du säga så där? Det var ju du som skrev att jag skulle glömma dig hon visste inte om han försökte rättfärdiga sig eller lägga skulden på henne.
Och?.. sade Rolf efter en lång paus Jo, förra veckan skickade jag det allra sista brevet från lumpen, hoppades att du fortfarande väntade på mig
En klump av sorg fastnade i Ingrids strupe. Han hann inte låta henne säga ett ord. Tårarna brände kinder, tankarna snurrade: Hur? Varför?
Den kvällen gick hon hem till sina föräldrar. Någonstans inom sig anade hon att de visste mer. Föräldrarna hade aldrig tyckt om Rolf, han hade ju inte många kronor att leva för.
Förlåt oss, dotter, sa mamma och pappa, rösterna darrade av skuld. Vi ville bara ge dig det livet vi själva aldrig hade. Att slippa vända på varje krona och ändå knappt ha råd med godis till barnen. Vi ville att du skulle få det bättre.
Men ni var ju själva fattiga, och ändå älskade ni och gifte er ändå! Hur kunde ni förstöra mitt liv? Hur kunde ni utsätta mig för detta? anklagelserna kom nu som en storm.
Här, modern räckte fram en bunt brev.
I rummet intill läste Ingrid varje rad medan hennes gråt ekade i hela huset. Det sista brevet, det Rolf nämnt, innehöll ett pressat vitsipphuvud och bredvid det stod: Jag letade länge, men hittade den för din skull.
Senare samma kväll pratade hon ut med sin make, som aldrig brytt sig om något utanför jobbet, pengarna, vännerna och kanske andra kvinnor (som grannarna gärna påpekade för henne). De gick skilda vägar stilla och lugnt.
För allra första gången vågade Ingrid, trots sin rädsla för mörkret, ge sig ut på promenad i staden sent på kvällen. Men rädslan var som bortblåst hon var på väg till den enda som någonsin älskat henne och som hon aldrig slutat älska.
Med tiden suddades missförstånd och bitterhet ut. I Ingrids och Rolfs familj växte två blonda pojkar upp. Farföräldrarna var glada för barnbarnen. Och vi visste allihop: den största rikedomen i livet finner man när sann kärlek råder i huset.
