Alltså, du måste höra det här jag börjar ju undra om jag själv har blivit ett irritationsmoment för min egen man? Tänk dig det, åtta år allt varit toppen, och nu på nionde året har Oskar börjat störa sig på minsta lilla grej och mest på mig, Elin.
Han kommer hem sent, äter halvhjärtat middag, muttrar nåt ohörbart, öppnar laptopen och spelar CS hela kvällen. Om han ens tittar på mig så är det som om han har tandvärk över hela kroppen från skallen ner till tårna. Och allt oftare säger han torrt att han ska sova hos sin mamma ikväll.
En kväll orkade jag inte mer och ringde svärmor:
Britt-Marie, är Oskar hos dig nu?
Och med världens sötaste röst svarar hon:
En bra fru, Elin, hon vet alltid var hennes man är.
Jag köpte till och med boken Hur man håller kvar sin man, och började konstigt nog förklara för kassörskan att den var till en väninna. Hon tittade på mig med en blick som om hon tyckte fruktansvärt synd om mig.
Sen slog det mig det där med boken var ju skumt. Hur många män måste man ha hållit fast vid för att skriva en hel bok? Och var hittar man nya män att hålla fast vid om de gamla redan är fast?
Femtio sidor av goda råd: mannen ska vilja hem till myset, sexigt underkläder, visa intresse för hans jobb Du fattar. Jag lärde mig till och med att baka med jäst, men Oskar drogs ändå inte till soffmyset. Kanske jag borde ha bakat i underkläder, eller dykt upp i det hos svärmor där Oskar (enligt legenden) hängde?
Att försöka dela hans intresse gick åt skogen jag klarade en bana på första försöket i hans dataspel, en bana han försökt klara en vecka. Han blev inte direkt varmare om hjärtat för det.
Till slut skulle jag ut och köpa vinterstövlar men kom tillbaka med en tjock liten valp för samma peng drygt fyra tusen spänn. Jag tittade på honom och insåg att jag alltid velat ha en riktig hund. Ingen liten minitjycke utan en riktig hund.
Kvinnan som sålde honom presenterade sig som uppfödare:
Kan du nåt om hundar? Nej? Det här är en golden retriever, jättepopulär och renrasig! Föräldrarna är champions, jättesnygg kommer han bli! Och jag har alla papper. Säljer honom nästan gratis.
Hon gav mig ett pris. Jag hade inte så mycket på mig, men snäll som hon var lät hon mig betala vad jag hade.
Någon måste ju bli glad när jag kommer hem. Stövlar viftar inte på svansen och hämtar inte tofflor.
Oskar råkade för en gångs skull vara hemma på kvällen:
Vad är det där?!
En golden retriever, renrasig och billig, sade jag och räckte fram pappren.
I registreringen stod det att valpen var en amerikansk bulldogg. Uppfödarens nummer visade sig gå till en byggfirma, och när man frågade om hundar där fick man bara svordomar till svar.
Har du inga ögon? Säg VAR ser du en retriever här? Och vad GAV du? Hur KAN man vara så blåst!
Valpen gillade inte Oskars gapande, så han morrade ilsket. Fast det blev bara en stor pöl på golvet.
Herregud, vem lever jag med! ska han till taket och återgår till datorn. Och såg ut som om han sköt monster och det var mig han sköt, med stor glädje.
Morgonen därpå hade valpen placerat sig han bet sönder Oskars sneakers och gnagde på hans finskor.
Då brast det totalt.
Allt med mig var värdelöst ansikte, kläder, själ, tankar. Till och med att jag tjänade dubbelt så mycket som han, bara för att förnedra honom. Och några barn hade vi inte heller.
Men Oskar, du har ju själv inte velat ha barn, försökte jag.
Vilka barn skulle en idiot vilja ha? De skulle ju bli lika dumma!
Och du vem skulle ens vilja ha dig!
Valpen lyssnade en stund, sen vaggar han tjockt fram och försöker nafsa Oskar i fotleden.
Jag blev bara stum av känslan över mina icke-existerande barn, och det enda jag såg var Oskar som packade sin väska.
Tretti år. Livet är slut. Punkt. Allt är över.
Fast det där fattar ju inte en valp. Han tuggar på min strumpa och ser ut som den mest sorgsna, hungriga lilla vovven i hela världen. Han struntar fullständigt i om jag ligger där och lider eller tänker mörka tankar. Han vill bara bli kliad på magen, få mat och höra att han är världens bästa.
Valpen Sam växte så det knakade, men någon väktare blev han aldrig, trots ett bastant utseende. Hans mothugg mot världen var att slicka alla han såg.
På kvällarna gick vi långa promenader och så hände det. I december började de gräva gropar i området, snö och regn piskade om vartannat, allt var geggigt, och i en av hålen ramlade Sam ner. Han tjöt ynkligt och jag kastade mig efter tur att jag inte bröt båda benen. Gropen var djup, lerig och brant, och klockan var nästan midnatt och mobilen hemma.
Först skämdes jag att ropa, men efter ett par misslyckade försök att klättra upp skrek jag på hjälp så det ekade mellan husen. Till slut dök två gotare upp, såg ut som de skulle utföra någon mörk ritual i lyktans sken. Men istället för offer ringde de räddningstjänsten, och stannade kvar och väntade, fnissande om sina gotiska grejer.
Först hissade de upp Sam, som genast slickade hela sällskapet. Sen drog de upp mig, och jag frös så mycket att jag inte ens hann bli generad.
Räddningsledaren hann med ett rejält brandtal om odugliga hundar, korkade Elin, lata fastighetsskötare och klumpiga grävare. Till och med politikerna fick sig en släng. Sam, som aldrig hört så många svordomar, hoppade glatt och lyckades smälla till snubbens näsa med huvudet.
Så där stod vi när klockan var ett skitig men lycklig Sam, dyngsur Elin, geggiga räddningsmän, blodig räddningsledare och två goter med stelfrusna cigg.
Du borde uppfostra monstret, sa han och pekade på Sam.
Jotack, men han är rätt svåruppfostrad.
Precis som jag, fnissade ena goten till den andra, och kunde inte låta bli att gapskratta.
Jag bor där borta, ni kan komma in och tvätta er, hackade jag fram mellan tänderna.
Gå du, bestämde brandmännen åt ledaren, du ser ut som Hannibal Lecter.
Jag borde kanske gräva en grop själv och vänta på att nån räddar mig, skrattade min kompis efteråt.
P.S. Barnen jag så småningom fick med tiden alltså, de är inga underbarn direkt. Vanliga, smarta och roliga. Simon och Tyra. När de skulle berätta om sin familj på skolans första dag sa Simon lite kaxigt:
Vår pappa räddar världen! Och vår mamma jobbar med datorer!
Och lilla Tyra lade till:
Och vår hund kan titta på TV!
