Jag minns nu, när allt redan sjunkit till ro med tiden, hur det var att börja gå sin man på nerverna. I åtta år hade äktenskapet med Herman flytit på utan större problem, men det nionde året började han störa sig på allt och mest irriterande för honom var tydligen jag, Annika.
Herman började plötsligt komma hem sent om kvällarna. Han åt i tysthet, muttrade ohörbart för sig själv, slog upp laptopen och satt sedan uppe tills natten med skjutarspel på nätet. De få gånger han såg på mig så var det som om jag var ett enda stort ilsket kariesangrepp från topp till tå. Allt oftare sa han torrt att han skulle sova över hos sin mamma.
Till slut orkade mitt gamla jag inte längre och ringde svärmor.
Gunilla, har du sett något av Herman ikväll?
Svärmor svarade sockersött:
En bra hustru, Annika lilla, vet alltid var hennes man håller hus.
Jag köpte till och med en bok, “Hur du behåller din man”. Av någon anledning blev jag tvungen att ursäkta köpet för kassörskan jag påstod att det var till en väninna. Hennes blick var överlägset fylld av medlidande.
Sen gick det upp för mig. För att kunna skriva en hel bok om att behålla män, hur många män behöver man då inte ha lyckats hålla kvar? Och varifrån får man tag på nya, om man lyckas hålla fast vid de gamla?
Ett hundratal sidor goda råd att mannen skulle längta efter hemmets trygghet, att investera i spetsiga underkläder, att intressera sig för hans sysslor. Jag lärde mig till och med att knåda jästdeg, något jag aldrig lyckats med förr. Men inte blev Herman mer hemmakär för det. Jag borde väl ha bakat i spetsunderkläderna. Eller trampat in så hos svärmor, där legenden påstod att maken gömde sig.
Att intressera sig för hans intressen gick inte mycket bättre. Jag klarade första gången en nivå i hans dataspel som Herman själv kämpat med i en vecka. Det ledde knappast till någon fördjupad värme oss emellan.
Till slut gick jag ut för att köpa vinterskor, men kom hem med en klumpig valp för samma pengar. Jag såg på valpen och insåg plötsligt att jag alltid längtat efter en egen hund inte nån liten skällande sak och inte nån innekatt, utan en riktig, hederlig vovve.
Damen som sade sig vara uppfödare frågade:
Kan du något om hundar, flicka lilla? Inte det? Nåväl, detta är en golden retriever.
Och när jag undrade varför han inte var särskilt gyllene, förklarade hon nådigt:
Han blir gyllene när han växer till sig. Mycket modern hund, stamtavla har han, båda föräldrarna mästare. Riktig snygging! Och det finns papper på allt, jag ger bort honom billigt.
Och så nämnde hon summan.
Jag hade inte hela summan på mig, men den snälla uppfödaren nöjde sig med det jag kunde skrapa ihop.
Någon måste ju bli glad över att man kommer hem. Nya stövlar kommer aldrig blicka på en med trogna ögon, vifta på svansen och hämta tofflorna.
Just den kvällen slog Herman an vid vår hemmabrygga:
Vad i hela friden är det där?!
Golden retriever, stamtavla och allt ganska billigt dessutom, sa jag, och här är pappren.
I pappren stod han, valpen, faktiskt som renrasig alapaha blue blood bulldog. Telefonnumret till uppfödaren gick till någon byggfirma och när man frågade efter golden retrievrar och bulldogar där blev svaret väldigt ofint.
Har du ögon i huvudet?! Var hittar du retrievrar här? Vad betalade du? HUR mycket? Att man kan vara så naiv!
Valpen, som ogillade bråket, gav upp ett dovt morrande men i stället för riktigt morr blev det bara en generös pöl på mattan.
Herregud, vem är det jag lever med! utbrast Herman och återgick till sin dator. Han såg ut som om han hellre ville skjuta av mig än några datamonster. Och det med stort välbehag.
Nästa morgon insåg jag att valpen snabbt acklimatiserat sig. Under natten hade han noggrant markerat Hermans sneakers och tuggat upp ett par finskor.
Då brast det.
Allt med mig var outhärdligt: mitt utseende, mina kläder, min själ, mina tankar. Även att jag tjänade dubbelt upp mot honom. För att förödmjuka honom, så klart. Och några barn hade jag inte heller.
Herman, det var ju du som inte ville ha barn, försökte jag försiktigt.
Vadå, vilka barn kan en idiot klara av? Barn som är lika tröga som du! Vem skulle välja dig, ärligt talat?
Valpen lyssnade ett tag, sedan trippade han fram och försökte nafsa Herman i vristen.
Själv kunde jag inte säga ett ord för gråten över mina framtida, aldrig födda barn. Jag såg bara på när Herman slängde sina saker i en väska.
Tretti år gammal. Livet slut. Det var över. Punkt och slut.
Men att förklara det för en valp är lönlöst. Han satt där och tuggade på min strumpa med ett olyckligt uttryck, såg ut som världens mest svältfödda, osnutna hundvalp. Han struntade i om jag hade självmordstankar. Han ville äta, dricka, höra hur fantastisk han var och få magen kliad.
Valpen Gösta växte som på jäst, men någon skyddshund blev han aldrig, trots att han såg värdig ut att kunna ha tillhört de baskervillska. Han saknade totalt det där gripa och nypa-reflexen; det ersattes sakta men säkert av slick-och-mysa-instinkten.
Om kvällarna tog jag honom på långa promenader. Och en kväll i december gick det som det gick. De hade börjat gräva hål i innergården, slasket låg tjockt, och i en av dessa gropar ramlade Gösta ner och började yla förskräckt. Självfallet hoppade jag efter, tur i oturen att jag inte bröt något. Gropen var rejält tilltagen, djup och med hala, leriga kanter. Klockan var nästan midnatt och mobilen låg hemma.
Först skämdes jag för att ropa på hjälp, men efter att förgäves ha försökt ta mig upp fick jag ropa “Hjälp!” för full hals. Till slut kom två svartklädda ungdomar, riktigt gotiska typer i gatlyktans sken. Men de varken offrade oss eller begravde oss, utan ringde räddningstjänsten och stannade kvar, högljutt skojande om sina gotiska angelägenheter. Först drogs Gösta upp, och på rekordtid hann han slicka alla närvarande, inklusive goterna. Sedan blev det min tur, och så frusen var jag att det inte ens hann kännas pinsamt.
Den arge räddningsledaren levererade färgstarka omdömen om min huvudlösa hund, min egen dumhet, slöfockarna i bostadsrättsföreningen och klåparna till grävare. Till och med regeringen fick sig en känga. Gösta, ovan vid sådana ord, studsade bara omkring och lyckades till slut daska honom på näsan i ett oförsiktigt glädjehopp.
Vid midnatt var sammanfattningen: Skitig men lycklig Gösta, jag själv genomfrusen och lerig, räddarna och goterna med Gösta-fläckar och en blodig ledare.
Kanske du borde uppfostra ditt monster lite, föreslog ledaren.
Jag försöker, men han är svåruppfostrad.
Precis som jag, sa en av goterna och började gapskratta.
Jag bor förresten där borta, vill ni komma upp och tvätta av er? frågade jag skallrande av köld.
Gå du, sade räddarna till sin chef, du ser ut som Hannibal Lecter.
Borde jag själv kanske börja gräva grop? Innan fastighetsskötarna hinner dit lär man hinna gå ogift hela livet, sa min vän Sylvia senare med en suck.
PS. Mina barn blev inga underbarn. Vanliga roliga och kloka barn. Viktor och Majken. I första klass skulle de berätta om sin familj.
Vår pappa räddar världen! Och mamma jobbar med datorn! utropade pratsamma Viktor.
Tystlåtna Majken tillade:
Och vår hund kan titta på TV!









