Jag och min pojkvän hyr ett rum hemma hos en äldre dam här i Stockholm. Vi har bott hos henne i åtta månader nu.
Vi delar kylskåp med henne och hennes hyllor har nästan alltid varit tomma. Det enda där var en kastrull med havregrynsgröt kokt på vatten. Tvättmedlet var bara billigast möjliga, och oljan doftade nästan illa av hur billig den var. Skorna i hallen var lagade flera gånger om. Hela lägenheten riktigt lyste av fattigdom.
Vår hyresvärdinna lade sig aldrig i våra liv, hon var alltid ute från tidig morgon till sen kväll samlade burkar och satte upp affischer runtom i stan. Varje söndag unnade hon sig en liten festmåltid av överbliven och halvrutten frukt som hon hittade på torget.
Jag tyckte så fruktansvärt synd om henne, det gick rakt in i hjärtat. Och när hon fick besök en dag satt jag där med tårar i ögonen över orättvisan.
Har du pengarna redo? frågade en kvinna på ungefär 45 år som gick rakt in med sin egen nyckel.
Ja då, min dotter. Här är de, ta dem, sa vår hyresvärdinna och räckte över några sedlar.
Det där räcker inte. Jag kommer tillbaka imorgon med min dotter.
Vems kläder är det där? Har du gäster?
Jag hyr ut ett rum, jag måste leva jag med. Du får ju hela min pension, försökte hon förklara.
Jag går och kollar vilka hyresgäster du har. Har hört att du gömmer fuskare här, sa kvinnan och öppnade dörren in till vårt rum.
Jaha, vad har vi här då?
Jag blev helt paff av att någon bara klampar in sådär, speciellt när vi faktiskt betalar för oss.
Men du, stäng dörren efter dig nu!
Och vem är du som tror du kan bestämma? Det är ju JAG som är husets ägare! Du betalar till mig, här har du mitt Swishnummer, och kontonumret. Kvinnan klev in i rummet med smutsiga skor och slängde två lappar på bordet. Och inga dröjsmål, annars åker du ut! När betalade du hyran senast?
Snälla dotter, låt henne vara. Jag betalade elskulden med pengarna, annars hade de stängt av strömmen. Hur skulle jag klara mig utan el? sa hyresvärdinnan och var alldeles tårögd.
Du får inte längre ta emot hyran av dem, be dem skicka den till mig. Mer har jag inte att säga. Imorgon kommer jag tillbaka med dottern som sagt.
Kvinnan gick därifrån. Vår hyresvärdinna satte sig trött på en stol i hallen och började gråta. Jag gick fram, kramade om henne och försökte lugna henne.
Det ordnar sig, gråt inte nu.
Ge mig lite te, är du snäll.
Jag hade aldrig sett vanligt te hos henne hon brukade bara brygga te på torkade hallon- och vinbärsblad som hängde i små knippen i köket.
Tanten tog muggen och började berätta för mig:
Jag fick uppfostra min dotter ensam min man stack och kom aldrig tillbaka. Jag har lagt ner hela mitt hjärta och själ på henne. Men hon växte upp och blev kaxig, alltid ute efter ny karl. Hon hittade till slut en man vid 35 och gav mig ett barnbarn. Han är snål och alltid på pengarna. Så jag började hjälpa dem och mitt barnbarn ekonomiskt.
Och sen blev min hjälp ett krav från deras sida. Hon tar min pension, och vägrar låta mig träffa mitt barnbarn om jag inte ger henne pengarna. Jag trodde att om jag hyrde ut ett rum skulle jag åtminstone ha råd att äta, men nu vill hon även ta de pengarna. Vad för slags dotter har jag egentligen uppfostrat?
Hon brast ut i gråt och glömde bort sitt te. Det gjorde ont att se.
Nu vill hon dessutom flytta på mig sälja lägenheten och köpa nåt pyttelitet långt bort i förorten. Kanske lämnar hon mig på gatan. Hon har börjat hota med det. Och om jag säger emot, ja då får jag inte träffa barnbarnet igen. Men vad gör man inte för sitt lilla hjärta?
När min pojkvän kom hem från universitetet han pluggar juridik, fjärde året frågade jag honom vad vi kunde göra. Hur vi kunde hjälpa henne?
Vi pratade med grannarna som hört dottern skrika om pengar, och bad dem vara vittnen. Sedan hjälpte vi tanten att skriva en ansökan till Socialtjänsten om att få träffa sitt barnbarn.
Vi tipsade också om att skaffa ett läkarintyg från psykiatrin, för man vet aldrig vad dottern kan tänkas hitta på.
Till slut vann vi och nu får vår hyresvärdinna träffa sitt barnbarn lagligt varannan söndag i tre timmar. Nu får hon behålla hela sin pension, och dottern kan inte längre hota eller utpressa henne. Hon har börjat unna sig kött igen, och borden fylls med fina frukter. Vi hjälper henne när vi kan, målar om lite och byter ut tapeten från 90-talet.
Som tack för allt vill hon inte ens ta emot hyra från oss längre. Men vi insisterar och stoppar ibland pengarna i hennes jackficka.
Hur kan man behandla sin egen mamma så? Ta ifrån henne den lilla pension hon behöver inte bry sig om hur hon ens får mat på bordet? Det är så otroligt otacksamt.
Ta hand om era föräldrar! Vi finns ju bara tack vare dem.
