Har du ingen samvete alls? Ser du inte hur svårt Daniel har det? Han är din bror, du kunde ha hjälpt honom. Du tänker bara på dig själv.
Nyligen ringde min mamma och bad mig hämta alla mina saker från hennes lägenhet.
Vi kan knappt röra oss här inne på grund av dina grejer, sa hon.
Det här hände efter jag vägrade ge min bror, Daniel, pengar till kontantinsatsen för en lägenhet. Ja, ge, inte låna, för jag vet mycket väl att han aldrig skulle betala tillbaka.
När jag sa nej, stormade Daniel ut från min lägenhet, rasande. Han var övertygad om att jag bara skulle lämna över alla mina besparingar till honom för att han har familj och barn, medan jag inte har det.
Jag behöver prata av mig för jag känner att mina släktingar är orättvisa, särskilt så här precis före jul.
När jag flyttade till Stockholm för att plugga började jag direkt jobba extra.
Först bodde jag i studentkorridor, sen hyrde jag en lägenhet med en kompis. Jag ville inte vara beroende av mina föräldrar, så jag jobbade hårt för att försörja mig själv och även hjälpa min mamma.
Hon tog aldrig direkt pengar av mig, men hon bad alltid mig köpa med mig något användbart: kläder, skor, hushållssaker.
När det gällde mat kom jag alltid med påsar fulla av varor.
Min mamma bor i en trea med Daniel. Vår pappa gick bort för tre år sedan.
Min bror var aldrig intresserad av att plugga. Efter gymnasiet åkte han till Norge för att jobba, men det enda han lyckades köpa under den tiden var en begagnad bil. När han kom tillbaka började han jobba som taxichaufför.
Sen gifte han sig och tog med sin fru, Elin, att bo i mammas lägenhet.
De hade alltid ont om pengar eftersom Daniel levde från lön till lön. Så fort han och Elin fick sin lön spenderade de nästan allt direkt.
Både min mamma och Elins föräldrar hjälpte dem regelbundet ekonomiskt. Daniel visste att det alltid fanns någon som skulle rädda honom, så han försökte aldrig öka sin inkomst eller förbättra sin ekonomi.
Nu har Daniel och Elin två barn, och ett tredje på väg.
De tyckte att mammas lägenhet hade blivit för liten och började fundera på att köpa eget.
Under tiden bor jag i en hyreslägenhet med min pojkvän, Markus. Vi planerar att gifta oss men har bestämt oss för att vänta på en bättre tid. Vår inkomst är stabilMarkus jobbar som mjukvaruutvecklare, och jag sköter flera nätbutiker.
Vi spenderar inte pengar på onödiga saker utan sparar till ett eget hem så vi efter bröllopet har någonstans att bo själva.
Min mamma visste om våra planer, men hon antydde ändå för Daniel att han kunde be mig om hjälp.
De vill köpa en lägenhet, men har inga pengar till kontantinsatsen, sa min mamma till mig.
När Daniel kom till mig och rakt upp och ner sa att han behövde pengar vägrade jag.
Han blev arg. Han trodde att jag var skyldig honom det bara för att han har familj och jag inte har det.
Sen ringde min mamma och sa:
Har du ingen samvete alls? Ser du inte hur svårt Daniel har det? Han är din bror, du kunde ha hjälpt honom. Du tänker bara på dig själv.
Sen la hon till:
Kom och hämta dina grejer från vår lägenhet. Vi kan inte röra oss här inne med allt ditt skräp. Och kom inte ens på julafton. Daniel är arg på dig, och jag vill inte heller se dig.
Jag bråkade inte. Jag hämtar mina saker och hittar plats för dem i min hyreslägenhet. Och när Markus och jag köper vårt eget hem flyttar jag dit dem.
Jag kunde ha lånat min bror pengarna, men jag vet att han aldrig skulle ge tillbaka dem. Och han bad inte ens om ett lånhan förväntade sig bara att jag skulle ge honom mina besparingar.
Bara för att han har barn
Hur skulle du hantera en sån här situation?
