Har du inget samvete? Ser du inte hur svårt Daniel har det? Han är din bror, du kunde ha hjälpt honom. Du tänker bara på dig själv.
Nyligen ringde min mamma och bad mig hämta alla mina saker från hennes lägenhet.
Vi kan knappt röra oss här på grund av alla dina grejer, sa hon.
Det här hände efter att jag vägrat ge min bror, Daniel, pengar till handpenningen för en lägenhet. Ja, ge, inte låna, för jag vet mycket väl att han aldrig skulle betala tillbaka.
När jag sa nej, stormade Daniel ut från min lägenhet, rasande. Han var övertygad om att jag bara skulle ge honom alla mina besparingar för att han har familj och barn, medan jag inte har det.
Jag behöver prata av mig, för jag känner att min släkt är orättvis, särskilt så här precis föra helgerna.
När jag flyttade till Stockholm för att plugga började jag genast jobba extra.
Först bodde jag i ett korridorrum, sen hyrde jag en lägenhet med en kompis. Jag ville inte vara beroende av mina föräldrar, så jag jobbade hårt för att försörja mig själv och även hjälpa mamma.
Hon tog aldrig pengar direkt av mig, men hon bad mig alltid att ta med något användbart: kläder, skor, hushållssaker.
Och när det gällde mat kom jag alltid med påsar fulla av livsmedel.
Min mamma bor i en trea med Daniel. Vår pappa gick bort för tre år sen.
Min bror var aldrig intresserad av att plugga. Efter gymnasiet jobbade han i Norge, men det enda han lyckades köpa under den tiden var en gammal bil. När han kom tillbaka började han köra taxi.
Sen gifte han sig och flyttade in med sin fru, Elin, hos mamma.
De hade alltid ont om pengar, för Daniel levde dag för dag. Så fort han och Elin fick lön spenderade de nästan allt direkt.
Både mamma och Elins föräldrar hjälpte dem regelbundet ekonomiskt. Daniel visste att det alltid fanns någon som skulle rädda honom, så han försökte aldrig öka sina inkomster eller förbättra sin situation.
Nu har Daniel och Elin två barn, och ett tredje är på väg.
De bestämde sig för att mammas lägenhet blivit för liten och började fundera på att köpa eget.
Under tiden bor jag i en hyreslägenhet med min pojkvän, Markus. Vi planerar att gifta oss men har valt att vänta på en bättre tid. Vår inkomst är stabilMarkus jobbar som mjukvaruutvecklare, och jag driver flera nätbutiker.
Vi spenderar inte pengar på onödiga saker, utan sparar till ett eget hem så vi efter bröllopet har någonstans att bo själva.
Mamma visste om våra planer, men hon antydde ändå till Daniel att han kunde be mig om hjälp.
De vill köpa en lägenhet, men har ingen handpenning, sa mamma till mig.
När Daniel kom till mig och rakt på sak sa att han behövde pengar, vägrade jag.
Han blev ursinnig. Han trodde att jag var skyldig honom det bara för att han har familj och jag inte har det.
Sen ringde mamma och sa:
Har du inget samvete? Ser du inte hur svårt Daniel har det? Han är din bror, du kunde ha hjälpt honom. Du tänker bara på dig själv.
Sen lade hon till:
Kom och hämta dina saker från vår lägenhet. Vi kan inte röra oss här med allt ditt skräp. Och kom inte ens och fira jul. Daniel är arg på dig, och jag vill inte heller se dig.
Jag argumenterade inte. Jag ska hämta mina saker och göra plats för dem i min hyreslägenhet. Och när Markus och jag köper vårt eget hem, flyttar jag dit dem.
Jag kunde ha lånat min bror pengarna, men jag vet att han aldrig skulle betala tillbaka. Och han bad inte ens om ett lånhan förväntade sig bara att jag skulle ge honom mina besparingar.
Bara för att han har barn
Ibland är det bästa man kan göra att sätta gränser, även om det känns svårt. Att hjälpa behöver inte betyda att offra sig själv.
