En buss. Alla passagerare sitter tysta och undviker ögonkontakt. Utanför fönstret faller regnet ihållande över Stockholm. Vid Fridhemsplans hållplats stiger en hemlös man ombord. Fastän han knappast var mer än femtio såg han betydligt äldre ut. En påtaglig, unken doft spred sig snabbt genom bussen. Han var smutsig, håret tovigt och ansiktet grått av utmattning.
“Snälla, kära människor, kan någon ge mig lite pengar till bröd? Jag har inte ätit på tre dagar,” vädjade han med låg röst.
De flesta av passagerarna låtsades som ingenting och såg bort, medan några trevande letade i sina plånböcker efter några kronor.
Plötsligt ropade en man mitt i gången:
“Har du inga pengar till mat? Skaffa ett jobb i stället! Man kan inte leva på andras bekostnad! Själv fick jag sparken från jobbet i morse, men jag står inte och tigger. Dessutom sitter jag med bolån på min lägenhet!”
Han såg proper och ordentlig ut. Den hemlöse mannen sänkte blicken, märkbart generad, och började gräva med sina smutsiga fingrar i fickorna. Till allas förvåning tog han fram sina hopskrapade mynt och räckte dem åt mannen.
Ta dem. Du behöver dem mer än jag. Det finns goda människor; någon kommer nog att hjälpa mig också.
Med de orden skulle mannen just kliva av bussen vid nästa hållplats. Mannen med bolånet rusade efter honom och försökte lämna tillbaka pengarna. Alla passagerare såg på i tyst förvåning det som utspelade sig.
När han hann ikapp den hemlöse försökte han förklara sin ståndpunkt. Men den hemlöse log bara ett snett leende och skakade på huvudet, vägrade ta emot pengarna.
Livet är ändå något vackert. Det finns många varma människor i världen. Man måste hitta glädje i varje stund, sade han tankfullt innan han steg av i regnet.
Kvar i bussen stod mannen, alldeles stilla, med tårarna rinnande nerför kinderna. Det var uppenbart att denna händelse skulle stanna hos honom länge. Han höll krampaktigt i mynten han fått av den hemlöse mannen.
