Har de ingen släkt alls? Varför tog du med dem hit? Tycker du synd om dem Synd? Tycker du inte synd om oss? Vi har knappt plats som det är! Ring socialjouren i morgon, det är mitt sista ord! Låt dem sköta det själva!
Erik stirrade ilsket på sin fru. Hon hade just kommit hem från sin bästa väns begravning. Inte ensam Vid hennes sida stod två barn. Treåriga Linnea och trettonårige Anton stod osäkert vid dörren, osäkra på hur de skulle reagera på den ovänliga värden.
Maja sköt lätt barnen mot köket och sade med låg röst:
Anton, häll upp lite juice åt Linnea och ta till dig också. Det står i kylen.
När barnen försvunnit genom dörren vände hon sig upprört mot sin man:
Skäms du inte? Lovisa var min bästa vän! Tror du jag skulle överge hennes barn i deras svåraste stund? Föreställ dig hur de känner sig! Du är trettioåtta och springer fortfarande till din mamma vid minsta problem! Tänk dig deras situation!
Okej, jag förstår, men du tänker väl inte låta dem stanna här? frågade Erik något mildare.
Jo, det gör jag! Jag tänker ansöka om vårdnad! De har ingen annan, fattar du väl? Pappan är ingenstans, han inte ens på begravningen. Lovisa förlorade sina föräldrar tidigt. Hon hade en tant någonstans, men hon vägrar ta hand om barnen hon är för gammal. Och vi har ju inga egna barn ändå.
Maja, jag är din man, om du inte har glömt det! Vill du inte ens höra min tur?
Erik, vad är det med dig? Du är en snäll människa. Jag känner dig. Annars skulle jag inte ha tagit hit barnen utan att fråga. Är du så rädd för extra utgifter? Vi klarar det!
Dessutom är barnen inte små. Anton fortsätter i skolan, och Linnea kan börja på förskola. Vi behöver knappt ändra vårt liv!
Ja, men min mamma då Maja! Hon kommer att mörda mig om hon får reda på det! Hon gnäller redan hela tiden om att hon inte har några barnbarn!
Jag tycker din mamma kan hålla sig utanför vårt familjeliv. Vi har ju ändå pratat om att adoptera. Varför ta en främmande unge när vi redan känner Anton och Linnea? Det blir lättare för alla.
Kanske har du rätt, Maja. Men vi ville adoptera ett litet barn! Betoning på ett! Okej, Linnea hon är ju liten. Men Anton? Han är en tonåring! Där får du problem!
Både du och jag var tonåringar en gång. Alla problem löste sig. Vi växte upp och blev helt normala.
Okej, vi tar det som det kommer. De får stanna ett tag
Maja kysste Erik högljutt på kinden och log. Hon tvivlade aldrig på sin man. Han var alltid sådan. Skällde och gnällde, muttrade och surmulade men till slut accepterade han situationen och ställde upp för henne.
Maja gick ut i köket för att laga middag. Hon planerade nästa dag. Hon måste gå till socialen, hämta intyg från jobbet och banken, samla papper
Så började det en ändlös rad av problem och bekymmer. Bara i ord och film hittar föräldralösa barn en familj direkt. I verkligheten krävs en massa dokument och bekräftelser.
Anton och Linnea skulle till och med placeras på ett barnhem tillfälligt. Men Maja och Erik kämpade tillsammans och lyckades få rätt att behålla barnen hos sig.
Med Anton och Linnea var det för övrigt inga problem. Linnea glömde lätt sorgerna i nya leksaker och godis. Anton hade det svårare. Erik såg att han knappt höll tillbaka tårarna. En dag tog Erik honom åt sidan, lade handen på hans axel och sade:
Anton, jag vet att det gör ont. Jag är nästan fyrtio, men jag kan inte föreställa mig vad jag skulle göra om min mamma dog. Men för Linnes skull måste du vara stark.
Om du vill gråta eller skrika, säg till mig. Vi går någonstans där ingen ser. Sådan smärta får inte sitta kvar inuti. Men och visa inte det för Linnea. Då blir hon rädd. Snälla, berätta för mig.
Och Anton började respektera Erik. Maja såg hur de flera gånger gick iväg tillsammans och kom tillbaka som bästa vänner.
Familjen fick genomgå en mängd kontroller från olika myndigheter. Paret tog till och med ett lån för att bevisa att de kunde försörja barnen. De renoverade ett rum, köpte barnmöbler, leksaker och nya kläder.
Det krävdes också pengar för att få Linnea placerad på en närliggande förskola. När Anton nämnde att han saknade sina vänner från idrottsklubben, betalade paret även den avgiften.
Men till slut var alla prövningar över. Barnen fick officiellt stanna. Erik skaffade ett extrajobb för att betala av lånen.
Maja hittade också ett extraknäck. Hon undervisade i fysik på skolan och började nu ge privatlektioner till eftersläntrare hemma. Så de ekonomiska svårigheterna övervanns
Ett år gick. Barnen anpassade sig till det nya livet. De byggde en nära relation med sina vårdnadshavare. Linnea kallade till och med Maja för “mamma Maja”.
Även Eriks mamma, Birgitta, blev vän med barnen, trots att hon från början var emot det
Sommaren närmade sig och Erik föreslog:
Ska vi åka till Spanien? Jag vill inte till Grekland. Spanien är perfekt! Jag såg en l
