Av någon anledning har jag ständigt sett exempel på relationer mellan svärmor och svärdotter genom hela mitt liv, ända sedan barndomen.
Det började med de eviga krigen mellan min gammelmormor och min mormor. Mina föräldrar brukade lämna mig hos mormor tills jag fick plats på förskolan, och där, i mormors lägenhet i Göteborg, fick jag bevittna rena rama dramat. Det var som att två helt olika människor bodde där. Den ena mormor log kärleksfullt mot mig, bjöd på kanelbullar, berättade sagor och satt och målade med mig. Den andra var ständigt irriterad och skällde på sin sängliggande svärmor, suckade över livet och utbrast i kommentaren: När ska du egentligen gå bort?
När gammelmormor dog, flyttade vi från vår hyresrätt till mormor, och då började en ny konflikt nu mellan mamma och mormor. Ibland kom grannarna och bad oss dämpa oss, men tystnaden i lägenheten varade aldrig länge.
När mormor begravdes gick jag på gymnasiet. Mamma sörjde inte direkt, utan redan efter nio dagar startade hon ett veritabelt uppror hemma, packade mormors saker utan känslor och slängde allt i grovsoporna. När pappa kom hem från jobbet blev han helt ställd över mammas attityd gentemot sin redan döda svärmor. Det var det som ledde till timmar av gräl, vilket troligen blev startskottet för deras skilsmässa. Efter ett halvår blev vi lämnade av pappa
Jag och Hampus hade ett enkelt bröllop vi hade inte råd att hyra eget, så redan innan vigseln visste jag att jag skulle hamna hos hans mamma, Siv. Jag såg framför mig scenerna jag varit med om som barn och ville göra allt för att min relation med min svärmor inte skulle likna det. Vi kanske aldrig skulle bli bästa vänner men jag ville åtminstone undvika bråk och elakheter.
Så jag gick in med inställningen att göra mitt bästa. Under det första året höll jag ihop mig, svarade inte på Sivs pikar om allt jag gjorde städning, tvätt, matlagning. Hon var sällan högljudd eller elak i orden, men hennes sneda kommentarer visade tydligt att jag var bara någon hon fått på halsen.
Efter ännu en livslektion från Siv bestämde jag mig för att ta ett ordentligt samtal med henne. Jag köpte med en prinsesstårta, bad Hampus lämna oss ensamma och pratade om relationerna mellan kvinnor i min familj. Jag föreslog att vi kanske skulle försöka att åtminstone vara trevliga grannar.
Siv avbröt mig, knuffade undan tårtan och deklarerade kallt: Det är jag som bestämmer här. Jag pratar med dig precis som jag vill. Bättre för dig att bara gå tyst genom vardagsrummet och undvika mig.
När Hampus kom in tittade han undrande på mig, men jag bara skakade på huvudet. Då ropade Siv från köket: Nå, granne, är middagen klar till din man?
Jag svarade att om jag blev bemött såhär, skulle hon inte kunna räkna med att jag tog hand om henne när hon blev gammal. Då brast det efter ett år av att bita ihop, fick jag nog Hampus försökte lugna oss, men det var för sent.
Till slut insåg vi att enda sättet att kanske rädda vårt äktenskap var att flytta till något eget, hur tufft det än blev ekonomiskt med hyran i Göteborg och studielån. Långsamt fick vi ordning på ekonomin, tog ett bolån och köpte vårt första hus tillsammans. Under den här tiden blev Siv allvarligt sjuk och behövde ständig hjälp. Med min egen barndom i åtanke, vägrade jag att bli hennes vårdare.
Jag föreslog för Hampus att vi skulle hitta någon familj som kunde ta hand om Siv, och i gengäld skulle de få ärva lägenheten. Han gillade det inte, men gick med på det. Vi testade olika personer i några månader ingen klarade mer än ett par veckor med Siv. Vi betalade för hemtjänst men folk gav snabbt upp, de sa att det var omöjligt att samarbeta med henne. Till slut hittade vi ett par som stod ut i två månader. Vi skrev ett avtal där de, mot löftet om lägenheten, också gick med på uppföljning av hennes omvårdnad.
När jag tänker tillbaka är det uppenbart för mig att jag inte alls var problemet i relationen med Siv ingen stod på kö för att ärva hennes lägenhet. Det har fått mig att inse att vissa mönster i familjer är svåra att bryta. Men jag har i alla fall valt att inte föra dem vidare.
