Chocken var förödande: han fick veta att jag var gravid och övergav mig som en feg dåre!
Jag heter Lina Andersson, är 20 år gammal, och bor i Växjö, där Smålands landskap döljer sina grå dagar bland skogar och sjöar. Jag har tvekat länge om jag skulle skriva till er, men efter att ha läst andra flickors berättelser, bestämde jag mig för att dela med mig av min smärta. Min historia är ett öppet sår, en skugga som förföljer mig och förgiftar varje dag av min ungdom.
Allt började när jag var 15. Jag blev förälskad i en kille, Erik — han var så vacker att han verkade vara en drömprins. Hans ögon, hans leende — alla flickor i skolan suckade hemligt över honom. Jag kunde inte tro min lycka när en väninna viskade att han ville träffa mig. “Är du säker?” frågade jag, mitt hjärta bultade som en fågel i en bur. Jag gick med på det utan att tveka. Vid vårt första möte gav han mig en röd ros — jag har den ännu torkad mellan sidorna i en gammal bok. Den kvällen var som en saga: hans röst, hans värme — jag drunknade i det och märkte inte hur jag föll ner i avgrunden.
Jag gav mig åt honom — och det blev mitt ödesdigra misstag. Snart fick jag veta att jag var gravid. Världen rasade. När mina föräldrar fick veta, tittade de på mig som om jag vore en främling: pappa teg och knöt sina nävar, medan mamma grät som om jag hade gått bort. Jag var livrädd, fångad i en fälla utan utväg. Och han, Erik, min stilige prins, övergav mig som en fegis. När han hörde om barnet, blev han blek, mumlade något osammanhängande och försvann — som om han aldrig funnits. Jag blev ensam kvar, med denna rädsla, denna skam, denna börda som krossade min ungdom.
Hemma blev det tyst — mer skrämmande än skrik. Mina föräldrar vände sig bort, deras besvikelse kvävde mig, och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Till sist, med mammas samtycke, gjorde jag en abort. Det var ett helvete: smärta, tårar, tomhet. Efteråt slöt jag mig i min egen värld som en kista. Chocken var så stark att jag inte kunde se killar i ögonen på flera år. Sedan dess har jag inte haft någon — inga dejter, inga antydningar till känslor. Kärleken blev till gift för mig, sex till ett mardröm som jag vaknar upp ur i kallsvett. Jag är rädd för att bli gravid igen, rädd för att jag måste föda, och denna rädsla har frusit mig till is.
Jag har förlorat mig själv. Min själ är som en trasig fiol som bara spelar dystra melodier, ekande av min melankoli. Jag lever i ensamhet, i ständig sorg, där ingen glädje får plats. Solen i mitt liv har slocknat, leenden har blivit främmande, och min skugga är som ett spöke som följer varje steg jag tar. Jag har glömt hur man pratar med killar, hur man ser dem i ögonen utan att darra. Min röst skakar när någon pratar med mig, och hjärtat krymper av skräck. Jag har blivit en isstaty — kall, bräcklig, oförmögen att känna värme.
Ibland ser jag mig i spegeln och känner inte igen mig själv. Var är den flickan som skrattade, drömde, trodde på kärleken? Erik tog henne ifrån mig, krossade henne och lämnade bara smärta och rädsla efter sig. Jag går på Växjös gator, ser par som är förälskade, och inuti mig skriker allt: varför inte jag? Varför är mitt liv mörker? Jag vill älska, vill leva, men varje gång jag tänker på det, dyker hans ansikte upp — vackert, falskt, fegt. Han lämnade mig i det mest fruktansvärda ögonblicket, och denna chock ekar fortfarande i min bröstkorg.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur denna mardröm. Rädslan har kedjat mig: jag är rädd för att lita på någon, rädd för att öppna mig igen, rädd för att återuppleva den fruktansvärda händelsen. Min ungdom skulle vara full av ljus, men jag drunknar i sorg. Vänner ber mig att gå ut, men jag gömmer mig hemma, i mitt rum, där bara väggarna känner min smärta. Föräldrarna har förlåtit för länge sedan, men jag kan inte förlåta mig själv — för min naivitet, för min svaghet, för att jag trodde på honom. Min ros i boken är som en påminnelse om den dagen jag förlorade allt.
Snälla, berätta för mig hur jag ska leva vidare? Hur tinade jag upp det is som omfamnar mitt hjärta? Jag vill frigöra mig från det förflutna, men det håller mig i ett dödligt grepp. Jag är bara 20, men jag känner mig som en gammal kvinna vars liv tog slut innan det ens började. Erik är borta, men han lämnade mig med detta kors — rädsla, ensamhet, tomhet. Hur ska jag hitta styrkan att tro på kärlek, på människor, på mig själv igen? Jag är trött på att gråta i kudden, trött på att vara rädd. Jag vill ha sol i min själ, men jag vet inte var jag hittar den. Snälla, hjälp mig, jag drunknar i detta mörker och ser inget ljus.
