Jag växte upp i en liten by i Värmland. Sedan barnsben vant vid jord, arbete och att allt måste skaffas med egna händer. Vi var inte rika, men levde hederligt. Det var då jag föllde för jorden – inte som plikt, utan som själens ro. Att gräva i rabatterna, odla grönsaker och örter med egna händer, kändes som en återkoppling till mig själv. När jag gifte mig sa jag direkt: ”Vi behöver en sommarstuga. Ingen? Då sparar vi tills vi kan köpa.”
Min man stödde inte idén först, men såg min passion och gick med. Vi köpte ett litet hus med trädgård utanför Leksand. Allt verkade bra – förutom hans föräldrar. Redan från början såg de ner på mig. Särskilt hans mor, Margareta Svensson. Varje möte blev en dans av nedlåtende kommentarer.
”Återigen med morötter? Precis som en bondetös”, fnös hon.
”Vår son studerade inte och växte upp i stan för att gräva i jorden!”
Jag tegde och knöt nävarna. Inte av skam, utan av förundran – varför detta hat? Jag tvingar ingen, bjuder in till gemenskap. Det är inte straffarbete – det är livets puls.
Jag höll tyst länge. Tänkte: stadsmänniskor förstår inte. Tills jag av en slump fick veta sanningen – inte sårad, bara road.
Hans föräldrar kom faktiskt från byar själva. Modern från en bygd i Hälsingland, fadern från Smålands skogar. Deras föräldrar bodde kvar i gamla hus med djur. De som flyttat till stan i ungdom hade raderat sitt ursprung. Raderat så frenetiskt som om de skämdes.
Ändå drev hon med mig: ”Se ditt hem – som en gammal stuga! Vaser, figurer, foton… Hos oss är allt modernt: rena väggar, inbyggda möbler, inget skräp.”
Men jag vill ha mys, värme, minnen på hyllorna. Kanske omodernt, men mänskligt.
En dag, när hon igen muttrade ”bondfitta” vid min hallonsaft och krukmåsarspaj, bröt jag tystnaden:
”Det finns ett talesätt: Man kan ta bonden från landet, men inte landet från bonden. Fast jag syftar inte på mig. Utan på er, Margareta.”
Hon frös. En muskel ryckte under ögat. ”Menar du mig?”
”Både er och mig. Jag är stolt över mina rötter. Ni skäms. Det är skillnaden.”
Efteråt kom inga fler pikar. Inga grimaser när jag tog fram hemgjord lingonsylt eller inlagd sill. Kanske fick jag till och med respekt.
Jag bär inte agg. Men det svider att bli förnedrad för det man själv sprungit från. Är rötter skam? Är arbete något att håna?
Jag är en kvinna som älskar jorden. Skäms inte för mina bondrötter. Kan så, skörda, konservera och brygga. Och är inte sämre än de i ”designlägenheter” med kliniska väggar. Där själen är tom, finns ingen värme. Men hos mig finns den. Och den stannar.
