“Jag vill äta riktig mat, inte din tråkiga soppa!” väste mannen vid det svenska bordet. Men mitt svar på hans tallrik fick honom att blekna.
De som varit gifta länge vet: män finns i två sorter. Vissa äter allt du lagar och tackar till och med. Andra som min Bertil. För honom är varje rätt jag lagar en anledning att klaga.
I alla våra trettio år tillsammans har jag bara hört en sak: “Soppan är för salt igen”, “Potatisen är inte färdigkokt”, “Min mamma gjorde alltid fluffiga köttbullar, inte såna här skor som dina”. En riktig pärla, den mannen!
Sanningen att säga hade jag börjat tro att jag var helt värdelös i köket. Jag försökte ju, tjejer, som en galning! Köpte kokböcker, tittade på matlagningsprogram. Jag lagade allt från jullax till älgfilé, tillbringade timmar med att göra den perfekta köttsoppan. Men svaret var alltid samma en sur min och jämförelser med hans avlidna mamma.
Senaste åren kom ett nytt problem. Bertil hade fått hälsoproblem på grund av sin vikt blodtryck som rusade, kolesterol som skenade.
Läkaren, en gammal sträng man, sa rakt ut: “Bertil, en till sådan här episod och du kanske inte reser dig igen. Ingen stekt mat, inget fett, inget salt. Kosthållning annars är det slut.” Och vem tror ni fick se till att han höll den dieten? Just det jag.
Jag lagade allt ångkokt, stekte utan smör, saltade direkt på tallriken. Och vad fick jag tillbaka? Muttranden om att jag svältfödde honom med “gräs”. Herregud, vad man måste ha tålamod!
När vi skulle åka på semester till ett all-inclusive-hotell drog jag en lättnadens suck. Äntligen, tänkte jag, en paus från både spisen och kritiken. Han kunde äta vad han ville, få se att restaurangmat inte alltid är bättre än hemlagat. Men så fel jag hade…
Redan första dagen blev det en matfest utan like. När Bertil såg buffén tappade han huvudet. Han fladdrade mellan rätterna som en mås. Hans tallrik såg ut som ett konstverk nere på botten en fet lasagne, ovanpå köttbullar, vid sidan potatissallad med majonnäs, och till sist en bit pizza på toppen.
Jag påminde honom försiktigt:
“Bertil, läkaren sa ju… blodtrycket… minns du hur illa du hade det förra månaden?”
Han bara viftade bort mig:
“Sluta tjata, kvinna! Jag är på semester! Betalade pengarna äter vad jag vill! Slipper äta din tråkiga dietmat här iafall!”
Och där satt han, mumsade så hela restaurangen hörde, slängde i sig allt möjligt, medan jag petade i en liten sallad och kände mig som en sjukvårdare åt en levande man. Både tragiskt och komiskt.
Så gick dagarna. Han åt, jag teg. Han berömde kockarna, jag teg. Han ringde sonen och berättade hur han “återhämtade sig efter alla år”, medan jag bara bet ihop. Men en kväll rann mitt tålamod över.
Vi åt middag. Jag tog lite grönsaker och kycklingbröst. Bertil, som vanligt, hämtade en berg av mat som fick mig att må illa bara av att se den.
Medan han tuggade på en fet lammbit, slöt han ögonen av välbehag och sa, munnen full:
“Det här är vad jag kallar mat! Saftig, kryddad, riktig! Äntligen får jag äta ordentligt, inte din tråkiga skräpmat!”
Tjejer, jag höll på att tappa gaffeln. Trettio år vid spisen, all omtanke, alla dieter och så kallar han det för “skräpmat”!
All ilska från alla år vällde upp inom mig. “Jaså?” tänkte jag. “Du vill ha ‘riktig mat’? Då ska du få riktig mat. Sådan du aldrig glömmer!”
Nästa kväll gick jag ner till middagen med ett leende som en rovfågel. Bertil, helt omedveten, stod redan och plockade mat vid buffén. Jag gick fram och sa ömt:
“Bertil, sätt dig ner och vila. Idag ska jag ta hand om dig. Du är ju min älskade man, jag vill unna dig.”
Han såg förvånad ut men satte sig lydigt. Jag tog den största tallriken. Då började showen.
Jag lade på tre av de fetaste, mest genomstekta revbensspjällen. En berg av pommes frites, sallad med majonnäs, pepparrotsröra, kycklingvingar och korv i bröd. Och toppade det hela med en generös skvätt ketchup, ostsås och senap.
Kocken tittade på mig som om jag var galen. Förmodligen trodde han jag skulle mata en hel by.
Jag, som Moder Teresa, bar högtidligt fram detta “feta underverk” till vårt bord och ställde det framför Bertil.
“Ät nu, älskling, varsågod! Allt det bästa är till dig. Ville du ha riktig mat? Här är den! Smaklig måltid, kära du!”
Jag sa det högt så alla hörde. Folk vände sig om. Några skrattade, en kvinna nickade medlidsamt. Bertil förändrades inför mina ögon: först vitnade han, sedan rodnade han. I min blick såg han inte omtanke, utan iskallt hat. Han förstod det här var ingen gåva, det var en dom.
“Vad… vad håller du på med?” viskade han.
“Vadå, älskling? Smakar det inte?” svarade jag sött. “Det är ju ‘riktig mat’, som du ville ha. Ät nu, jag ansträngde mig verkligen.”
Han satt som förstenad. Han kunde inte skälla jag “tog hand om honom” inför alla. Äta upp det? Självmord. Han var fast.
I fem minuter satt han tyst, sedan sköt han långsamt undan tallriken. Resten av semestern åt han bara kycklingbröst och grönsaker. Och såg på mig med rädsla i blicken.
Så, vad tycker ni om historien? Hade ni gjort likadant?
