Han gick vinglande genom natten i Stockholm, ordentligt rund under fötterna efter ett rejält antal snapsar. Vart han var på väg hade inte längre någon betydelse. Det är ju min hemstad, benen hittar hem själva, tänkte han. Men han höll på med viktigare saker han gick och filosoferade högt för sig själv.
Varför, varför blev mitt liv så här? Tjugosju år gammal mina vänner har barn i skolan redan, medan tjejerna lämnar mig efter högst en månad. Och det är när det går bra. Är jag otrevlig? Nja, kanske det Eller jo, det är jag nog. Sån är en riktig karl, Markus log snett för sig själv. Det enda jag lyckats med i livet är företaget. Miljonär är jag förstås inte, men jag har råd med ett gott liv.
Plötsligt stannade han, grep sig om huvudet. Tårarna vällde fram:
Jag har lagt så mycket pengar på den där doktorn, och vad blev resultatet? “Kan tyvärr inte hjälpa dig. Här har du adressen till en specialist i Stockholm, men jag tror inte han kan göra något heller.” Men imorgon drar jag till den där stockholmska experten, det gör jag.
Han kom fram till bron över Mälaren. Stirrade ner på det kalla, mörka vattnet:
Undrar om man borde slänga sig i? Det är djupt här, det skulle vara färdigt med en gång, Markus kastade ännu en blick ut över vattnet. Nej, det är för kallt. Och dessutom har jag ju inte matat Sokrates än. Bäst att gå hem.
Han gick vidare över bron och då såg han henne. En ung kvinna stod mitt på bron, med en liten unge i sele på bröstet. Hon stod stilla och stirrade ner i vattnet. Plötsligt klättrade hon upp på räcket, satte båda fötterna överst, armarna ut Markus rusade fram, tog tag om midjan och drog henne tillbaka. De ramlade tungt ner på trottoaren, barnet började genast gråta.
Är du helt från vettet?! Markus skrek nu, nyktrade till på ett ögonblick.
Släpp mig! Varför lägger du dig i? Hon började gråta hon med.
Jag vet inte, det kändes bara som att det är lite för tidigt att dö, för dig. Och ännu mer för honom. Res dig upp, gå hem till din man. Eller mamma. Vem har du?
Jag har inget hem, ingen man, ingen mamma. Det är bara jag.
Så var det ja, nu hamnade du på mitt ansvar också! Han reste henne och ungen upp. Kom.
Jag följer inte med dig. Tänk om du är sjuk i huvudet!
Att hoppa från bron kan man alltid göra, om du vill. Men att gå med en galning är värre? Kom nu!
***
De gick genom nattens Stockholm, barnets skrik ekande mellan husen. Till slut brast Markus:
Varför skriker han hela tiden?
Han är nog hungrig, sa kvinnan och kramade barnet mot bröstet.
Ge honom mjölk då.
Jag har ingen mjölk, inga pengar heller.
Och hjärnceller är det också brist på, Markus såg sig omkring. Där borta är nattöppet, vi köper mjölk.
***
Kassörskan och väktaren i butiken såg misstänksamt på de två. Markus tog snabbt en korg och nickade på kvinnan:
Kom, vände sig till kassörskan Var har ni mjölk?
Där borta, sa hon och pekade.
Vid kyldisken.
Ta den du behöver, Markus gav order.
Den här, hon tog ett packet.
Ta fler. Så många du behöver, ta dem bara! Vad mer?
Blöjor.
Blöjor? Vad är det?
Där borta, sa hon med ett litet leende.
Ta!
Och våtservetter?
Kör på.
Vid kassan, Markus drog kortet.
Vi tar bara kontanter, sa kassörskan.
Han tog upp några råniga tusenlappar. Gav en.
Ingen växel, svarade hon torrt.
Ta igen på choklad då, Markus pekade irriterat. Den där.
***
Hemma i lägenheten. Kvinnan såg sig omkring förvånat. Markus drog av sig skorna, öppnade kylskåpet, slängde en fiskbit till katten som kom springande, tog fram juice och drack ivrigt. Sedan gick han fram till gästen:
Du får sova i det rummet, pekade. Kök, toalett, dusch. Jag lägger mig nu.
Han vände om men stannade:
Vad heter du?
Märta.
Markus.
***
Han verkar inte vara en galning ändå! tänkte Märta när hon gick ut i köket, vred på gasspisen och satte på tekokaren. Jag är ju inte klok, försökte ta livet av mig Om inte han hade stoppat mig Och vad hade jag och Arvid gjort utomhus hela natten? Vi hade frusit ihjäl. Han slänger ut oss i morgon ändå. Men i natt får vi åtminstone vara i värmen.
Vattnet kokade. Hon rusade in i rummet, la ner Arvid som skrek på sängen, tog fram en liten flaska ur ryggsäcken, sprang ut igen. Diskade, blandade mjölk med kokande vatten.
Den lille pojken sög girigt i sig allt. Somnade utmattad. Märta torkade honom med våtservett och satte på ren blöja. Han sov.
Hon gick till badrummet, tvättade sig. När hon kom till köket igen mindes hon att hon inte ätit på evigheter. Hon rev ut en bit leverpastej ur kylskåpet, åt den glupskt, skar av bröd, mer pastej, ost.
När hungern lagt sig slog det henne att det kanske inte var så artigt. Men hon skakade på huvudet, lade sig ned hos sonen och somnade.
***
Morgonen kom. Märta hade varit uppe några gånger och matat Arvid, åtta månader gammal och alltid hungrig. Hon hörde att Markus var uppe på natten. Nu hörde hon honom stöka i köket.
Bäst jag skyndar mig, det får inte vara bra för länge, tänkte hon, reste sig försiktigt.
Markus stod vid spisen. Hon tvättade sig snabbt och gick ut i köket.
Sätt dig! han nickade mot en stol. Jag steker ägg till oss.
Sätt du dig, jag fixar, sade hon och puttade undan honom.
Märta tog fram färsk dill, hackade över äggen. Sköljde glasen noga, lagade kaffe.
Markus ringde samtal hela tiden, skällde och gav order. Märta kände sig osynlig. Han åt, drack kaffe, reste sig.
Hon blev stel av oro:
Nu kommer han kasta ut oss!
Men Markus sa:
Märta, nu får du lyssna. Jag åker iväg en vecka. Viktigast: katten heter Sokrates, du matar honom inget Whiskas eller sånt skit! Han vill ha färsk fisk eller kött. Gå aldrig in i mitt arbetsrum! Gör vad du vill i resten av lägenheten.
Barnskrik hördes från sovrummet. Märta reste sig genast, tittade frågande på Markus.
Gå du, han nickade.
Snart kom hon tillbaka med barnet på armen. På bordet låg flera tusenlappar:
Det räcker för veckan, sa Markus och nickade mot pengarna. Jag går nu.
Han närmade sig dörren. Då sträckte sig Arvid mot honom och sa något som lät som “papa”. Kanske inbillade sig Markus men hjärtat knep till. Han kommer ju aldrig bli någon pappa.
Märta får jag hålla honom? frågade Markus, förvånad över sig själv.
Varsågod, sa Märta och gav honom pojken. Ett leende for över hennes ansikte. Har du aldrig hållt en bebis förut?
Nej.
Så här!
Arvid skrattade och flaxade med händerna. Markus stirrade förundrat.
Jag kommer aldrig få någon son, tänkte han bittert. Gav tillbaka ungen till Märta. Och gick.
***
Han kom hem framåt kvällen. Den där specialisten i Stockholm hade sagt samma sak: aldrig några barn. Humöret var i botten.
Vad ska jag med alla mina pengar till, fyrarummaren, Volvon? En man ska ju tjäna pengar till en familj. Hemma har det bara varit stök. Bilen har plats för sju, men för vad?
Han öppnade dörren till lägenheten allt var skinande rent. Märta log lite skamset mot honom.
Pa-pa! Ett par små händer sträckte sig mot honom.
Väskan föll i golvet och hans egna händer sökte sig till barnet.
