“Han valde jobbet, inte mig.”
“Du… jag kan inte fatta det här! Det går inte in i huvudet! Ditt förbannade jobb, dina brådskande samtal, dina eviga affärsresor!” Linnea svepte med armen över bordet, och kaffekoppen flög i väggen, sprutade ut odrucket kaffe. Skärvor skvätte över golvet som konfetti.
“Sluta tjafsa, var inte så barnslig”, sa Markus utan att höja rösten, och det gjorde henne ännu argare. Inombords kokade hon, men han stod där som en staty. “Jag kan inte avbryta den här resan, fattar du väl? Det här handlar om en befordran.”
“En befordran?” Hon nästan kvävdes av ilska. “Din karriär har alltid, alltid gått före oss! Kommer du ihåg när du missade Emmas studentfest? Du ringde inte ens på min födelsedag, fast jag påminde dig en vecka i förväg! Och nu det här! Hugo ska opereras om två dagar, och du sticker iväg till… Kiruna!”
“Till Göteborg”, rättade han automatisk och bet sig genast i tungan.
“Som om det spelar någon roll!” Linnea viftade med händerna som en kvarn. “Du kommer inte vara här när din son ska under narkos! När han är livrädd, när jag håller på att bli galen av oro! Och allt för något dumt kontrakt ingen bryr sig om!”
Markus suckade djupt och gned sig i ansiktet. Mörka ringar under ögonen, skäggstubb som växt ojämnt, men blicken var envis som alltid.
“Det här är en chans att bli finanschef, fattar du inte? Jag har jobbat mot det här i tjugo år, hela mitt liv. Dessutom är det en rutinoperation, varför är du så upprörd? Det är bara mandlarna, inget allvarligt.”
“Jaha, säger du! Tänk om något går fel?!” Hon kramade händerna så hårt att naglarna gröpte sig in i handflatorna. “Vad gör vi då, ha?”
“Det kommer inte hända”, viftade han bort det. “Jag har pratat med läkaren.”
“Men tänk om det gör det?!” Nu var hon nära att skrika.
“Lugna ner dig!” Han ryckte till med axlarna. “Om något händer åker jag hem direkt, första flyget! Som när Emma hade blindtarmsinflammation, minns du?”
“Jodå, jag minns!” Hon fnös hånfullt. “Du dök upp åtta timmar för sent, när allt var över! Läkarna hade redan gått hem, och där kom du, vår hjälte!”
Markus skakade bara på huvudet.
“Vad vill du att jag ska göra? Jag kan inte vara på två ställen samtidigt. Jag slitihårt för att ni ska ha det bra. Har du glömt hur du tjata om det nya huset? Flytta hit, grannarna är högljudda, gården är smutsig, tunnelbanan är för långt bort…”
“Jag skulle hellre bott kvar i den där ettan!” fräste hon. “Men med en man som faktiskt är närvarande, som ser sina barn mer än en gång i veckan!”
Markus sjönk ner på en stol hela sina nittio kilo och suckade.
“Vi hade en överenskommelse, eller hur? Du stannar hemma, sköter barnen, hushållet. Jag jobbar, tar hem pengarna. Vad har ändrats? Varför är det ett problem nu?”
Linnea öppnade munnen för att skrika mer, men då smällde ytterdörren upp, och barnens röster hördes från hallen, ryggsäckar som dunsade i golvet.
“Okej, vi pratar sen”, muttrade hon och lämnade köket, tvingade fram ett leende. Så onaturligt att kinderna värkte.
Markus öppnade sin laptop. Han måste bli klar med presentationen innan kvällen, men huvudet kändes som en dimma.
På kvällen, när barnen somnat, satt Linnea i köket och bläddrade slött i telefonen. Hon grät inte längre, bara kände sig bedövad. Tjugotvå års äktenskap, och varje år kändes det som om deras relation mer liknade en bokföring: inkomster, utgifter, tillgångar, skulder. När blev allt så komplicerat?
Markus kom in och satte sig mittemot.
“Vill du ha kaffe?” frågade hon utan att titta upp.
“Ja tack. Linnea, vi måste prata.”
“Om vad?” Hon reste sig och satte på vattenkokaren. “Allt är redan klart. Du åker om två dagar. Hugo och jag åker till sjukhuset ensamma.”
“Hör på mig.” Han lade försiktigt händerna på hennes axlar. “Jag fattar att det är tufft. Men det här är viktigt för mig.”
“Viktigare än vi?” Hon vände sig om, och i hennes ögon såg han inte ilska längre bara trötthet och besvikelse.
“Allt jag gör är för er”, sa han lågt.
“Nej, Markus.” Hon skakade på huvudet. “Det är för dig. För din stolthet, din karriär. Vi har varit andraplans länge.”
“Det är inte sant.”
“Jo. Vet du vad Hugo sa om operationen? Bra att det är när pappa är borta, så han inte blir stressad över att missa jobbet. Han är elva, och redan anpassar han sig efter dig.”
Markus stod tyst.
“Och Emma frågade igår om du kommer till hennes examen nästa år. Inte för att hon vill ha dig där utan för att hon är rädd att du har viktiga saker att göra igen.”
“Jag ska försöka komma”, mumlade han.
“Försöka.” Hon härmade honom. “Alltid försöka. Vet du när jag insåg att du valde jobbet framför mig? När jag fick missfall. Minns du? För tio år sen. Du kom hem två dagar för sent, när jag redan var utskriven.”
“Jag hade förhandlingar i Kina”, började han.
“Precis.” Hon nickade. “Du hade förhandlingar. Jag förlorade ett barn. Ensam.”
Hon vände sig bort och började mala kaffebönor.
“Du har aldrig nämnt det”, sa han tyst.
“Vad skulle det ändra?” Hon ryckte på axlarna. “Du skulle säga förlåt, lova att det inte händer igen och sen välja jobbet nästa gång ändå.”
Markus gned sig över näsryggen.
“K
