**Dagbok, 15 oktober**
Han vägrade gifta sig med sin gravida flickvän. Hans mamma stödde honom, men pappan försvarade det ofödda barnet.
“Pappa, jag har nyheter. Grannflickan, Linnea… hon är gravid. Det är mitt,” sa Markus så fort han kommit in genom dörren.
Victor, hans far, stannade upp en stund innan han svarade lugnt:
“Då gifter du dig med henne.”
“Vad menar du? Jag är för ung. Det här är inte rätt tid för familj, speciellt när vi knappt har varit tillsammans…”
“På riktigt?” fräste fadern bittert. “Så när det gällde att jaga flickor var du man nog, men nu när det är dags att ta ansvar blir du plötsligt ett barn. Jättebra.” Utan ett ord till ropade han på sin fru med hög röst: “Birgitta! Kom hit!”
Birgitta kom in i köket och torkade händerna på förklädet:
“Vad är det som hänt?”
“Hör här. Vår son har gjort ett barn och vägrar gifta sig. Linnea, grannens flicka. Hon väntar hans barn. Och han gömmer sig som en rätta.”
Birgitta verkade inte ens förvånad. Hennes ansikte stelnade:
“Och det gör han rätt i. Varför ska vi ta in första bästa tjej i huset? Såna flickor är listiga hittar någon med mer pengar, låter sig bli med barn, och sen kommer det ‘gift dig med mig!’. Och vem vet, det kanske inte ens är hans. Låt honom göra ett test. Dessutom, varför pressa Markus? Han är fortfarande ung. Han är en man, det var svårt att stå emot. Men vi är inte skyldiga att ta hand om andras barn.”
Victor suckade djupt och sa lågt:
“Men tänk om det verkligen är hans barn?”
“Och om det är? Ska vi behöva ta ansvar? Säg åt honom att göra testerna, så vi får veta sanningen.”
Hon vände sig om och lämnade rummet, lämnande Victor ensam med sin son.
“Du vet, jag var ung en gång också,” började han. “Jag älskade en annan, men gifte mig med din mamma. Inte av kärlek, utan av plikt. För att vara en man handlar inte bara om passion, utan om val och konsekvenser. Hon var gravid. Jag visste inte om jag kunde älska henne, men jag visste en sak barnet är oskyldigt. Mitt blod, mitt samvete. Och Markus, trots att det inte var lätt, har jag aldrig ångrat att jag stannade.”
Tre månader gick. DNA-testet bekräftade det: med 99,9% sannolikhet var Markus far till Linnéas barn.
“Och vadå?” skrattade Birgitta när Victor lade pappret framför henne. “Ja, han är fadern. Men det betyder inte att Linnea får bo i det här huset. Hon sätter inte sin fot här! Jag har sagt mitt!”
Markus stod stilla och stirrade på sina händer. Hans ansikte visade tydligt att han valt mammas sida. Han teg, knöt nävarna, men sa inget.
Victor reste sig långsamt från bordet:
“Om ni två har bestämt er, så lyssna nu på vad jag har att säga.”
Hans röst var låg men skarp som en kniv:
“Så länge jag lever ska mitt barnbarn inte sakna något. Jag har mark, jag bygger ett hus, och han mitt barnbarn ska få allt jag samlat. Och ni två får ingenting mer av mig. Jag vägrar vara del av denna skam. Markus, från och med idag är du inte längre min son. Allt jag äger går till barnet. Inte en krona får ni.”
Birgitta exploderade:
“Har du tappat förståndet? Tänker du verkligen ta arvet från din egen son?!”
Victor svarade inte. Han vände sig bara och gick, ignorerade skriken och svordomarna. Markus stod kvar, oförmögen att tro vad han just hört. Men han visste: om Victor sagt det, så skulle det bli så.
