Det sägs att ju längre par är tillsammans innan de gifter sig, desto sämre blir äktenskapet i slutändan…
Ett par, som bott i Stockholm, hade varit tillsammans i sju år innan de till slut bestämde sig för att gifta sig. Under alla dessa år hade de faktiskt inte spenderat en hel dag tillsammans under samma tak båda uppskattade att ha sitt eget utrymme och sin frihet. En oväntad graviditet gjorde att de kände sig tvungna att gifta sig.
Till en början var det både spännande och roligt att bo ihop. Först renoverade de den lilla lägenheten i Södermalm, flickans mormor flyttade tillbaka till sin syster i Uppsala och lämnade plats åt de nygifta, och sedan blev det gemensamma turer till IKEA och inhandlande av möbler och vardagsgrejer… Men när allt var klart, infann sig en rastlös känsla hos båda så fort de märkte att de tillbringade all tid tillsammans mellan fyra väggar.
Mannen började be sin fru att låta honom gå ut på öl med kompisarna, och hon var rätt nöjd över att han försvann ut ibland för att träffa sina vänner. Den sortens liv blev sakta men säkert det normala, och de båda verkade trivas så. Precis som under de sju åren innan, sågs de hemma bara sent på kvällarna.
När det närmade sig dags för barnet att födas, blev mannen alltmer nedstämd för varje dag som gick. Frun, som vid det laget hette Linnea Andersson, lade inte märke till detta förrän en dag när en främmande kvinna ringde och berättade att hennes man skulle flytta in hos henne. Och mycket riktigt, när Linnea kom hem efter ett vanligt besök hos barnmorskan hade hennes man packat ihop sina saker och gett sig av.
Det som sved mest var kanske att hennes man, Johan, ens inte försökte förklara sig för sin gravida hustru han stack bara. Inte ens till tingsrätten dök han upp när det var dags för skilsmässan. Linnea såg till att när barnet föddes, stod det inget namn på pappan på födelsebeviset tack vare gamla kontakter kunde hon ordna detta snabbt.
Linnea fick en vacker pojke. Han var stor och stark, med små smilgropar på kinderna. När Linnea såg sin son försvann ilskan och sorgen över sveket från hennes förra kärlek. Hennes föräldrar stöttade henne helhjärtat med barnuppfostran. Hon ville inte tänka på relationer eller män längre; såret i hennes hjärta kändes omöjligt att läka.
Sonen hade fyllt tre år när det plötsligt ringde på dörren. Linnea väntade på att hennes mamma skulle komma och passa pojken, så hon tänkte inte på saken och öppnade utan att titta i dörrögat. Där stod hennes före detta man, Johan. I ena handen hade han en jättebukett röda rosor Linneas favorit och i den andra höll han en stor racerbilsleksak, hans allra första present till den lilla pojken som han inte sett på tre år.
Linnea såg tyst på honom där i dörröppningen, och Johan sa:
Förlåt… jag gör vad du än vill…
Tror du verkligen att jag kan förlåta dig nu? Det har gått så många år…
I det ögonblicket kom sonen springande ut i hallen.
Nej. Och kom aldrig tillbaka. Vi har klarat oss utan dig alla dessa år, och nu behöver vi dig inte längre…
Länge gjorde det inte längre ont. Under de här åren hade sorgen tynat bort, och kvar fanns bara en tom medkänsla för mannen som förlorat sitt barn.
