Igår morgon höjde Eira volymen på mobilen till max, bara för säkerhets skull. På djupet visste hon ändå att han, Erik, inte skulle svara. Det var som den där föraningen om regn som hänger i luften innan en storm trög, oundviklig, som om vinden tjocknar innan himlen öppnar. Men hon tryckte ändå på. Hoppet är som ett gammalt ärr: det brinner lite, men släpper aldrig taget.
Eira slängde ihop håret till en slarvig knut, men med den där lilla omsorgen så det såg naturligt ut men ändå fint. Hon drog på sig den mörkgröna kappan den hon en gång fick höra att hon liknade ett höstskog. Hon hade knappt använt den sedan, men idag tog hon fram den ur garderoben. Läpparna målade hon i rött, nästan för starkt för en morgonpromenad till Apoteket och bageriet på Södermalm.
Apoteket var fullt av ljud. Någon hostade raspigt i ett hörn, någon tjaflade om priset på receptbelagda mediciner, och någon stod tyst och bytte fot. Doften av örter och en skarp medicinsk lukt blandades med städkrämerna. Eira tog de vitaminerna som Erik hade rekommenderat för tre år sedan, när de fortfarande drack kaffe tillsammans varje morgon. Hon höll förpackningen i handen, läste de små siffrorna hålls fram till nästa höst. Som om tiden i den lilla kartongen räknade ner sina sista månader.
Bageriet var som vanligt: en kille med en tatuering på handleden vid disken, doften av nybakat bröd och kanel, och en gammal högtalare som spelade stilla musik. Eira köpte en hallongrova, den som Erik en gång kallade morgonsmaken medan han torkade bort smulor från hakan. Hon tog två stycken. En till teet hemma, som förr när livet var enklare. En till bara för att ha, som en liten bit av det förflutna som man kan stoppa i fickan.
När hon kom hem stannade hon upp. Lägenheten var tyst tung som damm som lagt sig på gamla böcker. Luften verkade stå stilla, som om den var rädd för att röra sig. Telefonen låg på fönsterbrädet, skärmen nedåt, som om den skämdes för hennes blick. Inga meddelanden, inga samtal. Det var som om världen gick förbi utan att märka henne, som om hon själv hade blivit en skugga i morgonens grå ljus.
Eira satte på en vattenkokare, tog av kappan sakta, som om hon fruktade att störa tystnaden. Hon placerade kängorna prydligt vid dörren, räckte upp kragen på galgen. Hon satte på den gamla radion en SR P3insändning om trafikstockningar, sedan en väderleksrapport om snöfall, och till sist en reportage om en ny utställning på Moderna Museet. Allt hördes dämpat, som från undersidan av vattnet. Hon tog en klunk av det brännande teet, kände hettan bränna men svalde utan att göra en min.
Hon gick fram till fönstret, tryckte pannan mot den kalla glasrutan. Utanför föll snön fin, stickande, den lade sig på paraplyer, halsdukar och asfalt och försvann nästan genast igen. En ung pappa i en mörk park rättade hatten på sin son, varsamt, med den omtanke som bara åren ger. Äldre män gick hand i hand, som om deras händer hade vuxit ihop över årtionden. Någon skyndade fram över det isiga trottoaren, någon skrattade medan hen kikade ner i mobilen, och någon stannade vid en skyltfönster med julgransbelysning. Livet rullade på högljutt, levande, likgiltigt. Förbi henne, som ett tåg som rullade iväg när hon stod på perrongen och vågade inte hoppa på.
Han skrev inte.
Men Eira svepte en sopborste och sopade golvet, även om dammet knappt fanns. Hon ringde till sin moster, lyssnade på berättelser om sommarstugan, grannen, ett nytt pajrecept. Hon vattnade den gamla kaktusen, kollade noga så den inte hade gulnat. Hon bokade en tid hos läkaren en liten grej hon skjutit upp i månader. Hon kollade kvittona, allt var betalt, men hon satte en bock i sin agenda. Hon tvättade en filt, la till lite extra dofttvättmedel så hemmet doftade varmt och levande.
På kvällen tände hon lampor i alla rum. Inte för att hon var rädd för mörkret, utan för att huset verkade levande fönstren lyste och speglade sig i den våta asfalten, som om de viskade: här finns någon. Här finns liv.
Eira såg sin spegelbild i glaset och tänkte: Han skrev inte. Men jag jag är här. Det var ingen ursäkt, ingen utmaning, bara en tyst sanning. Som ett ljus du tänder för dig själv, för att komma ihåg att du fortfarande finns.
