Sigrid, flickan som lämnades av sin far på ett barnhem i Göteborg när hon var åtta år, vandrade i ett dunkelt landskap där blommor pratade i röster som liknade syskonens grymma skratt. Hennes mamma hade lämnat världen tidigt, och fadern gifte om sig med Ingrid, och tillsammans bildade de en ny familj med Ingrids två barn, vars namn försvann i dimman av drömmens logik.
När Ingrid steg in i deras liv, förvandlades huset till ett slott av speglar där Sigrid, genom varje ruta, såg sig själv försvinna. Styvmamman kastade ut henne, påstod att pojkarna behövde rum, och Sigrid hamnade i barnhemmet där vinden lekte med hennes hår som de andra barnen brukade dra och slita i. Varje dag kändes som ett evigt smörgåsbord av elakheter, där ingen bit var förlåtande.
På hennes åttonde födelsedag lovade fadern henne en docka, kanske en som dansade i gamla svensk tradition, men han bröt sitt löfte. Drömmen om att han skulle hämta hem henne förblev ett moln, som aldrig regnade över hennes väntan.
År passerade, och världen blev mer surrealistisk: Sigrid, äldre nu, promenerade genom snötäckta korridorer som sträckte sig mellan himmel och jord, och där mötte hon sin far och Ingrid över en lunch av stekt sill och potatis. Hon frågade om honom varför han lät henne försvinna, och varför dockan aldrig dök upp. Fadern mumlade förvirrade svar, Ingrid försökte svepa bort hela samtalet med ett leende så stelt att hennes mun nästan försvann.
Men Sigrid pressade vidare, och hennes ord blev till isskärvor som smälte ner familjens falska fasad. Hon beskyllde Ingrid för att ha förvisat henne till barnhemmet, och orden blev som klockor som ringde genom de djupa skogarna i hennes inre.
Fadern, med bleka händer, grät tysta tårar av ånger som blandade sig med havssalt från Västersjön. Han såg på Sigrid och förstod att han aldrig varit den far hon behövde; och Ingrid blev till en skugga, lika snabbt upplöst som snö i vårsol.
Slutligen försvann alla runt Sigrid, och hon gick ensam genom Stockholm, hennes stearinarmade drömstad. En blandning av sorg och befrielse vällde upp i henne: hon insåg att hon behövde välja sin egen stig, att släppa all gammal sorg och söka något nytt. Det som hennes far försummat skulle inte definiera hennes framtid. Drömmen öppnade sig, och hon vandrade vidare, fri från det förgångnas ok, med ett mynt av hopp i sitt hjärta, värd en krona och tusen nya världar.
