På en ny, vitkökad kök i en perfekt lägenhet med panoramafönster på elfte våningen satt Markus och drack doftande kaffe ur en dyr kopp. Han hade en nystruken kostym, perfekt lägg i håret och ett lugnt, självsäkert ansiktsuttryck. Det här livet var han van vid – presentabelt, smidigt, utan minnen av det förflutna. Plötsligt ringde det på dörren. Han rynkade pannan – olägligt. Han ställde ner koppen på marmorbordet och gick motvilligt mot dörren.
“Vem är det?”
“Det är jag, Markus… din mamma.”
Han stelnade till. På tröskeln stod en kvinna i en gammal vinterjacka och en halsduk över mössan. I handen hade hon en stor väska – hemkok, honung, burkar med torkade svampar. Under jackan syntes slitna vinterkängor. Hennes läppar darrade, inte bara av kylan, utan av nervositet.
“Mamma? Varför ringde du inte?” väste han tyst och såg sig snabbt omkring – får ingen se henne.
“Markus, ditt nummer svarar inte. Jag måste komma – det är nödläge. Vi behöver din hjälp…”
Han suckade, tog henne i armen och ledde henne snabbt in i hallen. Hans ögon sökte desperat – var skulle han gömma henne?
Markus hade bott i Stockholm i många år. Han hade tagit examen med högsta betyg, fått jobb på ett stort företag och byggt en karriär i snabb takt. Hans föräldrar bodde kvar i en liten by nära Östersund, men han besökte dem sällan. De pratade bara vid högtiderna. Det förflutna var något han skämdes för, något han undvek.
“Vad är det som hänt?” frågade han kallt medan hon fumlade med vantearna.
“Din kusin, Emil, är sjuk. Daniel och Linnea klarar sig knappt. De har fått en ny bebis och Linnea jobbar inte… du vet att Daniel hjälpte dig varje månad när du pluggade… Markus, snälla, kan du hjälpa dem nu?”
Innan han hann svara ringde det på dörren igen. Han vände sig häftigt om.
“Håll dig tyst!” väste han. “Gå inte ut. Ingen får se dig!”
Han stängde sovrumsdörren och skyndade sig tillbaka. I dörren stod hans kollega Henrik.
“Lyssna Markus, portvakten sa att din mamma var här?” Henrik kisade misstänksamt. “Jag trodde du sa att dina föräldrar dog i en bilolycka i Spanje?”
“Nej, nej, hon måste ha fått fel. Det var någon gammal tant som gick vilse. Jag fixade det,” sa Markus och viftade avvärjande. “Du, kan du snällt gå och handla lite? Elin kommer snart, chefen dotter. Vi måste fixa en fin middag. Det kan bli något seriöst mellan oss.”
Han blinkade och nästan knuffade ut Henrik. När han kom tillbaka kastade han en blick mot sovrummet. Där satt hans mamma på sängkanten, hopkrupen. Hennes ögon var glasartade. Hon hade hört allt.
“Markus… säger du verkligen att vi är döda?” frågade hon med darrande röst. “Varför ljuger du? Var har du lärt dig denna skam?”
Han grimaserade.
“Mamma, lägg av. Hur mycket behöver de?”
“Fyra…” viskade hon.
“Tusen euro?”
“Nej, Markus, vanliga kronor…”
“För sånt här skulle du förstöra min kväll? Här, ta fem hundra. Men kom inte hit såhär igen. Snälla. Jag har ett nytt liv nu. Vi är olika människor.”
Han beställde en taxi åt henne, bokade det billigaste hotellrummet nära stationen och köpte en hembiljett. Han sa adjö utan att ens titta på henne.
Sent på natten kom han och Elin in i sovrummet. Hon satte sig på sängen, såg sig omkring, och plötsligt fastnade hennes blick på väskan.
“Vad är det där för skräp? Markus, vad är det för lukt?”
“Städerskan igen. Hon tar med sig all möjlig skit. Hon får ingen bonus den här månaden,” muttrade han och vände sig bort.
Samtidigt satt hans mamma på ett gående tåg på väg hem. Hon stirrade ut genom fönstret på de passerande ljusen och sväljde tårarna. Hon undrade: Var gick det fel? Var tappade de honom? Varför skämdes han nu för deras dofter, deras händer, deras liv?
Och varför hade den kärlek de gett honom blivit sådan smärta för dem?
