Han var med om en bilolycka och skadade båda benen så illa att man fick lappa ihop dem bit för bit. Och så var det slutet
Bra karriär, där vd-stolen redan putsades åt honom och lönen var så stor att Swish appen höll på att gå varm. Skidresa till Åre med frun, AW med vänner på fredagar, ja hela det där lagom livet. Allt poff.
Läkarna fick pussla ihop benen bäst de kunde och skickade hem honom igen. Vad skulle de göra? Utom att hoppas på Guds försyn och lite tur. Han höll ut, men skrek av smärta om nätterna. Det var bara sprutor, morgon och kväll, som kunde få honom att slumra till lite.
Att lämna sängen på flera månader var det bara att glömma. En medicinsk potta och Gud välsigne hans fru! Och när han väl började ta sig ur sängen och stappla runt med gåstol, ja då kom smärtan tillbaka tio gånger värre.
Vet ni hur det känns att få sprutor i magen för att slippa blodproppar och liggsår? Jag kan berätta för er, damer och herrar. Det är ungefär som att man varken vågar nysa, hosta eller rent ut sagt gå på muggen som förr. Då gäller det att ha nerver av stål.
Men, nerver? Vilka nerver? De fanns inte ens längre. Och tålamodet tog slut innan man hann säga förlåt.
Men tiden gick, och han lärde sig smått att gå igen om än knaggligt och snubblande vid varje steg. Men ändå, framåt.
Vänner? De var puts väck inga samtal, ingen fika, inte ens ett sms. På jobbet hittade de snabbt en ny vd, en som både hade två friska ben och glatt ledarskap. När hans elände skulle ta slut och hur, det var ingen som visste allra minst han själv.
Modernt att säga det, men: humöret i bott och framtiden mest rullstol. Tack gode Gud att frun ändå stannade kvar
När han första gången tog sig ut på gården, på kryckor och med frun som hack i häl, bländade solen honom direkt. Han kipade efter andan och grät. Kände sig som en bortglömd krympling på kryckor, och det var ungefär allt som var kvar av honom och livet.
Frun steg åt sidan för att han skulle få vara lite ifred. Stapplande på kryckor försökte han locka sig själv ut några steg i den stickiga vårsolen och börja vänja sig vid vinden.
Något jamade högljutt nedifrån. Han kikade ned och där satt en liten grå kattunge tätt intill vänster krycka.
Vad vill du? frågade han och såg förvånat på katten.
Han hade liksom glömt bort att djur fanns de senaste åren, och hur man handskas med dem anade han inte. Katten tittade honom djupt i ögonen och bad tyst om nåt att äta.
Kan du hämta lite köttbullar åt honom? bad han frun.
När hon kom tillbaka tog han försiktigt bullen och sträckte sig ned till katten. Katten undersökte mannen på kryckor länge, men sedan började han tugga i sig maten.
Nästa dag, när de kom ut och han suckade över hur många steg han skulle klara idag, väntade redan tre katter på dem. Tydligen hade de suttit där hela morgonen.
Ni är ju för underbara, skrattade mannen och för första gången släppte liksom smärtan för en liten stund. Frun grymtade men hämtade tre köttbullar som alla delades ut, ett åt varje svans.
Dagen efter var det fem katter och två små hundar. Frun hotade med att lämna honom eller åtminstone låsa in köttbullarna men han bad henne gå till ICA och köpa ett kilo prinskorv. Alla svansar fick sin rättvisa del.
Efteråt sprang de runt honom på kryckorna som värsta sommarleken. Han muttrade och skrattade på samma gång, och tog några steg till. Hundarna skrattade också alltså, de ylade och viftade på svansen.
Nästa dag regnade det, och frun svor över att nu får det ändå vara nog! Men han ville ner, första gången han gick ut själv på månader.
De väntar ju på mig, förklarade han ihärdigt. Hur kan jag svika?
Och så kom han ned i regnet, ut bland fem katter och två små hundar. Han skrattade när de virvlade runt honom tills och med smärtan fick ge vika för en stund. Vårregnet låg över gården medan han jagade småhundarna under skratt och gnäll, och katterna efter.
Frun stod bakom med paraply, tittade på mannen som lufsade runt i regnet och log.
Tiden gick, och två kryckor blev en, och till slut behövdes ingen alls. Kryckorna var ändå bara i vägen för att leka med svansarna. Han insåg plötsligt att det var länge sedan benen faktiskt gjorde ont.
Jobbet? Nja, där ville de inte ha tillbaka en haltande gammal chef. Han fick ut en rejäl slant i kompensation vi snackar många, många tusenlappar och sa upp sig själv. Nu hade han tid i överflöd, så varför inte skriva ner det han varit med om?
Det blev, av någon anledning, en pjäs. Ganska lång kanske, någon, lite för lång När sista sidan var vänd, gav han sig ut till stadens teatrar i Stockholm finns det ju inte ont om dem. Men
Överallt blev det nej tack, de flesta orkade inte ens ringa tillbaka. Med ett undantag: en liten fri teater i källaren under ett kulturhus i Hornstull.
En vecka senare ringde regissören:
Vi kör! Men vi måste skära och peta lite i texten, och kanske skriva om ett och annat.
En månad satt de två i ett hav av manus med röda kinder och diskuterade om vartenda replikskifte. Ytterligare en månad senare var det premiär.
I den lilla teatersalongen satt blott femton personer. Halva rummet tomt, men för honom var de där femton publikvärldens viktigaste.
Han var så nervös att han knappt vågade titta ut, och när ridån föll och sista repliken ekade ut, blev det tyst. Kolossalt tyst. Hela han sjönk ihop hjärta, själ och hopp. Det kändes som en evighet, men efter bara några sekunder hände det…
En applåd stormade rakt ut ur tystnaden. Skådisarna bugade, log och togs ut på extrascener.
Andra föreställningen var det fullsmockat. Folk satt på golvet, i gångarna och tjoade i korridoren applåderna var så galna att ridån nästan ramlade ner för gott.
Snart hyrde ensemblen en större sal i centrala stan, där hela Stockholms teaterfolk började cirkulera kring hans debut.
Han köpte sin livs dyraste kostym och gick självklart alltid ut på scen med frun vad annars? Hon hade ju varit regissör till hans hela rehabilitering.
Undrar ni vad som hände med fem katter och två hundar på gården? Jo, två hundar och två katter fick flytta hem resten adopterades av fans till den nya stjärnan.
Vad är då det här för historia? Tja egentligen om ingenting alls.
Eller kanske om varför man ibland måste få se hoppfulla ögon vid fötterna då kan man faktiskt inte ramla. Man måste stå kvar.
