17 mars
Jag satte mig på huk vid sidan om schäfern. Hon såg upp på mig med en blick som var både trött och slutgiltig, innan hon långsamt vände bort huvudet. Hoppet hade lämnat henne för länge sedan. För väl visste hon hur världen kan vara… och framförallt hur människor kan vara.
De här hundarna kallade folk bara för hundgänget här på Södermalm. Men varje gång jag hörde det, rättade jag: Det är ingen liga. Det är bara fem hundar som håller ihop för att överleva.
Ledaren bland dem var den gamla schäfern en gång kunde hon nog ha varit någons bästa vän. Allt tydde på att hon lämnats kvar när hennes familj flyttade, ensammast i världen. Nu höll hon de andra nära sig, skyddade dem, höll ihop det lilla gänget med en tålig, sorgsen kraft. Hon var deras trygghet.
Varje dag gav jag dem mat, först på väg till kontoret och igen när jag gick hem. Och varje gång så fort de hörde mina steg rasslade fem svansar, vissa ringlade, andra hängde, och viftade som galna propellrar. Deras glädje värmde hela mitt hjärta. De studsade mot mina ben, snuddade med våta nosar i mina händer, slickade mina fingrar, och i deras ögon såg jag allt: tacksamhet, tillit, och ja, trots allt hopp.
Vad kan egentligen en hund hoppas på, när den en gång blivit övergiven åt sitt öde? Men ändå trodde de på nåt. De älskade. Så jag kom aldrig tomhänt de väntade, och jag gjorde alltid vad jag kunde för att de skulle få vänta förgäves.
Men så, imorse, kom bara fyra rusande. De gnällde och såg oroligt bort mot hörnet av Timmermansgatan. Hjärtat sjönk. Något var fel, det kände jag direkt.
Med en tung suck ringde jag jobbet och sa att jag skulle bli sen.
Längst bort på gatan, bland de tysta flerfamiljshusen vid Mariatorget, hittade jag henne bakom en buske. Den gamla schäfern låg där. En bil hade kört på henne. Det är en förbannelse här; några kör alltid för fort i svängarna. Den här gången hade någon haft bråttom.
De andra fyra småhundarna ylade klagande och sökte min blick jag var allt de litade på.
Jag böjde mig ner till henne. Tårarna rann längs hennes kind. Hon såg på mig med samma slutna blick, vände sig undan. Hon hade slutat hoppas på människor för längesedan. Det enda som bekymrade henne var de fyra små som hon tog hand om.
Är det så illa… Gör det ont? viskade jag och plockade upp mobilen igen.
Jag ordnade ledigt från jobbet, körde fram bilen och lyfte försiktigt in schäfern på baksätet. De andra fyra hoppade upp och slickade mina händer, som om de ville säga tack.
På djurkliniken i Hornstull undersökte veterinär Andersson henne och skakade bekymrat på huvudet:
Det vore barmhärtigare att låta henne somna in. För många frakturer, nästan inget hopp… behandlingen skulle gå lös på säkert tjugo tusen kronor.
Men finns det en chans? envisades jag.
Det finns alltid en chans, svarade han långsamt. Men hon kommer lida. Är det värt det?
För henne är det det. Och för mig, sa jag. Dessutom väntar fyra hundar därhemma på henne hur ska jag annars kunna möta deras blickar?
Veterinären såg mig tyst i ögonen, nickade och började.
En vecka senare fick jag äntligen hämta hem schäfern från kliniken. Under hela veckan hade de fyra andra suttit utanför porten varje dag och väntat. När jag bar in henne tjöt de av lycka så högt att själv den trasiga gamla schäfern viftade på svansen och försökte slicka sina vänner över nosen.
Jag bar henne in, vände mig om mot de andra och sa nästan högtidligt: Hem det betyder ansvar. Nu får ni vänja er vid nya regler. Livet blir annorlunda inomhus än ute på gatan.
Alla satt de tysta framför mig, öronen spetsade. Jag log och skakade på huvudet:
Nå, vad väntar ni på? Kom in.
Och jag öppnade dörren.
Schäfern återhämtade sig förbluffande fort. Ideligen försökte hon resa sig och gå till de andra, men jag såg till att hon vilade. När benen till slut bar henne igen, hängde jag en särskild halsband om hennes hals ett förgyllt med en liten bjällra, köpt på Myrorna för en hundralapp.
Numera stiger jag upp tidigare. Varje morgon går jag ut längs Ringvägen, med fem hundar i koppel: fyra små, tokiga krullsvansar och en gammal, stolt schäfer med ett gyllene halsband som pinglar mjukt i gryningsljuset.
Och ni skulle se hur de lyfter blicken nu. De har fått ett hem. Och hon har fått sitt halsband. Och schäfern går, med huvudet högt.
Den känslan kan ni nog inte förstå ni som aldrig burit ett sånt halsband med bjällra. Men varje hund vet: så går den som någon respekterar.
Så går vi, han som inte passerade förbi och de där fem som, trots allt, aldrig lärde sig ge upp hoppet eller tro på kärleken, även när människorna svek.
Och vi är glada. Över vad, är svårt att säga. Kanske för att vi har varandra. Kanske för att solen skiner. Eller bara för att det fortfarande finns kärlek i världen.
Och när man ser in i deras ögon, vet man: finns de ögonen, då är inte allt förlorat.
