HAN KOMMER ATT BO HOS OSS…

HAN SKALL BÖRJA KÄLLA OSS…
Klockan ringer och signalerar att någon är framligen. Ingrid slar av sina handskar, torkar sina händer och gär till där hon är att äppna där. På ingången ställer sig hennes dättling med sin närmaste. Hon släpper in dem i lägenheten.
– Hej mamma! – pármar Eira sin mor i kinden, – detta är Viktor, han ska bo med oss.
– Hej, säger han.
– Detta är min mamma, tant Ingrid.
– Ingrid Andersson, korigerar Eira sin dotter.
– Mamma, vad är det för middag?
– Gräspure och falukorvar.
– Jag gillar inte gräspure, svarar Viktor, tar av sig skorna och går in i sovrummet.
– Vär sannerligen, mamma, Viktor gillar inte gräspure, – Eira fär stora ögon.
Viktor slarvar ner sin ryggsack på soffan.
– Detta är egentligen mitt rum, säger Ingrid.
– Viktor, kom, jag ska visa var vi ska bo, ropar Eira.
– Jag trivs redan här, muttrar Viktor och reser sig.
– Mamma, hitta på vad vi ska ge Viktor att äta.
– Vi har bara en halv paket falukorvar kvar, rycker Ingrid på skuldra.
– Det kan gå med senap, ketchup och brödätter, svarar han.
– Bra, säger Ingrid och beger sig till käket. Tidigare har hon ofta hämt kattungar och valpar, nu handlar det om en man.
Hon lagar en tallrik gräspure, lägger på två stekta korvar, flyttar en sallad till bordet och börjar äta med glada bitär.
– Mamma, varför äter du ensam? – kom Eira in i käket.
– Jag kom just från jobbet ändråt att jag är hungrig, svarar Ingrid med korven i mät. – Den som vill ha mat ska ta på sig eller laga den. Forresten, varför ska Viktor bo hos oss?
– Ja, han är min man.
Ingrid stammar till.
– Min man?
– Ja, vi har botärtt. Jag är nitton år gammal.
– Du bjodde inte in mig till bröllopet.
– Det var inget bröllop. Vi skrev bara under på papprena, säger Eira och tittar på sin mamma som tuggar.
– Grattis ännu en gang. Varför utan bröllop?
– Har du pengar till ett bröllop, gär du välja att ge dem till oss, säger hon.
– Okej, säger Ingrid och fortsätter sin middag. Varför just hos oss?
– De har en etta med femma i en bostad, säger Eira.
– Så ni tänkte inte hyra?
– Varför hyra när mitt rum är tillgängligt, fralar Eira.
– Jag förstaar.
– Ska du ge oss mat?
– Koka en gryta med gräspure på spisen, stek korv i stekpannan. Om det inte räcker har vi en halv paket i kylskåpet. Ta vad du vill.
– Mamma, du förstaar inte, du har nu en svärson, – betonar Eira.
– Ja, men ska jag dansa på en liten scen? Jag är trött när jag kommer frän jobbet, bär jag inte ha rituella danser. Använd era händer och föt.
– Det är så du är singel!
Eira tittar argt på sin mor och går in i sitt rum, bankar dörren bakom sig. Ingrid avlar sina tallrikar, diskar, torkar bordet och går till sovrummet. Hon byter om, tar sin väska med kläder och gär till gymmet. Hon är fri och tränar tre även åvakter i veckan i gym och simhall.
Narmare tio på kvällen är hon tillbaka. Hon ser fram emot ett varmt käll, men käket är i kaos, som om någon har försökt laga mat utan framgång. Locket till gräspuregrytan är bort, så puren har torkat och spruckit. Korvpaketet ligger på bordet, ihopvikt bröd utan plast, stekpannan har brannit och någon har slaget in sin nonstickbeläggning med en gär. Disken står i vasken, golvet har ett fritt flytande sött flöde, rummet luktar cigaretter.
– Det är verkligen nya grejer. Eira har aldrig tillat sånt.
Ingrid ocknar dörren till Eiras rum. De unga dricker vin och raukar.
– Eira, gör rent i käket. Änna en ny stekpanna i morgon, säger hon och gär till sitt rum utan att sluta dörren.
Eira hoppar upp och skyndar sig efter sin mamma.
– Varför ska vi städa? Jag har inga pengar till en ny panna, jag studerar. Käns du att du är beskyddad?
– Kom ihåg husregeln: Ät – rensa, smutsa ner – rensa, förstöra – ersätt. Alla plockar upp efter sig. Och ja, jag tråkas om pannan, den kostar flera hundra kronor och är nu oåterställlig.
– Du vill inte bo här med oss, säger Eira.
– Nej, svarar Ingrid lugnt.
Hon vill inte bråka med sin dotter, det har aldrig varit problem innan.
– Men jag har min del.
– Nej, hela leiligheten är min. Jag byggde den, köpte den. Du är bara inskriven. Låt inte mina problem flyttas till dig. Vanor har vi, säger hon med jämn röst.
– Jag har levt hela livet enligt dina regler. Jag är gift nu, och du ska inte bestämma for mig, säger Eira. Och du är gammal, ge oss lägenheten.
– Jag ger er en korridor i trapphuset och en bänk på gatan. Du gifter dig, men du säger ingenting till mig. Du bor ännu ensam, eller med din man på en annan plats, han bör inte bo här, svarar Ingrid skarpt.
– Sluta bita dig i örat! Viktor, vi drar, säger Eira och börjar packa.
Fem minuter senare stormar en ny svärson in i Ingrids rum.
– Det räcker, mamma, håll dig lugn så blir allt bra, säger han, svajande av alkohol. – Vi är inte här för att busa i natten. Var bra mot mig sĺ blir vi tysta.
– Vem tror du att jag är? – blir Ingrid arg. – Din pappa är här, så dra åt ditt böd.
– Se nu, säger han och försöker slå hennes näsa med knytnäven.
– Sluta! – ropar Eira och försöker dra bort sin mamma från hans grepp.
Ingrid sparkar Viktor i baken, slog honom med sin armbåge om nacken.
– Jag rapporterar misshandeln, skriker han, jag tar er till rätten.
– Vänta, jag ringer polisen för att dokumentera, svarar Ingrid.
De unga ger upp och lämnar den välrenoverade tvårumslägenheten.
– Du är inte min mamma längre, ropar Eira, du ska aldrig få se några barnbarn.
– Vad tråkigt, svarar Ingrid ironiskt. – Jag ska leva på mitt eget sätt.
Hon tittar på sina händer – några naglar är brutna.
– Bara förluster från er, muttrar Ingrid.
Efter deras avfärd rengör hon köket, slänger puren och den olyckliga stekpannan, och byter låsen. Tre månader senare möter dottern henne vid jobbet. Flickan har gått ned i vikt, kinderna har sjunkit och hon ser olycklig ut.
– Mamma, vad ska vi ha till middag? frågar hon.
– Jag vet inte, svarar Ingrid, jag har inte bestämt mig än. Vad vill du?
– Kyckling med ris, säger Eira och sväljer.
– Och en rysk sallad.
– Då går vi och köper kycklingen, svarar kvinnan. – Salladen lagar du själv.
Eira frågar inget mer, och Viktor återkommer aldrig i deras liv.