Mannen kom hem och direkt vid dörren, utan att ta av sig skorna eller ytterkläderna, utbrast han:
– Karin! Vi behöver prata allvarligt…
Och i nästa andetag, med vidöppna ögon och utan att göra minsta paus, sa han:
– Jag har blivit kär!
“Jaha, då har vi också fått en dos av den berömda medelålderskrisen,” tänkte Karin, “Välkommen, välkommen…”, men sa inget utan riktade en mycket uppmärksam blick mot maken, något hon inte gjort på fem eller sex år (eller kanske åtta?)
Det sägs att livet passerar revy just innan man dör, och för Karin började hela deras gemensamma liv spelas upp inför hennes ögon. De hade träffats på ett vanligt sätt – på nätet. Karin hade dragit av tre år från sin ålder, och den blivande maken hade lagt till tre centimeter till sin längd. På så sätt, om än med viss möda, passade de in i varandras sökkriterier och… hittade varandra.
Karin mindes inte längre vem som skrev först, men hon visste säkert att hans mejl var fritt från fräckheter och präglat av en lagom självironi, vilket hon fann tilltalande. Vid trettiotre års ålder, och med ett medelmåttigt utseende, utvärderade hon sina chanser på äktenskapsmarknaden realistiskt och förstod att hon befann sig, om inte på sista raden, så näst sist, vilket gjorde att hon bestämt sig för att bita sig i tungan på den första dejten, lyssna noga, ha rosenfärgade glasögon på, spetsunderkläder och i väskan ett hembakat kex och en bok av Strindberg.
Den första träffen gick, till hennes förvåning, väldigt enkelt (tänk vad rätt klädsel kan göra!). Deras romans utvecklades intensivt.
De trivdes ihop, så efter ett halvårs dejtande och ständigt tryck från föräldrarna, som tappat hoppet om att få se barnbarn i detta liv, tog han modet till sig och friade till Karin. De introducerade raskt sina familjer för varandra, och brudparets önskan om ett intimt familjefirande blev enhälligt godkänt av föräldrarna. För att ingen skulle hinna ångra sig valdes den första lediga dagen för bröllopet.
De levde, som Karin tyckte, bra. Klimatet i familjen var tropiskt med små säsongsmässiga temperaturväxlingar, utan heta afrikanska passioner, men varmt och respektfullt – var det inte lycka?
Mannen, som typisk representant för manssamhället, mer enkel och rak, släppte sin trånga roll som en “empatisk-ömsint-romantisk-nykterist med gyllene händer” bara veckor efter bröllopet och visade sig för Karin som han var – en enkel, arbetsam och omtänksam karl i bekväma hemma-mjukisbyxor.
Karin däremot, som mer komplex representant för kvinnokulturen, släppte sitt snäva tvångsbälte av att vara den “tigande-döv-stängda sexiga hushållerskan-intellektuellen” långsamt, nästan omärkligt, men den snabba graviditeten påskyndade processen enormt och redan inom ett år hade hon också, till sin belåtenhet, helt brutit med sin splittrande roll och bytt om till en bekväm hemrock.
Det faktum att ingen flytt sin väg eller yttrat några klagomål, trots att de båda släppt sina roller, övertygade slutligen Karin om att beslutet de tagit var rätt och stärkte hennes tro på deras samlevnad.
Vardagslivet och uppfostran av två barn som kom tätt följde till en del väldigt gungande perioder på familjens båt, men några vrak skedde aldrig, och när stormen lagt sig gled de åter middagstill över sina livs vågor.
Lyckliga mor- och farföräldrar hjälpte till där de kunde, i arbetet steg de sakta men säkert uppför karriärstegen, utan att glömma att resa, ägna sig åt sina intressen och, förstås, varandra, hela tiden inom de genomsnittliga statistiska ramarna.
Nu hade de varit gifta i tolv år, och under dessa år hade mannen aldrig varit otrogen eller ens flirtat lättsamt, trots att Karin inte var en särskilt svartsjuk futtig och han kunde unna sig en sådan småsak utan efterföljande skandal. Hon föreställde sig mannen flirtande och log ofrivilligt eftersom bilden i hennes huvud var oerhört komisk och till och med absurd. Faktum är att Karins man, efter några misslyckade försök att ge komplimanger på traditionellt vis, redan i början av deras förhållande, och insåg att det inte var hans väg, beslöt sig för att byta taktik och givit komplimanger tyst (eller möjligen via ultraljud, som Karin inte kunde uppfatta?), enbart genom att stirra med ögon stora som en lemur.
Under deras år tillsammans lärde sig Karin, utifrån mannens ögon form och storlek, att skilja hela paletten av hans känslor, allt ifrån ren beundran, uppmuntrande gillande, ofrivillig förvåning, oväntad förvirring, stark oförståelse och fullkomligt missnöje. Och så föreställde sig Karin hur mannen gav komplimang efter komplimang till en råtta, med allt vidare, vidare, vidare ögon…
Karin svalde och föreställde sig mannens förvandling till en lemur, hon log nervöst och kraxade fram:
– Så, vad heter din råtta…?
Mannens ögon verkade nu verkligen kliva ut ur sitt huvud, och medan han med skälvande rörelser letade över hela sitt kropp, stammande han:
– Hur? Hur… hur kan du… hur… hur kunde du gissa att jag är kär i en råtta?! Nej, men, du är för skön… Förstår du, jag kunde bara inte gå förbi, jag tappade hakan när jag såg henne… se bara, vilken klass, vilken mjukhet, vilken skönhet… som hon liknar dig…
Mannen plockade fram en liten grå råtta med rosa genomskinliga öron, rosa nos och svarta pärlögon.
Sedan hörde Karin inget mer. Hon betraktade sin man, hans nya väninna, deras ömsesidiga kärlek och var oändligt glad över att han blivit förälskad i just denna råtta, som var så lik henne själv…
